Nu är man åter på plats nere på Phuket där vi väntar på en ny Seniorresegrupp. Det är alltid lika underbart skönt att komma ner. Jag har inte haft någon större koll på travet den här veckan men jag hörde i alla fall att man ute på Stora Alby bommat det där med startförbud på Chapeau som inträdde efter feberstrykningen på Eskils. 400 mil i transport mot Paris i onödan skall det tydligen ha blivit. Den fakturan kan väl Stig Henry ändå inte skicka?! Blir till att kränga några pavor från källaren…
-----------------------------------------------------------------------------------------
Sagan om Sveriges sämsta travhäst, kapitel 6.
Säsongen började gå mot sitt slut nere på Skrubbs och Smaggan hade ännu inte släppt till det minsta i loppen. Dags att resa hem. Jag lastade nere på Visbytravets stallbacke och rullade ner mot hamnen för vidare resa över Östersjön mot Stockholm. När vi väl kommit ombord så gick jag upp till restaurangen på båten och stötte då ihop med min gamle vän Åke Lindblom! Han satt med en kall på bordet och jag slog mig ner. Vi snackade en del innan Åke kom in på Smaragd Rosa. “-Asså, jag vet ju att du kan det här och märren ser ju skitfin ut men vad gör du för fel?”. Jag tittade på Åke och log lite förundrat. “-Jag menar, den där borde ju i alla fall kunna kuta in en del, hon är ju en riktig travare och så där”. Vi fortsatte att diskutera och jag berättade om alla olika varianter jag provat. På Åke såg det mest ut som att han antog att jag TRÄNAT för lite. “-Dennis, du har ju hjälpt mig tidigare och nu skall jag ge dig en chans. Skicka över hästen till mig en månad så skall du se att jag kör in deg på henne, jag bjuder på det”. Jag tackade naturligtvis för det fantastiska erbjudandet men visste inte riktigt om jag skulle tro på min vän. Några pilsner hade ju trots allt konsumerats ombord så nog hade jag väl ändå lite fog för mina tvivel. Vi snackade vidare och hade en trevlig stund innan våra vägar skildes när vi lade till i Nynäshamn.
Framåt kvällen var vi framme hemma på Munsö där Smaggan med svansen i vädret stormade ut i hagen till sina kompisar och riktigt SKREK hur duktig hon hade varit nere på Gotland. På den här tiden så drev jag Solvalla Foderaffär som låg vid järnvägsövergången upp mot stallbacken och vi hade naturligtvis öppet på tävlingsdagar. En tävlingsdag fick jag be en vän om hjälp i affären då jag skulle sätta min plan i verket. Ungefär tio dagar efter att vi kommit hem från Gotland med Smaragden var det onsdag och tävlingar på Solvalla. Nu var det så “lägligt” att Åke var avstängd och hade skickat iväg 4 hästar till start och satt upp Juhani Partanen. Det var dags att skrida till verket. Jag körde in Smaggan till Valla och snackade med skötaren som hade Åkes hästar och meddelade att den här märren skulle med till Gröndal i Arboga. Jag åkte ner till foderaffären och strax efter nio på kvällen så såg jag hästbussen rulla förbi med destination Gröndal! Det var dags att ringa. Åke svarade och jag började med att gratulera till två fina andraplatser innan jag meddelade att märren nu var på väg till honom. Två gånger fick jag upprepa mig innan Åke förstod vad jag menade. Jag vet inte om han bara glömt eller förträngde vårt tidigare samtal på Gotlandsbåten. Hur som helst, när klockan passerade midnatt så stod Inbo Speeds stolthet Smaragd Rosa i Åke Lindbloms stall där hon för första gången i livet fick käka Kraffts kaninpellets…
Jag hade tidigt bestämt mig för att INTE ringa och tjata och undra även om jag minst sagt var nyfiken på förloppet ute på Gröndal. Efter tre veckor så kunde jag inte hålla mig längre så jag ringde till Åke och frågade hur det gick. “-Hon känns kanon!” Jag frågade om det började närma sig start men Åke tyckte att hon skulle få en vettig chans och ville alltså gnugga henne ett tag till. Jag var ju naturligtvis mycket tacksam för att man lade ner så mycket jobb på min häst och spänningen steg dramatiskt när programmet till Lindesbergs plötsligt damp ner i brevlådan. Det var alltså dags för “upp till bevis” för Sveriges sämsta travhäst. Vis av erfarenhet så var jag fortfarande ganska tveksam till projektet då jag innerst inne inte kunde tro att det “bara” var att tuffa till träningen för att hon skulle börja strida i loppen. På Solvalla fanns vid den här tiden “Smithen”. Ni som minns honom gör det och ni andra såg nog inte heller Jorky live på Solvalla den där Elitloppssöndagen. Smithen hade en häst som skulle till Örebrotravet via Lindesberg och behövde någon som körde häst och släp till just Lindes. Med tanke på mina tvivel på min egen fuxmärr så kändes det ju som ett ganska klokt beslut att ha ett tomt släp på Lindesberg “om” det skulle behövas. Jag erbjög mig att hjälpa till och vi lastade Smithens häst och tog sikte på Lindesberg. Väl där så lastade vi av och jag gick snabbt ut till platserna där jag satte mig i gräset och väntade. Jag hade naturligtvis inte sagt något till Åke att jag skulle dit, han hade nog med press på sig ändå. Efter någon timme så såg jag en fux komma ut till rakbanan bakom ovalen och i vagnen satt Åke Lindblom med vita handskar. De var ju ganska långt borta men jag såg i alla fall den stora röda svansen i luften och Lindblom låg ordentligt tillbakalutad. Det såg verkligen kanonbra ut och mina förhoppningar steg, en smula.
Det var då dags för defilering och Smaggan hade spår 1. Med svansen käckt i luften passerade hon förbi läktarplats och såg faktiskt ruggigt laddat ut. Provstarten gav mersmak och nu pirrade det i magen ordentligt. Klart, ett, två, kööör. Pang, så satt Åke i spets med Smaragden och det var ingen som var i närheten att kunna utmana. Första varvet på 1, 22, 5 och hon såg oslagbar ut. Jag hade ju många gånger tidigare känt henne precis så fin när vi kommit ut på sista bortre långsidan men varje gång fått se mig besegrad, av min egen häst! Nu såg det dock RIKTIGT bra ut när de kom ur näst sista sväng. 700m kvar så var hon friskt på bettet och hade ingen utanför sig. 600m kvar så kom Per Fromell upp utvändigt med sin häst och plötsligt så rätade Åke upp sig i sulkyn, tussarna rycktes men ingenting hände. 150 meter senare så hade hela fältet passerat och Smaggan övergick genast i “skritt”. Åke körde av banan och jag gick med tunga steg mot stallbacken. Väl framme vid gäststallet så såg Åke mig. “-Asså jag fattar ingenting!” “-Hon har jobbat 18 tider på min bana skitlätt flera gånger och nu bara stannar hon”. “-Måste vara något fel, borde kanske ta blodprov”. Jag förklarade för Åke att jag inte trodde detta var speciellt nödvändigt och jag berättade även att jag hade släp med mig för att kunna ta med henne hem. Vi kom överens om att det nog var en klok idé. Jag tackade i alla fall Åke för den fina gest han gjorde då han verkligen ville hjälpa mig och för det är jag honom fortfarande tacksam. Senare samma kväll var det åter en stolt fux som med svansen på ryggen, gnäggande for ut i hagen och berättade vem som var Munsös fyrbenta hjälte! Nu väntade en vinter där jag tänkte bygga vidare på Åkes grundjobb och vi skulle komma igen.
Fortsättning följer…
-----------------------------------------------------------------------------------------
Till helgen är det V75 på Örebro. Timo Nurmos är i alla fall inte den typen som lägger för stor vikt vid mental och fysisk hälsa på sina djur. Minns du Going For Gold Zaz? Hästen visade tidigt stor talang men såg sällan riktigt fräsch ut. I början av 2013 så började han dock se betydligt bättre ut och det blev flera fina segrar men när han startade på V75 på Färjestad som favorit den 13 april 2013 så vann han men såg ordentligt halt ut. På kämpens vis höll han dock ihop i loppet men såg som sagt inte alls bra ut när han lämnade banan efteråt. 7 dagar dagar senare så var det finaler nere på Åby och som vanligt så fick degen gå före hälsan. Hästen såg bedrövlig ut och galopperade som slagen. Äntligen dags för ordentlig vila? Inte då. Så fort hästen stod på hyggligt fräscha ben så var det anmälningsdags igen, bara någon månad efter loppet på Åby. Även i detta lopp så såg han urdålig ut och hoppade åter bort sig.
Nu tvingades till och med Nurmos att inse tokeriet och en ordentlig vila väntade. “Ordentlig” är väl kanske att ta i och ungefär två månader senare var han åter ute på banan igen och vann! Det såg inte klockrent ut men han var i alla fall bättre. Kanske Nurmos nu skulle matcha lite försiktigt och klokt med tidigare erfarenheter i färskt minne?! Nja, inte Timoponken. Sju dagar senare var det dags igen och för säkerhets skull valde man ett lopp där han skulle få möta Elitloppshästar som Brad de Veluwe och Panne de Moteur! Going For Gold Zaz kom i mål som näst sista häst och såg åter bedrövlig ut! Nu var han i alla fall körd i botten och en lång vila blev aktuell. Det har nu gått över ett år och nyligen så kvalade Going For Gold Zaz på ett övertygande sätt. Skulle hästen NU, äntligen få starta igång i lite enklare gäng? Inte Timoponken! I morgon, 10 dagar efter kvalet så går han ut i Guld och möter åter Elitloppshästar! Det är mycket möjligt att han till och med vinner loppet men jag fattar bara inte hur man kan matcha en så fin häst på detta sätt. För mig är det fullständigt galet. Detta hindrar mig dock inte att erbjuda en dundervinnare från just nämnda stall. I första avdelningen startar Gigant Proud och han vinner till 6 gånger gipset. Ha nu en fin helg så hörs vi nästa vecka igen.
Visste du förresten att vår Vice Statsminister Åsa Romsås “glömt” att betala energiskatt?!
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar