Halloween!

När jag var liten så innebar allahelgona helgen att man åkte till farmors grav med pappa och satte dit ett ljus.Idag så är det mest en vidrig kommers där ungarna står i centrum! Det ska vara fåniga "Halloweenpartyn", en helvetes massa godis och annat föratt ungarna skall bli nöjda.
Dessutom denna förbannade pumpa! Är det verkligen någon som äter pumpa? Och det här med ljuslykta. Hur lätt är det egentligen att skära ut pumpjäveln så det över huvud taget resulterar i ett "ansikte". Ute på Munsö har vi förr om åren, efter ungarnas tjat, införskaffat pumpor och sedan dragit igång med kniven.Resultatet har alltid blivit under all kritik. Och inte har vi gjort någon soppa på innehållet heller. Nej, Halloween är inget för mig...

Lite trav:

Jag har ju tidigare tagit upp problemet med Solvallas usla propositioner. P21 lopp vägrar man att skriva ut och till sist kom vi istället med i ett"vanligt lopp" med 40 000:- i förstapris. Är det verkligen så Solvalla vill att startlistorna ser ut? Jag kan inte se det kvalitétshöjande i att man tvingas uppanmäla en hundraoddsare i ett lopp med fyrtiotusen i förstapris men Solvalla kanske tycker att det är bra.

Eftersom de flesta banor börjat stänga p21 loppen till förmån för hemmahästar så har man ju ingen ärlig chans att vara med längre. Därför försöker jag nu söka min licens på Eskilstuna men det verkar bli problem direkt.Tydligen har det med "indelningar" att göra. Att "Rommetränaren" Björn Linder sedan länge står som Solvallatränare verkar vara något annat.Nu har ju dessutom Gooparna suttit på Åbytravets kontor och snackat "framtid". Där skall det tydligen, även fortsättningsvis, gå att ha licensen på Åby fast verksamheten ligger vid Färjestadstravet...

Över till annat:

Jag var ju i Berlin under förra helgen. Vi hade det jättetrevligt men denna gång lyckades jag inte få med mig resesällskapet till travbanan. I övrigt så hade vi det trevligt. Lite rörigare var det förra gången vi reste ner. Jag skrev om det då och lägger upp den lilla resan här igen.

Se det som en liten tillbakablick...

Berlin!

Meningen var att sambon och jag skulle ha med oss svärmor på denna helgtripp. Mitt intresse för just Berlin är väl kanske inte så väldigt stort men nu var det dit vi skulle i alla fall. Svärmor, som även hon skulle med, hade laddat med fakta och information om staden och hon berättade vid flertalet tillfällen om alla de fantastiska ”sevärdheter” som väntade. Tydligen så var det många och långa promenader som hägrade… Det var något med ”Charlie” och lite sparad Berlinmur ena stunden och kyrkor samt museum i nästa och jag måste nog tillstå att det var med viss fasa som jag räknade ner till resedagen.

Nu föll det sig så lyckligt att svärmor blev sjuk två dagar före avresa och hon skulle därför inte kunna resa med (det var inget allvarligt och hon är frisk som en nötkärna idag). Berlinresan skulle nu ske på tu man hand. Eftersom vårt flyg från Skavsta skulle avgå kl, 06:30 så åkte vi ut till Skavsta hotell redan kvällen före. Det blev kyckling och en öl innan det var dags för natti natti.

När vi startar från Skavsta så säger Jeanette att hon känner sig tvärsjuk, inte så kul liksom. Vi landade före nio på morgonen i ett grått, dimmigt Berlin. På flygplatsen så fanns ett gäng med automater som spottade ut olika typer av biljetter för den kollektiva trafiken. Allt på Tyska och undertecknad kunde bara konstatera att det var fullständigt omöjligt att utröna vilken typ av resebevis som behövdes under vistelsen i Berlin. Med erfarenhet av Paris Metro så bestämde jag mig för att stoppa i några euro och trycka lite på måfå på alla knappar vid automaten, Jeanette försökte sig på en mer vetenskaplig analys av de märkliga ord som flockades på skärmen. Efter att ha stoppat i sex euro och tryckt på alla knappar så rasslade det plötsligt till och ut kom någon form av ”biljett”. Detta borde vara precis den resehandling som vi behövde för vår vistelse i Berlin, Jeanette var mer tveksam.

Efter en kort promenad på 300 meter så kom vi fram till tågstationen och döm om min förvåning och glädje då jag kunde konstatera att det tyska folket helt avstått från att bygga komplicerade och onödiga ”spärrar” vid stationen! Det var bara att kliva på första tåg och vips så var vi på väg mot Berlin City. Under hela vår vistelse så fungerade allt resande med tåg, tunnelbana och bussar på samma eleganta sätt, bara att kliva på och njuta av åkturen. På dag två såg jag att resenärerna stoppade någon typ av biljetter i en liten maskin som lämnade en stämpel som tack för besöket, detta var antagligen bara en trevlig gest som Berlinborna gjorde för att hylla landet eller något liknande…

Nu när både svärmor och hennes ”kultur och vandringsprogram” stannat hemma i Skogås så blev det plötsligt fria händer för den alternativa reseledaren. På eftermiddagen så tilltog regnet och vindarna blåste envist kalla. Jeanette var nu riktigt sjuk och hängig. Hennes humör var inte riktigt på topp och jag fick ta till flera knep för att blidka henne. Vi klev in på en typisk tysk sylta för att äta lite. Sambon beställde in härligt veteöl till oss och genast så verkade hon mer tillfreds. Eftersom Ryan Air ser alla sina kunder som potentiella terrorister så är det en hård kontroll på flygplatserna. Detta vållar ofta den kvinnliga delen av resenärerna vissa problem. HÅRET! Min sambo tillhör de som har en hel arsenal med mousser, sprayer och andra kemikalier i badrummet som noggrant appliceras i håret var gång hon tänkt lämna bostaden, detta till ackompagnemang av div. locktänger, hårtorkar och andra sladdförsedda maskiner. När man då ska kliva ombord på ett flygplan med endast handbagage så är det således ett katastrofläge som tornar upp sig. För några år sedan så försökte svärfar få med sig sin ”favoritkniv” ombord på Thai Airways med destination Phuket. Detta misslyckades naturligtvis fullständigt men tro inte att sambon avskräcktes av det. Det var en hel del ”livsfarliga” hårvårdsprodukter som fick lämnas kvar på Skavsta flygplats innan vi kunde stiga ombord.

Tillbaka till Berlin. Med tanke på ovanstående så blev Jeanette mycket tacksam då hon nu i Berlin fick gå in i en affär och bunkra upp med lite ”reseförpackningar” av hårvårdsprodukter (dessa var ju sedan tvungna att lämnas kvar i Berlin vid hemresan). Trots hög feber så höll hon nu en riktigt god uppsyn. Vi bestämde oss för att ta en liten eftermiddagslur på hotellet innan kvällens begivenheter kunde ta vid. Sagt och gjort, vid fyratiden vaknade jag av hotellrummets surrande hårfön och dimmorna från en tysk hårspray (Jeanette har faktiskt lyckats starta rök/brand varnaren i hytten på ett kryssningsfartyg under sina enträgna försök att ”fixa håret” och det sprayades nu friskt i rummet), dags att ”göra stan”.

Tysk würst med kål...

Det var nu jag tog upp esset ur rockfickan. Som den noggranne resenär jag är så hade jag naturligtvis kollat upp att det vankades travtävlingar på Travbanan i Mariendorrf! Det höll på att gå i stöpet direkt. Jeanette började genast att krångla och nu var goda råd dyra. Jag frågade om hon hade något bättre förslag vilket hon inte uttryckte så jag försökte agera handlingskraftigt. I ett virrvarr av tunnelbanenedgångar och tyska skyltar så chansade jag vilt när jag med stor pondus i rösten sa, - den här linjen är det och det går jättefort dit. Jeanette var inte alls nöjd med situationen och hotade med att gå tillbaka till hotellet. Hon var även tydlig med att hon VÄGRADE att gå i ösregnet så nu såg det mörkt ut.

Hur som helst, vi hoppade på tunnelbanan och skramlade ned genom Berlin och kom till sist till Mariendorrf. Av någon otroligt lycklig anledning så stod där genast en buss som med två hållplatser skulle ta oss ända fram till travbanan. Vi klev av, det regnade ymnigt. Jeanette gick en bit bakom och svor, jag knöt händerna i fickorna och bad till polarn där uppe att ingången till travet låg på ”rätt sida”. Det gjorde den inte, vi genade förbi ett bostadsområde och kom via ett staket in på travbanan. Äntligen framme! Jeanette gick direkt in och satte sig uppe på läktaren anno 1969. Jag lovade henne att vi bara skulle stanna och se ett enda lopp.

Jag gick ner till staketet och såg defileringen i ösregnet. De flesta hästarna hade nog passerat ”bäst före” datum för länge sedan och det var ett gäng ganska knackiga krigare som passerade förbi. En enda av dessa pållar såg faktiskt ganska fin ut, nästan sju gånger degen på den klena toton och efter en helt ok provstart så rusade jag in till en av travbanans tre! Öppna luckor för att avlägga mitt lir. - Ten euro winner, number eight. Schwaiser daicher, mitt schnisck… blev svaret! En minut till start och jag viftade med min sedel och pekade yvigt och febrilt på ”åttan” i det tyska program som låg i totoluckan. Till sist fick jag en lapp i handen som jag kunde urskilja en ”8” på. Övrig text var naturligtvis fullständigt omöjlig att tyda. Loppet kommer iväg, åt ”fel” håll och häst nummer åtta bidar sin tid i tredje ytter, speakern yrar på tyska och jag förstår inget av det som sägs men i mitten av sista sväng så tar kusken till ”åttan” ett ordentligt tag i vänstertömmen och styr på. Upploppet ned var bara en uppvisning i klasskillnad. Jag tittade nöjt på min totobong och hoppades innerligt att den avsåg vinnare på nummer åtta. Ekipaget glider sedan in i en regnig vinnarcirkel för fotografering och jag hör resultatet som ropas ut. Det enda som jag förstår är namnet på hästen som vann, G Moll…

Lähdekorpis gamla trashank befann sig nu i tyskland och av alla hästar som jag hade att välja på så blev det just han, ödets ironi. Nu kom Jeanette ner från läktaren och säger, - du spelade väl åttan, han var ju den enda som såg ok ut. Stolt visade jag upp min bong och sprang sedan in till totoluckan. Jo då, det var helt rätt och nästan åttahundra kronor till Stallchefen, tack för det. Jag höll mitt ord och vi lämnade Mariendorrf lite rikare och avslutade kvällen med en god middag uppe i stan.

G Moll efter segern.

Under nästa dag hade jag väl egentligen bara en plan och det var tv-tornet. Vet inte varför jag tycker det är så spännande men upp dit vill jag varje gång det går. När vi var i Tallinn så var det med hjälp av barnen som påtryckningsmedel jag efter visst motstånd fick med mig sambon upp, den här gången var det bara hon och jag och uppgiften såg svår ut. Jeanette visade på en gång sin ståndpunkt när hon sa, - jag vägrar att åka upp i det där tornet. Jag försökte övertala henne och ljög om att tornet bara var ungefär som Kaknästornet när det i verkligheten är högre än Eiffeltonet i Paris. Vid biljettluckan så sa Jeanette att det var sista gången hon reste med mig och någon minut senare så stod vi i hissen på väg upp i Berlins tv-torn.

Tv-tornet i Berlin.

Eftermiddagen flöt bra och vi landade 50 minuter FÖRE utsatt tid på Skavsta där bilen väntade. Resan till Berlin blev till slut ganska lyckad och även Jeanette tycktes vara nöjd…

Det får räcka för den här gången. Jag önskar alla rosa vänner en trevlig helg och hoppas att vi hörs igen nästa vecka. Stallrosa.se håller på att byggas om så det kan vara lite rörigt på sidan ett tag men snart är det klart.



I Idol så åker Eddie ut ikväll. Jag hoppas hela tiden på att Calle ska ramla ur men av någon outgrundlig anledning så hänger han kvar! Om ni vill spela på Eddie till 4,50 så bjuder jag på en hundring till er.


Dessutom är det ju V-75 nere på ett disigt och fuktigt Jägersro i helgen. Jag har fått en riktigt klar där nere! I andra avdelningen vinner Trade East hur lätt som helst! De flesta spelar på Tudormannen och då får vi 6 gånger på Adielssons springare.


Så får det bli...