Jag valde “ljudbok” när det nu var dags att gå ombord på Stefan Hultmans resa. Ganska omgående så kunde jag konstatera några saker. Om vi börjar med konstellationen Hultman/Ingvarsson/Harpo. Vem av dem som i ljudboken konsekvent placerat Menhammar och Yttersta strax söder om Främst-ön ute i den åländska skärgården vet jag inte men det störde mig ordentligt redan från första stund. Jag har besökt Eckerö massor av gånger och uppskattar egentligen hela Åland men nog föredrar jag Ekerö här ute på Mälaröarna och det är ju ändå där som Menhammar ligger, om du frågar mig. Stefan är som bekant sprungen ur Huddinges mylla och i Harpo Svenssons pass är “Brännkyrka församling” inpräntat som födelseort. Brännkyrka ligger för övrigt bara några kilometer från grannen Huddinge. Vad Henrik Ingvarsson beträffar så är han född och uppvuxen på en helt annan plats, på gränsen mellan kroppkakor och spettekaka. Så vem som är den skyldige till detta geografiska magplask kan vi ju ana. Att Harpo sedan läser in fel plats genom hela boken är en annan historia. En ordentlig miss, oavsett. Man kan ju gissa att det är av samma anledning som Hultman tydligen skördade stora framgångar med, för mig, okände Jokko-C. Här vet jag inte vem man skall lägga skulden på, jag har ju inte läst pappersversionen av boken, så jag vet faktiskt inte om det i boken är rätt häst, nämligen Jocose, som avses. Ingvarsson eller Harpo på den berömda cykeln? Här lägger jag en slant på Harpo…
Ok, om vi då försöker blunda för dessa missöden och går in på själva boken. Nja, tyvärr så blir hela upplägget lite fel, just beroende på ovanstående. Det blir tydligt att “Mitt liv på travbanan” är en direkt missvisande titel. Den borde heta “Stefan Hultmans liv på travbanan”. Jag är tämligen övertygad om att Stefan själv varit “en smula” sparsam med egna insatser vid tangentbord och rättstavningsprogram under skapandet av boken. Näe, det här är Ingvarssons bok. Skriven och formad av en travjournalist från Blekinge som under hela sin karriär haft just den rollen i relation med Stefan, alltså journalistens. Om man bytte ut alla “jag” till “Stefan” så hade boken känts mer relevant, och troligtvis betydligt bättre. Jag kan tänka mig att Stefan suttit och berättat anekdoter och upplevelser med både uppriktighet och känsla. Ingvarsson har noterat, lyssnat igenom materialet och börjat skriva. Det är av just den här anledningen som man hela tiden känner en “distans” i berättandet. Jag har ju känt Stefan rätt bra ända sedan den där dagen, tidigt 80 tal, när Uffes armada kom drällande in vårt “fina” Sören Nordin residens inne på Solvallas stallbacke. Lång-Lunchen, Jocke Hedlund, Stefan Hultman och alla de där från gården med Samson och gänget. En rörig men rolig tid. Stefan och Thomas Persén hjälpte en gång min pappa att kränga indiska travselar som han löst ut uppe i frakthangarerna på Arlanda efter att Wallenco vägrat att tulla in dem. Vi kan väl säga att kvalitén var lite “varierande”. Ursäkta, nu börjar bokrecensionen dra iväg. Hur som helst, genom alla år har jag haft en bra kontakt med Stefan och jag minns så väl när Carina under en grillkväll hos dem här ute på Munsö sa, “-alltså, du måste hjälpa Stefan med en bok! Det är så mycket som måste få komma fram”. Nu vill jag inte på något enda sätt sätta detta i jämförelse med att en “riktig” journalist nu gjorde jobbet men en sak är säker, den här distansen mellan författare och berättare hade varit betydligt mindre och vi hade fått en mer transparent och äkta historia. Nog om detta, över till själva boken med sitt innehåll och upplägg.
Stefan berättar på ett ärligt och uppriktigt sätt om sin relation till sin far vilket naturligtvis har präglat honom. Många kan (förhoppningsvis) här få en större förståelse för alla de “mindre klädsamma” situationer som personer runt Hultman fått uppleva genom åren. Den sportsliga karriären presenteras bra och är snyggt uppbyggd. De personliga känslorna kommer väl fram ganska hyggligt, men inte mer. Stefans relation till Johan Hellander låter i boken som “mustig” och komplicerad när den sanna verkligheten borde kläs i helt andra termer för att bli trovärdig. När Hultman berättar om Mats Sundin som hästägare så kan jag säga att här har det hyvlats av både kanter och kvistar! Överlag så får vi trots allt en spännande och intressant historia kring en av svensk travsports största genom alla tider presenterad på ett bra sätt.
Ett ganska stort problem med självbiografier likt den om Stefan Hultman är att man inte riktigt bestämt sig för vem man riktar sig till. Ena stunden så beskrivs varför positionen utanför ledaren kallas “dödens”, i nästa så är det sluttande kors och djupa bringor som avhandlas. Det här blir väldigt spretigt och man missar här båda grupperna. Vi travnördar vill höra mer om vad Uffe sa när han smög upp bakom dörren i stallets fikarum där Stefan och Chrille Magnusson orerade friskt om XXXXX. Vi behöver inte få det beskrivet att det är jobbigare att gå i andra och tredje spår än att få lucka rygg ledaren. För “de andra” är det omvänt. Här skulle man bestämt sig från början. Skall de bli en ärlig och öppen berättelse om livet för en framgångsrik aktör mitt i vår lilla lilla ankdamm där vi får ta del av dråpligheter och sanningar eller skall det bli en “sportbok” som staplar upp alla bragder och triumfer levererade av en yrkesman i världsklass? Frågar du mig så är svaret givet. Svensk travsport är inte som fotboll, golf eller liknande. Som SPORT är den något helt annat. Travet är en dysfunktionell cirkus där ett gäng tokstollar med stora hjärtan och små studieskulder möts, trivs och lever. Det är för dem boken enkom skulle ha riktats, då hade Stefan nog kunnat berätta HELA historien och ALLA sanningar. Fast då hade nog Ingvarsson behövt stå vid sidan och göra annat.
I bokens sista del får vi ta del av det helvete som Stefan och hans familj fick kastat i ansiktet den där höstdagen 2016. En enorm kamp som fortfarande pågår. Stefan berättar öppenhjärtigt och beskriver målande hur livets mörkaste rum och tyngsta uppförsbackar kan te sig. Det blir nog den delen av boken som berör mig mest. Jag vet att det är en tuff vardag för både Stefan och Carina där ute på udden, men den styrka och envishet som de båda visat gör att jag är övertygad om att de skapar ljus och trivsel i sin vardag, på något sätt.
Jag har haft den stora glädjen till underbara middagar och grillkvällar med bästa umgänge hemma hos Stefan både före och efter att han drabbades av sjukdom. Minns speciellt en augustikväll med ett stort fat fyllt av svenska knallröda kräftor och god dryck därtill. Vi pratade inte speciellt mycket om vare sig Elitloppssegrar eller virvlande upplopp. Näe det kretsade mer kring de galna dagarna i Uffes stall, alla de stackare som Stefan lyckades sälja indiska travselar till och även några anekdoter kring våra pilsnerdrickande fäder inne på gula öl-caféet på Solvalla…
Sammanfattningsvis så kan jag nog ändå säga att boken är klart läsvärd och den berättar trots allt en historia och ett livsöde på ett bra sätt. I filmens värld kommer ibland en “director's cut”, en specialversion där regissören presenterar sin egen version. Så vem vet, kanske kommer “Mitt liv på travbanan, den sanna och avskalade historien”, någon gång. Stefan, jag är med, är du?!
Med detta så önskar jag alla fina vänner en fortsatt trevlig Påskhelg. Avslutar med en karamell till lördagens V75a som åter avgörs i Brunostarnas land. Den här gången är det Klosteskogen som gäller. För snart 40 år sedan flyttade jag från Sundbyberg till Sala. Arrenderade ett litet hus och ett stall (där Åke Lindblom tidigare huserat, cirklarna sluts). Där på Kilaslinken träffade jag grannarna Kaj och Gudrun Silfver. De bodde och hade några hästar på sin gård Karlsro. Japp, den gård som Jörgen Westholm köpte med ett stall som jag själv varit med och lagt taket på. Hur som helst. En av hästarna som Kaj hade var Klaus Brunbjerg. En sommardag kopplade han hästsläpet bakom sin blå Mercedes 300D och tog sikte på just Klosterskogen. Med självaste Roland Jansson i vagnen så blev det seger! En snart 40 år gammal anekdot, vilka härliga minnen. Kanske man skulle skriva en bok?! “Mitt liv där bak i fältet”. Hur som helst så är det nu Klosterskogen som gäller och där blir det dansk häst i vinnarcirkeln, igen! I sjunde avdelningen kör Michael Lønborg sin fina märr Good Together. Vi får 23 gånger Lusekoftan som tack för stödet! Uppe på Romme under söndagen så är det bomklart på Gliding Eagle i femte avdelningen. Sju gånger rakt in i pluskan. Sist av allt. Jag orkar inte ens bry mig om Clownen Riordans senaste mygel…
Visste du förresten att Stefan Löfven började skala sina räkor och äta dem utan skal så sent som 2008.
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar