Jag får ibland mejl med frågor hur det egentligen gick till den där gången för idag tjugo år sedan när vi var i Tallinn och tävlade med Demagog. Tänkte därför att jag lägger upp historien igen. Håll tillgodo...
------------------------------------------------
Allt började med att Solvalla bjudit in kuskar från Estland för en match på Solvalla, våren 1998. Dagen fortlöpte och alla inblandade verkade nöjda med arrangemanget. Det blev sedan prat om att man skulle göra det motsatta senare samma sommar, dvs. att aktiva från Solvalla åkte över till Tallinn under en helg. Veterinär, Gunnar Nilsson hade varit med och sponsrat en ny hästklinik inne på Tallinna Hippodrom med div. utrustning. Sulkies, selar och annat hade även skänkts av tränare från Solvalla. Det skulle alltså bli en resa med trav samtidigt som kliniken skulle invigas och travutrustningen skänkas bort.
Solvallas sportchef Klaus var en driftig man i många stycken och här ville han se till att det blev en lyckad resa. Inte nog med att kuskar skulle komma med över från Sverige, han hade dessutom tänkt sig att Svenska hästar skulle komma med över och tävla! Här stötte vår käre sportchef genast på patrull. Intresset bland kuskarna att åka över till Tallinn på en gratisresa var naturligtvis rätt stort, men att släpa med sig hästar över havet mot Öst, för ett lopp med 600:- i förstapris, ja se det lockade inte riktigt lika mycket. Här kommer undertecknad och Stall Rosa in i bilden. Koch hade problem och ringde en kväll till mig och undrade om jag hade möjlighet att lasta med någon av stallets kanoner vilket jag självklart ställde upp på. Det blev Dialekts lillebror, Demagog som skulle få chansen "over there".
Allt detta begav sig på 90talet, alltså långt före Estlands intåg i EU. Det var många papper, mycket röda runda stämplar och annat som skulle följa med hästarna i bussen fick vi höra. Bl. a. ett "coggintest" samt ett vet. intyg från, av Jordbruksverket godkänd veterinär. Detta fick ej heller vara äldre än 24 timmar! Fredagen kom och informationen från Koch var att vi skulle samlas, senast klockan 16 på Solvallas stallbacke. Jag fick genast problem. Vår veterinär på ön var inte längre godkänd av nämnda verk så jag fick i panik lösa det hela med en veterinär från Vårsta, Tumba. Jag lastade Demagog på Munsö och rullade in mot Ekerö där jag tog färjan över till Slagsta och mötte upp veterinären. Intyget tog c:a 12 sekunder att skriva. Ut på Essingeleden med siktet inställt på Solvalla. Precis när jag svänger upp på Tranebergsbron så ringer det på min mobil. Klaus är nu mycket orolig och undrar var jag är. Jag tittar på klockan och ser att hon just passerat fyra på em. "– Jag e framme på Valla på 8 minuter, ta det lugnt" svarar jag. Då jag rullade in på backen så möttes jag av lite folk och fick samtidigt syn på den buss som skulle ta oss till Tallinn. De andra var lastade och klara så det var bara för mig att lasta om och sedan på så var vi klara att åka iväg.
Det visade sig att det var några hästar till på bussen. Två Estniska hästar som hade varit på klinikbesök i Sverige och här passade på att ta denna transport hem igen. Sedan hade vi två hästar som skulle över på träning i Tallinn. Bussen vi skulle åka med var en blå, gammal fd. flyttbuss. Alla som varit inne på Solvallas stallbacke under 90talet vet vilken jag talar om. Ägare till bussen var, "Bikupan" Danielsson (ägde en gång i tiden Quick Rose). Bikupan hade åtagit sig att hyra ut bussen till Koch men befann sig själv i Paris så han hade även ombesörjt med en chaufför som skulle sköta rattandet. Denne chaufför var, om jag minns rätt en lärare från Handen vid namn, Leif. Han hade ingen som helst vana vid hästar men hade i alla fall på sig en blå overall samt arbetshandskar när jag kom fram till Solvalla och det såg ju förtroendeingivande ut. Uppgörelsen med Leif som Klaus gjort upp var följande: "– Du kör bussen från Solvalla till Frihamnen och sedan in på båten. När ni kommer fram så kör du bara ut till travet. Sedan är du ledig. Du gör sedan det motsatta och avslutar här på Solvalla". Det hela lät mycket enkelt och för besväret skulle Leif få en liten slant samt resa och logi. Nu blev det dessvärre inte riktigt som det var tänkt. Redan ute vid Frihamnen började problemen. Vi hade med oss ungefär 70 sidor med papper och stämplar men fick alltså redan från start problem med tullen. Jag hade en lång diskussion ang. transporten. Problemet var att min egen Demagog naturligtvis skulle tillbaka hem till Sverige efter starten medan de andra hästarna skulle vara kvar i Estland. Jag övertalade tullarna om att detta fick bli ett senare problem och vi rullade på båten med en, lätt svettig Leif. På båten var det trevligt, vi åt och drack samtidigt som Leif nu tagit på sig ett stort ansvar för de fyrbenta. Han var nere flera gånger och vattnade och såg till att hästarna mådde bra. Bikupans son, Johan var med i bussen och även Mikael Stärling åkte med, då han dels skulle köra i Tallinn och även hade med sig en häst som skulle lämnas kvar där.
Det blev morgon och frukost intogs i fartygets restaurang. Vi körde av båten som sista fordon klockan 10:30. Nu skulle vi först igenom en passkontroll och sedan en tullpassage. I tullen väntade en Estländsk kvinna från travet som skulle hjälpa oss med intullningen. Vid passkontrollen satt en pojke i 19 års åldern, beväpnad och med en jättestor militärkeps på sitt huvud. Han satt, liksom i en liten glasbur. Det var molnigt men han vägrade att ta av sig sina spegelfärgade "Rayban" brillor. Han hade en dator med tillhörande tangentbord. Datorn var av sent 70tal. En sån där med gulaktiga tecken som IBM började tillverka 15 år tidigare. Leif lade först fram sitt pass på bänkskivan vid luckan på glasburen men "Clintan" där inne pekade med sitt finger på bordet innanför och visade alltså att han ville att passet skulle läggas fram, 10cm närmare honom. Leif flyttade raskt in passet och pekfingervalsen över tangentbordet drog igång med maklig takt. Hästarna var rätt trötta och det var kvavt i luften. För att underlätta och påskynda det hela så samlade jag ihop våra övriga pass, vek upp sidan med fotona och la fram samtliga pass på Clintans bord. Han blev fullständigt vansinnig där inne och kastade ut alla pass ner på marken och slog igen glasluckan med en smäll. Sedan satt han demonstrativt med armarna i kors och ruskade på huvudet. Nu var goda råd dyra. Två beväpnade militärer kom genast fram och stämningen blev ganska tryckt. Jag samlade snabbt ihop passen och vi ställde oss snällt på rad vid glasburen i väntan på att Clintan skulle mjukna. Efter en liten stund så slogs glasluckan upp igen och likt skolbarn så lade vi fram våra pass, en efter en. Vi var nu ganska sena, tävlingarna skulle gå samma eftermiddag! Nästa stopp blev 200m längre fram. Vi gick in i tullhuset och lämnade fram vår bunt med papper. En "kvinnlig" tullare på ungefär 90kg med lätt mustasch och några vårtor i ansiktet började snabbt bläddra. Det tog inte många sekunder innan hon började muttra och ruska på huvudet. Inte för att jag tror att hon förstod ett ord av de svenska papper hon nu hade i sina händer, men fel papper verkade de dock vara. Var det nu vi skulle upp med mutor? Eller skulle det resultera i en helg i häkte? Vår kvinna från travet tog över och lyckades efter ungefär tjugo minuter få oss igenom tullen. Leif svettades ymnigt, men vi var i alla fall på väg till travbanan...
Vi lastade av våra hästar klockan 12. Gäststallen var av typen stenhus. Inget fel i det, denna varma sommarlördag. Vi blev bjudna på kaffe borta vid kliniken och där mötte vi Tommy Hanné, Kochen, Gunnar Nilsson och gänget. De hade flugit över. När jag kom tillbaka till stallet för att värma Demagog så var han borta! Jag blev mycket orolig men då jag kom fram till boxen så låg han ner, fullständigt utslagen. Värmning var inte att tänka på. jag gick bort till travtränare, Vladmir Muum och hans stall. Där stod hästen, Estonian First som jag, dagen till ära skulle få köra. Det var en rätt oansenlig flicka som jag satte mig upp bakom, ingen värmning där heller, sa man från stallet. Hon hade startat de senaste 13 lördagarna i rad så formtoppen var nog rätt låg. Efter defileringen så trampade hon in en sten, stor som en snusdosa i strålen. Hen blev tvärhalt på ett steg. Jag klev ur och lyckades plocka bort stenen och vi var på väg igen. Hältan avtog men vinstchanserna kändes dock rätt små. Bland motsåndarkuskarna hade vi ett gäng Estländare och de Svenska. Vi bestod, förutom undertecknad av, Tommy Hanne, Mikael Stärling, Johan Lasson, Lars Sundling och självaste, Klaus Koch. Även Tage "Bergsprängar´n" Sjöberg var med men fick dessvärre stryka då han i full fart körde in i startbilsvingen från fel håll då vi skulle samlas till start. Deras startbil hade alltså vingarna ute hela tiden. Loppet gick iväg och jag siktade in mig på en sargslickare med lilla Estonian. Hon kändes tom hela vägen men jag gav inte riktigt upp, dessvärre gjorde hon det, 800m kvar. Det blev inga pengar där. Jag fick lite kritik från Vladmir då han tyckte att min drivning var för fjösig, men i sanningens namn så tror jag inte att det hade påverkat resultatet nämnvärt. Sedan var det dags för dagen storlopp. Demagog hängde betänkligt i kedjorna där han stod på stallgången och laddade. Vi hade spår två bakom bilen och hamnade genast i tredje inner. In i sista sväng så kände jag att orken började tryta på min svarta springare och det såg mörkt ut. Mitt på upploppet kom faktiskt självaste Kochen upp på min utsida och ett nederlag mot honom hade varit tungt att bära. Pölsemannen blev nu så ivrig att de kolsvarta solglasögonen for ner på näsan när han hoppade omkring i sulkyn och brasan kom lägligt över mål! Pust... Vi blev 4a i loppet och körde in 225:- Kochen blev utan deg. Efter tävlingarna så var det stor grillfest på banan, både publik och aktiva var kvar. Vi tog några taxibilar in till hotellet för att byta om. Det var svårt att få tag i taxi i Tallinn samtidigt som det var så billigt att man kunde tro att dom åkte över till Sverige och stal bensinen. Vi bad bilarna vänta medan vi duschade och bytte om. När vi kom ner i receptionen och gick ut till bilarna så hade det tickat iväg 60:- per bil, och det skulle vi dela på. Vi fann ingen stress utan stannade på hotellet och tog en drink innan vi satte oss i bilarna för ny färd mot travet. Jag tror vi pröjsade någon femtiolapp var och då hade vi haft bilarna i drygt två timmar. På innerplan var det uppdukat och vi hade en mycket trevlig kväll. Hanné och jag hade en lång diskussion om Zorrino, minns jag. Senare på kvällen så bar det av till stan igen. Det var jag, Chauffören Leif, Kochen, Lasson, Sundling och någon mer. Vi var ute på några klubbar och roade oss friskt. Några trevliga Estländska flickor slöt senare upp. Till slut hamnade vi på hotellets dansbar där natten rullade på. Vi dansade och hade en kanonkväll. En i sällskapet, jag säger inte vem (det var inte jag eller Koch) betedde rätt illa på slutet, kan jag säga. Den ena tjejen ville absolut följa med mig till rummet, men stallchefen är en man av stil så jag avböjde vänligt men bestämt. Värre blev det för andra. Vid frukosten nästa morgon så möttes vi upp och Sundling hade med sig sin "nya" sambo... Mycket lik, en av tjejerna från nattens äventyr.
Det hade nu blivit söndag och vi skulle börja göra oss i ordning för färd mot Sverige igen. "Vi" var nu Jag, Johan Danielsson, chauffören Leif samt Demagog. Hela bussen bara för vår svarte springare. Nu var det ju så att Sverige vid denna tidpunkt lurats in i EU (25 % av de röstberättigade i riket hade röstat JA, resten hade röstat nej eller avstått) samtidigt som Estland fortfarande låg tyngda av Sovjetunionens unkna skugga. Detta skulle komma att bli ett problem. Det var inte så vanligt att Sverige importerade djur från Öst så det här med EU blev liksom ett hinder. Nu skulle alltså Demagog "importeras" in i sitt eget land igen. Dessutom in till EU. Sverige som var så ivriga att komma in i detta gigantiska fiasko hade inte tänkt på de praktiska detaljerna då de klev in. Vi hade nu ingen godkänd "EU-gränsstation" som kunde ta emot stora djur, så att resa tillbaka samma väg som vi kom hade alltså varit lönlöst, då hade vår, nu avlidne vän Demagog fortfarande varit installad hos tullen i Frihamnen. Detta skulle nu kringgås genom att vi åkte via, Finland som ståtade med en helt ny station uppbyggd ute i skogen några mil från Helsingfors. Jag tror vi lastade klockan tre för att åka ner till hamnen i Tallinn. Att passera tullen åt det hållet var inga större problem. Vi körde ombord på båten. De vinkade in oss mellan en innervägg och en trailer med kylanläggning som stod och sprutade hetluft mot bussen under hela resan. Det var 30 grader varmt i skåpet då vi slutligen kom fram till Helsingfors och körde av. Nu kan jag säga att chaufför Leif snart skulle komma att sättas på enorma prov!
Om jag minns rätt så pågick ett fotbolls VM och tullarna var mer intresserade av tv än av mig och Leif. Hur som helst så la vi fram den nu, ännu mer stämpelprydda hög med papper som avsåg vår käre, Demagog. Den buttra kvinnan bläddrade igenom alla papper och skrev i några nya för att sedan avsluta det hela med att säga, "-det blir 1 650 svenska kronor". "– Va", sa jag som sopat iväg de sista slantarna på föregående båt. "-Vad är det vi skall betala för?" ."– Importavgift", svarade kvinnan. Jag bläddrade fram det papper som styrkte att Demagog inte skulle "importeras" utan att han var på "tillfällig export". Kvinnan hånlog och sa att vi inte fick lämna tullområdet om kostnaden inte betalades. De ställde snabbt upp koner runt bussen. Jag blev nu ganska arg och frågade vem som nu hade det fulla ansvaret för hästen och att han fick tillgång till foder samt vatten. Diskussionen blev livlig och jag blev mer och mer "frustrerad". Stackars Leif som bara ville hem blev mycket orolig och frågade kvinnan hur vi skulle lösa problemet. Det var som sagt bara att betala. Jag förklarade genast att jag inte hade några 1 600 kvar och att ansvaret nu låg hos den vedervärdiga kvinnans tullverk. Leif frågade om det gick att betala med VISA kort och kvinnan svarade ja. Då försökte jag tala om för Leif att han inte alls skulle behöva kliva in här, men han lyssnade inte. Upp med kortet bara. Då säger kossan, "-Nej, du kan inte betala med kort här, du får ta dig ut till terminalen och växla in pengar". Röd i ansiktet klev Leif ut med raska steg. Jag sprang in i bussen och bad Johan titta till vår trötte springare medan vi "fixade lite grejer" . Vi lyckades komma ut till terminalen via en grind tillsammans med en chaufför. Leif gick fram till växlingsluckan och plockade ut 1 650:- från kortet. Nu var det bråttom tillbaka till kossan i tullhuset. Viking Line båten från Åbo skulle avgå klockan 22 och då skulle vi först åka iväg till EU gränsstationen och visa upp hästen. Nu blev det problem. Vi hade alltså lyckats "komma in" i Finland genom grinden utan pass. Nu skulle vi alltså utan pass och biljett ta oss tillbaka ut genom alla kontroller. Vi försökte förklara situationen i biljett incheckningen utan att få något som helst gehör och klockan gick. Till slut fick jag en idé, något panikartad, men ändå. Leif var nu mycket skärrad och svetten rann ymnigt om honom denna varma sommarkväll. Mitt förslag var att vi skulle klämma oss igenom tullen åt "fel håll" när nästa passagerarflock kom från kommande båt. Leif tyckte väl inte att min idé verkade så värst lysande men vad hade vi att välja på? Vi stod i Finland och skulle genom gränsen samtidigt som våra pass låg i bussen ute på planen "på andra" sidan. Det kom ganska snart en massa folk genom tullfiltret och vi tog chansen. Vi kom igenom utan större problem, sedan var det bara att springa. Tullarna lyckades fälla Leif efter c:a 50 meter i korridoren, jag själv blev stoppad strax efter. Leif skrek och sparkade och jag hade en tullare över ryggen som höll mig i ett järngrepp. Situationen var minst sagt hysterisk. Jag minns att jag skrattade så tårarna rann åt det hela medan Leif fortsatte att skrika. Han tog sig för bröstet och var knallröd i ansiktet. Jag tänkte, snälla, svimma inte av nu. När jag såg detta framför mig samtidigt som jag hörde Kochens enkla instruktioner åt chaufför Leif ekande i huvudet så höll jag på att dö av skratt.
Vi släpades in i ett rum där vi blev inlåsta. Efter en ganska kort stund så kom tullchefen in i rummet. Som tur var så behagade han tala svenska till skillnad från de som fällde oss under vår springtur i korridoren. Leif andades tungt och kunde inte få ur sig ett ord. Jag försökte sakligt och vänligt förklara hur detta gått till och att vi hade en häst i en stekhet buss som var i akut behov att få åka iväg. Efter en stund så fick vi tillsammans med 4 tullare gå igenom tullfiltret och fram till bussen där vi visade våra pass. Nu var det bara att gå in till kossan och betala. Med kvittot i handen så gick Leif ut mot bussen. Kossan ropade på oss men Leif hörde inte. Jag gick tillbaka in och undrade vad hon nu ville. Leif började ta bort konerna runt bussen och startade motorn. Då säger kossan till mig att vi även ska betala 60 svenska kronor i adm. avgift i andra kassan längst ner! "– Visst", svarade jag och rusade ut till bussen. "– Det e klart nu, bara att köra" sa jag till Leif. I backspegeln såg jag hur det kom ut två tullare från huset, springande efter oss. Leif körde snabbt ut från hamnområdet lyckligt ovetande om de springande tullarna. Nu hade vi en sådan tur att de inte fortsatte efter oss så vi kunde nu sätta in kursen mot EU stationen 3 mil bort. Klockan var vid det här laget mycket och Leif gasade så mycket han kunde. "– Där skall vi svänga höger" skrek jag, då jag fick syn på skylten "Lahtis". I panik rattade Leif över till högerfilen var på en Volvo prejades upp mot en busshållplats på trottoaren. Ingen skadades men papperskorgen kördes ner av Volvon. Det fanns ingen tid att stanna. Vi fortsatte vår vådliga åktur i kampen mot klockan. Väl framme vid den, helt nybyggda stationen mötte en veterinär upp. Hon hade varit nere i hamnen och väntat på oss berättade hon. Jag frågade varför hon inte kunde stämplat alla papper där och hon svarade att det absolut var tvunget att göras inom grindarna på denna station. Två röda stämplar till och vi var iväg. Klockan 22 skulle "Amorella" avgå från Åbo, klockan var nu kvart i åtta och vi hade ungefär tjugo mil kvar. Om vi skulle kunna hålla 90 med den gamla skorven skulle vi vara framme, ganska precis vid tiotiden. Leif gasade, Johan satt tyst och jag försökte ringa finska nummerupplysningen för att få fram ett telefonnummer till frakten på Viking Line, Åbo(det här var långt innan smartphones) . Detta var mycket knepigt då jag ringde med svenskt abonnemang i Finland och jag trixade med plus tecken och landsnummer till jag blev yr. Till slut så kom jag fram och fick numret. Vi hade nu mer än tio mil kvar och klockan hade redan passerat nio med god marginal. Jag fick till slut tag på personal nere i hamnen och förklarade att vi skulle komma upp med en hästbuss strax efter tio och hörde om de kunde vänta lite. Detta var naturligtvis omöjligt och paniken spred sig i bussen, Leif svettades massor igen. Jag försökte övertala killen men han vägrade att mjukna. Jag började fundera på hur vi skulle ordna stallplats över natten samtidigt som killen frågade hur långt vi kommit och var vi var. Jag läste från vägskyltarna och talade om ungefär hur långt jag trodde vi hade kvar. Då säger han, "-Ja, men då är det väl lugnt, ni har ju en och en halv timme på er". Jag fattade ingenting förrän han förklarar att klockan bara e halv nio! Vi hade alltså kvar tiden från Estland på klockorna och skulle dra tillbaka dem en timme...
Vi kom upp till Åbo strax efter nio på kvällen. Jag lastade ut Demagog och tog en liten promenad med honom. När vi sedan gick in till kassan på frakt och gods så verkade allt bra. Biljetterna låg färdiga, på "Stockholms travsällskap, Solvalla". "– Var så goda" sa damen i kassan när hon lämnade fram biljetterna. "– Det här e chaufförsbiljetter så det ingår smörgåsbord och bastu". Jag och Leif tittade på varandra, skänkte Klaus Koch en tanke och log. Vi var äntligen på väg hem. När Leif skall ta biljetterna säger damen, "-Ja, det blir 7 900:-". Leif blev snabbt röd i ansiktet igen."– Vad är det du säger?" Det visade sig att biljetterna blivit bokade men inte betalda. Misstaget hade begåtts av en man med grötig brytning som precis i denna stund satt i hammocken med en söndagsgrogg vid villan ute på Solvalla. Först blev Leif vansinnig, sedan fövånansvärt lugn, nästan apatisk. Nu var det bråttom och utanför stod de och vinkade på bussen där stackars Johan satt utan körkort på passagerarplats och undrade. VISA kortet åkte fram igen, denna gång ihop med ett bankkort, kopplat till ett annat konto. VISA krediten skulle inte ensam täcka, även denna, nya, oförutsedda kostnad. Väl ombord på båten så lade sig lugnet. Vi duschade av oss och gick upp till smörgåsbordet. Sittning klockan, 22:30 och vi var i det närmaste ensamma i matsalen! Vi åt, drack, drack och drack. Till slut så fyllde vi upp ett gäng glas från vinpumparna innan de skulle stänga igen. Vi fyllde tallrikar med ostar och satt sedan och njöt ända tills de släckte ner. Efter denna stillsamma middag då vi försökt smälta alla intryck så tänkte vi gå upp i baren. I trappan upp så vek sig benen på Leif. Den stackars läraren som bara skulle ratta lite buss var nu fullständigt slut i kropp och själ. Vi vände och gick ner i hytterna för att inom 10 minuter sova i medvetslöst tillstånd. Vi kom fram till Kapellskär morgonen därpå och gasade ner mot Solvalla. Väl framme där så lastade jag av min fyrbente hjälte och gick över stallbacken för att lasta honom i släpet på nytt. Jag tyckte så otroligt synd om honom då jag klev in i släpet för mer åkande men han följde snällt efter. Vi sa adjö till varandra och det sista jag såg av den blåa bussen var när den dånade upp i backen till Solvallas sekretariat med svarta rökpelare upp i himlen. Leif hade lite att snacka med Kochen om. Demagog låg och rullade i hagen hela den natten då han kom hem. Vad jag sedan fick höra så ersattes Leif för sina utlägg och fick dessutom en liten extrapeng och en middag på kongressen. Leif, denna historias riktige hjälte.
--------------------------------------------
Det har som sagt nu gått 20 år sedan den där gången vi besökte Tallinn med Demagog. Med detta så vill jag önska alla rosa vänner en fin sommarhelg där vi äntligen skall få lite regn sägs det. Jag puffar avslutningsvis in en stenklar till helgens V75a som avgörs på Bollnästravet. I Guld så sitter Redén upp bakom ickevinnaren In Vain Sund men många verkar hänga på ändå och då kan ju vi andra dunka in på Nappa Scar till 7 gånger istället. Kaboom. Må väl så hörs vi igen nästa fredag.
Visste du förresten att den stolliga brud som vägrade sätta sig i flygplanet i sin kamp för att "skydda" en kriminell snubbe som skulle utvisas nu själv blivit polisanmäld. Snubben blev tydligen utvisad ändå till sist.
Så får det bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar