Bilar, bilar, bilar...

Idag tänkte jag delge dig en veckolång historia av bilteknisk karaktär. Historien börjar egentligen med min bror. Tommy köpte för några år sedan en husvagn för en billig peng som han tänkte ha som "kontor/omklädningsrum" för sitt åkeri. Husvagnen ställdes hemma hos honom ute vid Stenhamra. Det fanns "en del" fuktskador och annat på den gamla 80:tals vagnen men det var inget som störde brorsan nämnvärt. Min storebror trivs alldeles utmärkt när han få grejsa på ute i garaget på gården hemma med en kall Mariestads på arbetsbänken så några kvällars fix med en husvagn skulle nog passera utan större problem. Veckor blev till månader som till sist blev år men plötsligt var faktiskt det mesta spacklat och fixat i den gamla husvagnen. Inredningsmässigt så var det en blandning av "patina", tiggarbostad och hönshusprojekt. I brorsans plan fanns faktiskt en tanke om att han skulle kunna ta med sin sambo på en liten helgresa någon gång med fiske, mysiga kvällar och allt det där man ser i broschyrerna ute på KABE:s försäljningsställen. Tiden gick och det blev liksom aldrig av att de for iväg så där "spontant" någon helg.

I våras hade bror gett upp. Husvagnen hade flyttats runt på gården och sambons svala intresse för spontancamping hade övergått i ren och skär förnekelse, hon ville INTE campa. Skrota eller sälja billigt, det var frågan. Brorsan valde alternativ tre, fråga mig om inte vi ville ha en "kanonfin husvagn" till familjen! Med en blandning av glädje och plikttrogenhet kopplade jag då på vagnen bakom min franska Renault och vips så hade Munsö Lounge utökat vagnparken med en husvagn anno 1983. Till skillnad från brorsans sambo så blev min dito i eld och lågor. "-Oj vad kul, den där fixar vi till så har vi en fin husvagn att campa i när vi får lust". Själv kände jag mest att ett nytt problem hade tillkommit när jag nu ÄNTLIGEN hade fått skroten att hämta min gamla Terrano som stått med fyra platta däck så länge att buskar nu växt IGENOM golvet in i kupén. Den dag då bilskroten kom och försökte (och till slut även lyckades) vinscha ombord skrothögen på lastbilen tarvar en egen historia. OK, nu var Terranon borta och en brunfärgad Solifer hade tagit dess plats.

Jag hade nu börjat släppa tanken kring husvagnen då sambon plötsligt kommer kvittrande att mellantjejen i familjen nu blivit lovad att ta husvagnen ner till Öland om tre veckor! Paniken spred sig i kroppen och jag kände OMEDELBART att sambon och jag såg olika projekt kring husvagnen. Medan hon klurade över nya gardiner och trevliga kuddar i matchande färger så såg jag de uttorkade däcken, sönder-ärgade lampor och allt annat som skulle ge ordentligt motstånd i en kamp om att få vagnen i stridsbart skick! Själv hade jag naturligtvis kunnat dra husvagnen mot angiven destination på vinst eller förlust men att skicka iväg mellantjejen och hennes tjugoåriga tummen-mitt-i-handen-kompisar till Öland var något helt annat. Jag bokade besiktningstid för att kunna visa upp det faktum att vagnen ej var körduglig till sambon för att kunna dämpa de värsta aggressionsyttringarna här hemma. Med en burk 556 och lite bankande så styrde jag mot Högdalen där bilprovnings-Gestapo tog emot i sina strama uniformer. Jag körde in ekipaget och lämnade snabbt lokalen. De få gånger som jag tvingas besöka en bilprovning så låter jag dem ALDRIG få nöjet att delge alla fel verbalt medan de med sylvassa rosthammare går loss på underredet. Efter tio minuter ropar de på mig och meddelar att allt var OK utom de sönderruttnade däcken! Ganska otroligt på en husvagn med senaste besiktning och i trafik 2006! Med BARA detta så fanns nu chansen att husvagnen faktiskt skulle kunna rulla över Ölandsbron inom någon vecka. Glad i hågen tog jag sikte på Sickla däck nere på Slagstasidan vid färjeläget där de hade ett par begagnade däck för endast 200:- styck...'

Nu kommer vi plötsligt över på undertecknads bilar. Den lynniga fransos som jag nu drog husvagnen med har faktiskt gått både snällt och felfritt de senaste åren. Visst, diverse elektriska krumbukter har ju kommit och gått med nedhissade rutor som vägrat röra på sig, baklucka som går i baklås lite när som helst och ett par varningsblinkers som plötsligt efter två dagar i parkerat läge kan slå igång och över natten dra ur batteriet. Men som sagt, hon har sagt "bonjour" mest varje morgon. Nu är det fredag och vi befinner oss på Essingeleden strax innan Fredhällstunneln med husvagnen käckt på kroken när plötsligt en röd text uppenbarar sig på den moderna instrumentbrädan. STOP! BATTERY FAULT! Troligtvis har husvagnens alla lampor med sämre jordning än ett elstängsel vintertid krävt lite för mycket av min blå Renault som nu protesterar å det bestämdaste. Jag vill ju INTE bli stående i någon Fredhällstunnel utan stannar direkt vid högerkanten. Mycket trafik och trånga filer gör att min förflyttning från förarsätet bak till dragkroken sker med viss risk. Jag rycker ur elsladden till husvagnen och hoppar snabbt in i bilen igen. Lamphelvetet fortsätter att lysa STOP men jag, som fortfarande har makten över fordonet, släcker ner halvljusen, stänger av fläkten och bestämmer mig för att ta sikte på Slagstafärjan och försöka ta mig hem. Efter någon kvart passerar jag Sickla däck utan möjlighet att stanna för däckbyte och kör rakt på färjan. Jag har ingen biljett och vill INTE stänga av motorn. Naturligtvis så är färjan just på denna tur bestyckad med en syriansk liten brud klädd i gul reflexväst och munnen full av Hubba-Bubba. Hon tar omedelbart sikte på mitt ekipage där jag sitter med svetten i pannan försiktigt varvande på motorn medan jag stirrar på instrumentbrädan där STOP fortfarande lyser illande rött. Vid mitt sidofönster står nu flickan med tuggummit farande i munnen och mumlar något om biljett och extraavgift. Jag tror att jag flackade till med blicken mot henne en kort stund men i övrigt tog jag ingen som helst notis om henne. Samtidigt som vi lägger till på Ekerösidan börjar motorn gå ojämnt samtidigt som reflextjejen nu bankar hårdare på sidorutan i sin iver att få någon form av kontakt. Jag vill INTE bli stående på färjehelvetet. Äntligen min tur att köra, den gula lapp som tjejen skrivit ut får hon helt enkelt behålla som minne efter sin präktiga arbetsdag, Själv kör jag ryckande och hoppande av färjan med husvagnen gungande bakom.

Någon kilometer senare blir det till sist stopp, mitt i skogen mellan Jungfrusund och Träkvista. Batteriet är så slutkört att startförsöket endast blir ett uppgivet tickande. Som tur e så har jag delar av familjen stationerade kring Ekerö och inom en kvart är Ida på plats tillsammans med sin kille. Vi kopplar startkablar och låter deras bil stå på några minuter för att puffa in lite kräm i mitt urvridna batteri. Sedan startar jag bilen, ber Ida rycka loss kablarna och slå igen motorhuven. Med spinnande hjul far jag iväg mot Träkvista med destination Munsö Lounge. Väl ute på landsvägen ringer min före detta fru Yvonne och det visar sig att hon är på väg ut mot Adelsö så till min stora glädje har jag nu en "servicebil" bakom mig på den sista turen hem. Eventuell hjälp finns således inom räckhåll. Hjälpen skall visa sig behövas redan tre kilometer senare. Framme vid Nyckelby (där polisen tog mig när jag körde kunder i taxi och satte mig fängelse, den gången jag "missat" värnplikten för tjugofem år sedan) började bilen att rycka och trilskas innan den lägger av. Efter att ha fått lite laddning från före detta fruns bil så var vi åter på rull. Nästa stopp blev vid den gamla nedlagda butiken ute på Munsö endast 900 meter från mitt hem där det blev laddning igen. Till slut gasade jag upp med ekipaget till huset och kunde andas ut.

Vad husvagnen beträffar så fixades den till invändigt och i måndags drog man iväg till Böda camping på Öland där man faktiskt fortfarande är kvar på njuter campinglivet! Med Renaulten väntade nu ett långt och avancerat projekt med felsökning. Att bilen inte laddar som den ska är ju ganska självklart men elektriska felsökningar på franska bilar är ungefär lika svårt som att leta fräscha hästar ute hos Stall Nurmos. Men helt låst kunde jag ju inte vara. Jag behövde ju t. ex. handla. För att kunna ta mig över till Adelsö blev jag tvungen att ta den nyladdade Renaulten med förhoppning om att det skulle räcka dit och hem, det gjorde det inte. Det blev stopp på färjan mellan Adelsö och Munsö. Som tur är så har vi endast 800 meter ner till färjan så yngsta tjejen samt sambon var snabbt på plats och kunde rusa ombord och knuffa av bilen från färjan innan vi fick hjälp med laddning och tog oss hem. Nej, det här MÅSTE fixas. Under tiden detta projekt nu skulle fortgå så måste jag ju ha en annan bil och här hemma står som tur är en turbodieselbestyckad japan med mycket mossa över karossen. Avställd sedan två år men NÄSTAN helt utan kända fel. De tre fel jag visste om var dels startmotorn. När man vrider om nyckeln så drar den runt några varv innan  den "tappar kuggen" och hoppar ur. Ett tiotal försök brukar dock räcka för att komma igång. Fel nummer två är att ett av de två batterier som sitter i hade frusit sönder. Det krävs två rejäla batterier i gott skick för den här ordentliga dieselkärran. Fel nummer tre är bränslefiltret som bör bytas. Jag minns att det gick lite ryckigt innan jag ställde bilen i depå för några år sedan.

OK, bara att ta tjuren vid hornen. Nya batterier att hämta på SGA-Barkarby och ett bränslefilter på Mekonomen-Islandstorget. Startmotorn är det sista projektet som jag tänkt ta hemma hos brorsan "vid tillfälle". Jag lånade nu ett för klent batteri och satte i Pajeron. Kunde jag bara rulla igång kunde jag åka in och hämta nya batterier och bränslefilter bara jag inte stängde av motorn! Sagt och gjort. Med ett rosslande for den igång i backen här hemma och vips så var jag på väg mot Barkarby. När jag närmar mig Ekerö så ser jag att jag behöver tanka. På vägen in från Munsö har bilen gått lite ryckigt men väl på landsvägen och med jämn gas så gick den renare, det skitiga bränslefiltret och gegget i tanken gjorde sig påmint. Jag stannar på macken med tomgången på och tankar. I efterhand så förstår jag nu att det spolat runt en hel del gammal skit i tanken när jag tankar. Precis när jag skall sätta mig i bilen så börjar den hosta betänkligt, det rister till i karossen innan motorn till slut lägger av! Med "svajig" startmotor så blir det ett flertal försök att få igång bilen igen. På sjunde försöket är det SÅ nära att den går igång men i gengäld så börjar nu de ruttna batterierna ge upp. Försök åtta blir ett klent sådant och de kommande försöken att starta bilen blir egentligen aldrig seriösa, nu är hon stendöd min mossbeklädda japanska.

Ringer dottern igen och inom fem minuter står Ida och hennes kille med startkablar till min bil, den här gången en japanska i stället för en fransos! Det blir ett antal startförsök innan hon spottar igång igen. Jag inser fakta och styr hemåt istället för mot stan. Dagen efter hämtar Ida två nya batterier på SGA och kommer ut till Munsö med dem. Det bränslefilter jag skulle hämtat var restnoterat och fanns först nu på Mekonomen. Glad i hågen monterar jag i två nya feta batterier i Pajeron och far in till Islandstorget för att hämta filtret. På vägen hem börjar det rycka och fara i bilen och till slut står jag åter i backen vid Nyckelby med en bil som fallerat. Det sjuka nu är att jag i mötande körbana ser Ida och hennes kille på väg in till stan! De ser mig inte och jag har inte heller mage att ringa igen. Med två nya batterier så har jag i alla fall kräm så jag kan försöka starta bilhelvetet. Ett trettiotal försök senare så är jag ÄNTLIGEN på väg igen. Väl hemma så känner jag att det är hög tid att skrida till verket och få det där förbannade bränslefiltret bytt. Jag öppnar motorhuven och nu i skarpt läge när jag väl ska agera så ser jag hur in i helvete dumt filtret egentligen sitter. Det är kablar, kåpor och slangar i vägen och filtret sitter som berg! Jag lägger mig på rygg under bilen för att se om jag kan komma åt bättre därifrån. Det är då jag ser problem nummer fyra! Det droppar betänkligt bak under bilen. Bara att hasa sig bakåt i gruset och snabbt konstatera att ett eller i värsta fall BÅDA bränslerören från tanken nu läcker! Med andra ord så kan ett av rören när som helst gå av och då är jag stående direkt och då spelar det ingen roll om jag har ny startmotor, nytt bränslefilter och två feta batterier!

Här någonstans börjar humöret tryta. Jag tittar åt ena hållet och där står en Mitsubishi Pajero i depå och vänder jag huvudet åt det andra så ser jag en blå Renault Laguna helt utan livslust. Det är nu onsdag kväll och på torsdagen var det tänkt att vi skulle upp till Norrtälje och fira en släkting. I ett sista desperat försök så tömmer jag typ två flaskor 556 i, på, runt och i närheten av generatorn på Renaulten i ett tafatt försök att eventuellt lösa problemet om det BARA är kortslutning eller dålig jord någonstans. Efter ett maniskt sprayande så hoppar jag uppgivet in bilen och startar. Till min enorma glädje och förvåning så har STOP-lampan slocknat och bilen går nu åter som den franska blixt den en gång var ämnad att göra. Jag far ner förbi Munsö kyrka och provkör. Plötsligt tycker jag mig se den röda STOP lampan blinka till igen! Eller inbillade jag mig bara?! Bilen går kanon och lampan förblir släckt. Med både stolthet och glädje meddelar jag min sambo att vi nu kan ta bilen nästkommande dag och i alla fall köra in till Spånga och samåka med andra släktingar till Norrtälje. Hon blir med viss tveksamhet glad. Nästkommande morgon tar hon bussen in till Ekerö för att jobba halvdag på Systembolaget. Jag skall sedan lasta in hunden och komma och plocka upp henne på eftermiddagen. Jag lastar in Dino och tar för säkerhets skull med startkablar och ett av de nya batterier som nu i onödan sitter i en dieselläckande japan, OM det värsta skulle hända. Vi rullar iväg från Munsö med en Renault som spinner som en katt av renaste ras. Vi passerar Menhammar och rullar vidare in igenom  Rastaskogen när det händer! STOP BATTERY FAULT! Bilen börjar genast att krumbukta sig och diverse lampor tänds på instrumentpanelen medan varvräknare och hastighetsmätare fladdrar fram och tillbaka! Och, jo jag gör det igen, jag står åter vid detta förhatliga Nyckelby! Med tomgången på, rusar jag in på ICA och köper en ny burk 556. Väl ute på parkeringen så har bilen lagt av. Jag ringer min sambo och förklarar det "oväntade" och det innebär nya planer. Sambon åker buss till Brommaplan och får sedan skjuts till Norrtälje t/r där man firar en födelsedag och äter gott. Själv står jag i Nyckelby och försöker ladda upp min bil med det medhavda batteriet. 45 minuter senare anländer jag hemmet och tar ut min hund. Jag tittar på mina två bilar och känner den där hopplösheten man bara känner när man har 6 rätt på V75 inför sista och har spikat Robert Bergh som åter skall envisas med Jänkarvagn från spår fyra i volt...

Min gårdagskväll ute på Munsö blev en dyster historia. En öl och en slatt ur rödvinslådan räckte inte långt. Räddningen blev en skvätt ukrainsk vodka som jag börjar att blanda med den sista fläderdrycken i kylskåpet. När jag senare på kvällen spricker i sista avdelningen på Örebro när Kontio får bestämma i ledningen så övergår uppgivenheten i förströdd desperation. Utan fläderdryck så får den sista vodkan gå tillsammans med ungarnas bananglass! Fungerade riktigt hyggligt. Innan jag uppgivet gick och lade mig så han jag även på sociala medier döma ut en av Stenströmers starthästar som tidigare under kvällen stannat i dödens med en uppgiven Sobrilström i vagnen. Vi 23 tiden kommer sambon hem med bussen men då sov jag redan...

Idag fredag tog jag nya tag och åkte till min gamla vän "Ivan" som tillhör den gamla stammen. Vi (Ivan) mätte batteri och laddning och kunde genast konstatera att generatorn var kaputt. En ny generator ligger på ungefär fyratusen sedan visade det sig att fransoserna bestämt sig för att montera generatorn under och bakom AC-pumpen! Detta brukar innebära massor med fastrostade rör som gärna går av när man håller på och grejar med dem. Jag var så nära att sätta en foppatoffla rakt in i framdörren när Ivan säger, "-jag skall bara försöka en grej till". Han kryper åter ner under bilhelvetet, den här gången med en hammare och ett litet spett. Några knackningar senare så ber han mig starta bilen. En blå Renault står nu och spinner med full laddning! Det visade sig att ett kol hade "fastnat" och nu är felet, i alla fall tills vidare, åtgärdat! Och ja, jag SKA byta generator på bilen men nu är det jag som bestämmer NÄR!

Bilar, bilar, bilar. Det får bli allt för den här gången. Jag kunde tagit upp Lindgrens "protest" mot Mantorps banveterinär eller det sorgliga med Delicius men det får andra göra. Jag vill avsluta med två saker. Först en vinnare till helgens V75:a på Årjäng. I fjärde avdelningen lirar de visst Charlie Mearas och det får de gärna göra. Vi andra lastar in på M.T. Joinville från innerspår. 11 gånger snapsen för besväret. För det andra. Nu i dagarna så har ST en nominering där en "travprofil" skall utses. Det behöver inte vara en av de stora elefanterna som kört in massa pengar, det kan vara någon runt ikring. Jag är då så självgod att jag tänker på mig själv. Du kära följare av Fredagsbrevet skall veta att detta var rätt unikt i travsporten när jag började skriva för över tjugo år sedan. Idag är vi överösta med "bloggar", "poddar", "gästkrönikörer" osv. Det är som sagt mer än tjugo år sedan jag skrev mitt första Fredagsbrev och fram till idag så har det kommit ett Fredagsbrev VARJE fredag! Jag har levererat mer än tusen Fredagsbrev fram till dags dato och någon form inverkan har det nog haft trots allt. Det var i Fredagsbrevet du FÖRST kunde läsa om eländet med lärlingen som misshandlat en kollega i stallet. Det är i Fredagsbrevet som eleganta inramade priser i form av Blyhandskar delats ut till allt från Sobrilström och Takter till Kolgjini och Fredde B. Det var i Fredagsbrevet du FÖRST kunde läsa att Stefan Hultman skulle väljas in i travsportens "Hall of fame". Det var genom Fredagsbrevet som Malin Berås blev "Miss Travsport" osv. Jag siktar på att hänga med ett bra tag till och jag hoppas då verkligen att du kära följare går in på ST:s hemsida och nominerar undertecknad. Läs mer här. Ha nu en skön helg så hörs vi.

Visste du förresten att jag blev kontaktad av Leif GW efter en korrespondens kring en krönika han nyligen skrev. Han och jag har nu ingått ett vad kring hur många procents väljarstöd SD får i nästa års val. SD under 20 % så skall jag bjuda Persson på middag på restaurang i Sundbyberg. Landar SD på ÖVER 20 % så skall han bjuda mig på middag i Solna.

Så får det bli...