Fredagsbrev, arkiv

15 oktober 2010

Fel man klev av…

I onsdags kom då tyvärr det som man känt på sig ett tag. Jim Frick lämnar in licensen. Det känns både tomt och märkligt. Jim Frick, en av Sveriges absolut skickligaste hästkarlar får efter en djävulsk otur lämna sporten samtidigt som den store fuskaren Svanstedt fortfarande snurrar runt på våra travbanor med sitt korkade flin. Nog faan e det snett och orättvist.

 

Jim Frick var min första stora idol på travbanan. På 70talet gick morsan på jazzbalett ute vid Roslagstull på onsdagskvällarna. Pappa fick vara “barnvakt” och vi hamnade alltid på Solvalla. Jag var väl typ 8 år gammal. Vi satt alltid på Gula restaurangen, där den fula Kongressen nu står. Pappa tog några öl och jag brukade få en räksmörgås och en Cola. Servitrisen “Ulla” brukade ofta bjuda på en glass som efterrätt. Den hemlagade varma chokladsåsen kom i en såssnipa av silver! Varenda onsdag var vi där och det tog inte lång tid innan pappa introducerat mig för spelet. Jag fick göra en 32 raders V-5:a med två hästar i varje. Jag lusläste Solvallaguiden och plitade ner kryssen på kupongen (japp, det var kryss på den tiden). Innan det var dags att lämna in så gick jag ofta ner till staketet och kollade de sista värmningarna. Det var då jag fann min nya idol, Jim Frick! Han höll till på Rättvik men hade nu börjat åka ner till Solvalla med jämna mellanrum. Detta var inte jättevanligt på den här tiden (sent 70tal). Jim körde sina hästar i blåa “Eklundssulkies” med handmålade dalablommor på! Hasse Bunter var en av favoriterna men min stora hjälte blev istället in liten fux vid namn Vulcan! Jag var fast.

 

När jag några år senare började härja på Solvallas stallbacke så hamnade jag ju först hos Sören Nordin men då Jim flyttade ner till Solvalla så var jag en hel del även där. Det var i Jims stall jag en gång lyckades snappa upp att han hade sin gård vid en kyrka. Han pratade med en hästägare om vägen dit och jag tyckte mig höra “Knivsta”. En svinkall vinterdag så bestämde jag mig för att göra en liten “studieresa” till Frick. Jag tog tåg från Stockholms Central och klev sedan av vid Knivsta C. Från stationen blev det en stärkande promenad några km söderut innan jag till sist kom fram till Knivsta kyrka. Inte en häst så långt ögat nådde. Jag gick in på kyrkogården och frågade en tant om hon kände till någon stor hästgård i närheten av kyrkan. Det gjorde hon inte men hon trodde sig veta att det nog fanns lite hästar vid Östuna kyrka! När jag idag “Googlar” promenadvägen mellan Knivsta kyrka och Östuna kyrka så hamnar jag på dryga milen och det kändes INTE kortare då. Det var som sagt vinter med mycket snö vid vägkanten och mina rosa gympadojor isolerade bara “hyggligt” från kylan. Vandringen tog väl nästan tre timmar men till slut var jag framme på Östuna gård! Väl inne i stallet så mötte Jim upp och undrade hur jag tagit mig dit. Efter att jag förklarat min resväg så ruskade han bara på huvudet. Vid senare tillfällen som jag åkte upp till Jim för att jobba extra så var tåg till Uppsala och sedan buss till Östuna kyrka ett betydligt bekvämare vägval.

 

Nu stod jag i alla fall med förfrusna tår på stallgången och fick hälsa på min stora lilla favorit. Vulcan var en skitläcker pålle och jag var mycket nöjd med att ha kommit fram till gården efter min helvetespromenad. I stallet fanns flera av mina “favoritlir”. Count Garbo var en av dem. Han var en förtvivlat osäker hingst eFine Shot. De få gånger som han gick felfritt så vann han oftast. Sedan hade Frick även några fina märrar. Tessa Hoff var en av dem. Efter att ha kollat runt i stallet så kom Jim och frågade hur jag tänkt ta mig hem igen. Då jag inte hade något annat svar än “-samma väg tillbaka” så frågade han om jag ville åka med i hästbussen som precis lastats och skulle ner till Solvallas onsdagstävlingar. Det var en stolt Dennis som satt fram i bussen när vi närmade oss Solvallas stallbacke. Att “Masen” som körde bussen kedjerökte under hela resan lade jag inte ens märke till. “Masen” var chaufför på Jordmarks hästtransporter på den tiden. Samme Masen som jag några år senare skulle dela hotellrum med när jag var med Uffe Nordins hästar i Finland och tävlade…

Jag jobbade rätt ofta extra hos Fricken på Solvalla vid 1980-82 men den mesta tiden gick åt hos först Sören Nordin tills han flyttade till Usa och sedan Uffe Nordin som då tog över hans stall. Hos Uffe köpte jag min första egna häst, Bussig Pärup. Farsan, som på den tiden var god vän med de flesta storhästägarna på Solvalla hade alltid sagt att, “-det var bättre att spela bort pengarna än att äga häst, då vet man hur mycket man bränt när man går hem efter en tävlingsdag” Jag lyckades dock övertala pappa att Bussig Pärup var det perfekta köpet. En vrålhet valack eGalomir. Då det blev dags för debut i “vår regi” så var pappa nere vid staketet för att kolla värmningen. Så fort jag kom ut på banan så högg Bussig tag i entömsbettet och det vara bara att ställa sig i fotstegen och dra. Efter ungefär 550m i bakvarv så var vi framme vid staketet på upploppet. Det var ganska precis där som Bussig kvävde sig och gick omkull. Jag lyckades sitta kvar och Bussig var snabbt på benen igen och “värmningen” fortsatte. Det finns många historier om Bussig Pärup. Han har varit uppe på E-läktaren via trapporna en sen kväll. Han har fått springa lös på hela Solvallas inneplan en Midsommardag. Han har varit med på ett gammalt skivomslag på en av vårt band “Quo Vadis” första singlar. Bussig fick även dra släden i Sala en julaftonskväll så både vovven och morsan höll på att fara ur i 50 blås. Bussig blev ingen stjärna men det gjorde inte något. Han var “världens bästa Bussig” ändå. På väg mot sitt 27e år så fick han somna in här hemma på Munsö och han är begravd vid sin favorit ek.

 

Bussig gjorde en del hyggliga lopp från ledningen men orken tröt oftast till slut efter att han alltid pullat stenhårt. En dag såg att en halvsyster till Bussig skulle säljas på Derbyaktionen nere på Jägersro och jag tvekade jag inte en sekund. Pappa, min dåvarande tjej Annette och jag tog nattåget ner. Efter auktionen skulle farsan vidare på en charterresa till Kanarieöarna. Auktionen slutade med att Bo William Takter och pappa bjöd för fullt på märren. Farsan “vann”. Det var ett 2 års sto efter den nya hingsten Count´s Pride. Tyvärr så hade Epona Pärup, som hon hette, problem med ett framknä och det bliv inte många starter. Jag tog i alla fall min licens med henne och körde även mina första lopp med samme märr.

 

 

Tillbaka till Jim Frick. Vi hade ett trevligt samarbete ända från början och jag köpte även en 2 åring av honom som jag senare vann flera lopp med. Även Fricken själv vann två lopp med Coritz Harold. Se loppet här! Bara några månader före olyckan så körde Jim åt mig uppe på Gävle. Det skulle alltså visa sig bli det sista vi gjorde “tillsammans” på en travbana. Då hade Jim tidigare kört min lille fux Bauxit Rosa. Han körde även Bauxitens mamma Smaragd Rosa. Det känns då rätt självklart att det var Jim Frick som körde Bauxitens mormor Epona Pärup för snart 30 år sedan!

 

Jim förklarade tidigt för mig skillnaden på att “köra häst” och att “åka häst”. Med dagens häståkares körstil så “åker man häst” inte “kör”. Klart som bara den att man inte får någon kontakt med hästens mun när man sitter med stropparna under armarna och tömmarna hänger längs hästen. Nu är Fricken inte med längre och det känns otroligt tomt. För alla de som varit med “ett tag” så tror jag att samma känsla infinner sig och dessvärre tror jag det även avser känslan för hela sporten. Nu är det stora fabriksstall fulla av ljusbruna hästar som gäller. Det är barfota runt om, inga “checkar” och sedan häståkare som kastar tömmarna över ryggen på pållarna från start. De bara springer…

 

Det var bättre förr. Klart det var. Jim Frick var en stor del av detta och han kan glädjas åt att få ha varit med när travsporten blommade ut och blev en folksport. De som skall ta över nu snackar “mediaträning”, “koncept” osv. Det var väl inte riktigt det som låg i fokus när Fricken smällde av dem på Solvalla med “Headhunter” en svinkall Rikstotolördag för lääänge sedan…

 

Nu går vi över till Idol! Det är fortfarande lite knepigt att plocka bort rätt person vid fredagsfinalerna men vi måste ju börja någonstans. Så det får bli nu! Ikväll så har Idolerna fått välja “egna” låtar och då är det väl ingen som gör bort sig helt. Det är lite av  “kändis-Idol” denna omgång. Det är två stolta pappor som i år håller tummarna för sina söner. Bäst till ligger nog Arnes son Andreas men Johan Hedenbergs grabb Jay håller jämna steg och det blir intressant att följa dem under hösten! Fast ni vill ju ha ett lir till ikväll. Vem får lämna denna gång? 7 gånger pengarna på att Alice får åka hem ser jag som ett bra odds. Det är bara att hänga på! Här nedan har du länk för att kunna lira!

1 000 Kr i bonus att lira på Idol för!

 Stolta farsor!

weise  

Arne & Andreas

 family

Johan & Jay

Mer trav. I helgen fortsätter vandingen mot Pda för Maharajah och Stefan Hultman. Matchningen har varit försiktig men klok. Media håller som bäst på att blåsa upp loppet nere på Åby men sanningen är att det är ett ganska klent gäng där Maharajah troligtvis kliver ifrån redan i sista sväng. Ok han möter två Elitloppsvinnare men vare sig Iceland eller Torvald Palema är på topp och då räcker ingen av dem till seger. Torvald har tappat all lust och Iceland är helt enkelt inte tillräckligt bra. Att Iceland lyckades vinna årets Elitlopp får vi mest tillskriva de övriga i loppet som kastade sig på rygg när bilen släppte fältet och får man sedan stryk av Master Växus i comebacken så finns det inte på kartan att Maharajah tar stryk av den pållen. Nej, efter den här starten så kan vi nog andas ut och börja ladda inför Paris i januari. Jag ser i tidningar att man annonserar om resor ner till prix dÀmerique. Priserna är dock fånigt höga. Typ fem tusen spänn för flyg och tre hotellnätter. Då ingår i och för sig lite busstransfer men det är ändå löjligt dyrt. Som ni säkert vet så hittar ni alltid de lägsta priserna för flyg och hotell till Pda här! Idag ligger kostnaden på c:a 1 900:- per person för flyg och tre hotellnätter. Då ingår inte buss men man har då typ tre lax över mot de andra som man kan lägga på taxi eller några extra korgar ostron…

 Boka flyg och hotell till Pda här!

Förra veckan så var Stallchefen inne på Rano i sista avdelningen. Det var många som hörde av sig och meddelade att Rano inte hade någon form alls. Nu gick han i alla fall 1,13 full distans och blev 4:a. Han fick käka hjälm till 500m kvar men då var det 100m fram till vinnaren och Rano hann bara hämta in 80! Visst, det blev ingen seger men formen satt, precis som jag fått mig informerat. Den här helgen så är det ju Åby som kör och som vanligt så överskattas deras “motorväg” till upplopp. Via det innersta extraspåret vinner de “aldrig”. Att Maharajah vinner ses väl inte ens som ett “tips” så därför får ni en skön klaring till Sto-SM i stället. Ni vet vad jag tycker om fuskaren och lögnaren Svanstedt men det innebär inte att jag missar de gånger som det finns klara även från det gnistrande gröna stallet. Så därför kan jag meddela er att ni kan tömma lädret på Nursery Rhyme. Som de flesta ston i Åkes stall som tänder till lite extra när de slipper Svanstedt i vagnen så har även Nursery Rhyme visat tacksamhet på slutet och gått kanonbra med andra kuskar. Calle Lindblom passade då självklart perfekt och vi gissar väl på 9 gånger moset. Ha det gott så höres vi igen…

 

Så får det bli…

 

 

 

 

.

4 kommentarer:

  1. Maharajah har varit struken i två dygn...

    SvaraRadera
  2. Hultman bakrädd, hästen känns inte bra i jobben enligt uppgift. PDA-vinnare hahaaaaa.

    SvaraRadera
  3. Stallchefen svarar:

    Såg strykningen samtidigt som Fredagsbrevet lades ut. Av princip ändrar jag aldrig ett Fredagsbrev. Då hade jag ju kunnat ändra Alice mot Minnah. Tyvärr så åkte snygga Minnah medan hästansiktet Alice är kvar med förskräcklig sång...

    SvaraRadera
  4. Ett jättebra Fredagsbrev igen!
    Och tack för vinnaren...

    SvaraRadera