“Sveriges sämsta travhäst” finns inte längre…

 

I tisdags morgon fick Smaragd Rosa lämna jordelivet för att komma till det där gröna frodiga betet som aldrig tar slut. Inte en enda broms finns det där heller…

När jag bodde uppe i Sala i mitten av 80talet så gjorde tillfälligheterna att “Sveriges sämsta travhäst” skulle bli rosa. Jag var dryga 20 år och drev med min dåvarande tjej “Stall Rosa” uppe i Sala. En av hästarna i stallet var, Epona Pärup. Hästen som farsan snuvade Bo W Takter på, nere på en Derbyaktion på Jägersro hösten 1983. Epona Pärup hade problem med ett framknä och gjorde bara 8 starter. Jag tog dock min licens med henne och körde även mitt första lopp med Epona Pärup.

Hur som helst. Vi hade grillfest hemma på gården  och flera av mina hästvänner var där. Efter ett antal öl så frågade Micke Demmers om jag ville ha en betäckning med, Inbo Speed. Micke hade visst vunnit betäckningen men hade väl inte något extremt intresse i att använda sig av den. Sagt och gjort. Några tusenlappar bytte ficka och sedan var det bara att rulla upp till Östervåla med Epona.

Inbo Speed var en underbart vacker svart häst som startade mest uppe på Romme och han var väl på sin tid vad “Tulleman” var för Jägersro. Det var oftast Jim Frick eller Göran “Kutting” Hedman i vagnen och om jag minns rätt så gjorde Inbo Speed 54 starter som 12 åring och han gick sitt rekord det året! Om vi kunde få en pålle som gjorde hälften av vad Inbo Speed presterat så var vi mer än nöjda.

Den 4e juli 1988 föddes Smaragd Rosa i hagen bredvid huset i Sala. Epona Pärup var en elak dam så det tog någon vecka innan vi kunde se om det var en hingst eller en märr som vi fått. Det visade sig vara ett sto. En fuxmärr med bläs och stora öron! Smaragd Rosa var en klok men envis flicka så när det blev dags för inkörning så gick det bra men tog lite tid.

Jag bestämde mig ganska snabbt för att denna kanonmärr skulle få “en riktig” chans och istället för att jaga på med henne på åkrarna ensam i Sala så fick Carl-Erik Lindblom chansen (det skulle komma fler Lindblomare att känna sig manade). Vi lämnade Smaragden hos Calle dagen efter att Kalle Fylking tackat för sig med “Pagan” i segerdefileringen på Solvalla. Calle gnuggade på och det blev en dag dags för kval. På Mantorp gick hon då en stadig 23 tid på ett fint sätt. Calle rekommenderade mig att ta hem henne och försöka börja starta henne i enkla lopp på “orten”.

Vi kommer nu in på Smaragd Rosas tävlingskarriär! Jag kan göra denna historia lång eller kort och tror att det får bli den snabbare versionen. Smaggan gjorde ett flertal starter och visade på travsäkerhet, styrka, startsnabbhet och hållbarhet. Det var bara det där med “löphuvud” som var akilleshälen. Hon kunde komma kvastande i en provstart, ligga fint på bettet i fältet för att 600m kvar lägga i handbromsen totalt och då menar jag verkligen på 2 steg.

En gång på Gävletravet gick hon 22 första varvet och 1,38 sista 500m. Hon fick startförbud och var morgonen efter inne på Solvalla för att gå på banan och få ett friskintyg. Samma kväll var hon sedan ute i licenslopp på Solvalla. Det var för övrigt 3 stycken kuskar som tog licens med Smaragd Rosa. Med nytt friskintyg åkte vi ned till Visbytravet för att prova några lopp. Det blev nya “ägg” och jag var nära att ge upp. Oftast behövde vi aldrig duscha henne efter loppen då hon aldrig sprang sig det minsta svettig.

På båten över till fastlandet från Gotland stötte jag en gång ihop med min gamle vän, Åke Lindblom. Åke hade smakat mjöd och var på gott humör. Vi kom in på mysteriet “Smaragd Rosa” och Åke fattade inte vad jag gjorde för fel, jag som gått den hårda skolan under Sören och Åke… Jag förklarade att jag provat “allt” (dock inte Svanstedts metoder, och det är jag stolt över) men att det verkade omöjligt att få någon vilja i henne. Åke sa att han, för gammal vänskaps skull, kunde prova henne någon månad gratis hos sig för att visa mig hur det “gick till”. Jag blev mycket glad för detta erbjudande.

En vecka senare hade Åke 4 hästar till start inne på Solvalla. Han var själv avstängd och var inte med inne på banan den kvällen. Dags för mig att skrida till verket. jag körde in Smaragden från Munsö och sa till personalen att hästen skulle med till Gröndal efter tävlingarna. När jag vid tio tiden på kvällen såg bussen rulla ut från Solvallas stallbacke så ringde jag upp Åke och meddelade att han nu hade sitt nyförvärv på bussen. Han lät förvånad och osäker på rösten och jag tror nog faktiskt att han glömt vårt tidigare samtal på båten…

Hur som helst så började Åke jobba på med Smaragden och jag ville gärna ringa varje dag för att höra hur det gick men höll mig i nästan en månad innan jag ringde. Åke sa att hon varit jättefin men ville trimma lite till innan det var dags för start. Eftersom han bjöd på detta så förstod jag att han verkligen menade vad han sa. Så blev det dags för start på Lindesberg. Jag var ruggigt nyfiken på att se förvandlingen men vis av erfarenhet tog jag det säkra före det osäkra och tog med hästsläpet till Lindesberg den där dagen.

Åke visste inte att jag var där när jag satt i gräset på läktarplatserna och väntade. Dags för defilering och nog såg hon laddat ut. Lite tunnare än tidigare men hon hade jobbats ganska hårt kunde jag förstå. Starten går och Smaggan blåser till ledning i ett nafs. 700m kvar sitter Åke, lätt tillbakalutad och “packar fältet”. Just där, i den stunden är jag ganska säker på att Åke räknat in en lätt seger. Sedan gick allt väldigt fort. Någon kom upp utvändigt, Åke fick sätta sig upp i vagnen och det stadiga taget om tömmarna var nu förbytt i släppta stroppar och allt kortare steg på springaren som tömmarna var förankrade i. På 130m så hade Smaragden bytt plats från ledning till jumbo och hon kom i mål på en trög 24 tid…

Åke blev förvånad när han såg mig i stallet efter loppet och han talade om “sjukdom” och “blodprov”. Jag tackade Åke för allt han verkligen gjort men kunde bara konstatera att hon faktiskt var så KLOK att hon lurat även Åke! Hästsläpet kom till användning och Smaggan stod nu på Munsö igen. Jag försökte några lopp till innan jag till slut gav upp.

Anna-Karin Rundqvists kille ville prova hur det var att köra lopp och hade bestämt sig för att ta licens. Valet av licenshäst var givet och Jonas Hammarlund fick en enkel väg till licensen tillsammans med stabila Smaragd Rosa, hästen som kunde sticka fram huvudet mellan hästarna i volten och korrigera en hur sen voltning som helst för att i nästa provstart släppa bettet och stanna av i volten då de var en längd för tidiga. Det skall tilläggas att Jonas Hammarlund faktiskt fick pengar med Smaragden i ett av de första lopp han sedan körde med henne, på nytt rekord dessutom!

Efter detta så blev Smaragd Rosa ridhästpensionär men hann även med att skänka “Bauxit Rosa” till världen. Smaragden hann göra 38 starter och fick pengar i två lopp! Detta gav slutligen 2 550:- i insprunget för henne. I travmedia blev hon titulerad “Sveriges sämsta travhäst”. Detta efter att dels ha varit helt ospelad i ett lopp (något som inte skett sedan tidigt 70tal) och sedan haft ett snitt på 33:- per start! Försök att hitta någon häst som gjort mer än 10 starter och som har detta snitt…

På senare år fick Smaragden vara hemma hos en snäll kvinna uppe i Norrland där hon fick njuta av livets sötma. Smaragden fick med åren problem med andningen och i tisdags fick hon då sorgligt men värdigt lämna oss andra kvar här nere. Smaragd Rosa blev 23 år…

Här nedan finner du ett axplock av bilder och “klipp” från Smaragd Rosas karriär och längst ner har du en kort videofilm från Ålandstravet som visar en av hennes “fantastiska” prestationer på banan, på den tiden trodde vi faktiskt att vi skulle kunna lura henne till stordåd men hon vann, som hon alltid gjorde. Missa INTE filmen!

Smaggan, du är en av de underbaraste hästar jag haft, ha det nu lugnt och skönt. Kram, Stallchefen.

 

 

Här nedan har ni alltså det underbara dogma klippet från Ålandstravet!

Detta får vara allt för denna gång. Uppe på Skellefteå i helgen så spelar man på blötingen Kadett C.D. Det får de gärna göra. Vi andra spelar på Love Force och får 6 gånger snapsen.

Så får det bli…