Fredagsbrev, arkiv

24 juli 2009

Italien, detta förbannade land...

Lira sköna "head to head" spel i travloppen!


Fredagsbrevet på en söndag?! Förklaring till denna katastrof kommer längre ner.
Först börjar jag med Triton Sund. När undertecknad åker iväg till Rättvik och kör startgalopp så brukar det vara en tung resa hem. Hur Stefan känner sig kan vi bara ana men han skall vara stolt och nöjd ändå! Det var andra tränare som åkte över till Canada med hästar som inte hade där att göra. Om då Triton Sund lyckades kvala in till finalen så är, redan det, en halv seger.
Där borta kör man på ”asfalterad motorväg” och detta gynnar ju knappast Triton. Enligt Stefan så hade förberedelserna gått bra och Triton verkade okörd när galoppen kom. Det är bara att slicka såren och komma igen. Hultman och Sobrilström fick i alla fall en trevlig vistelse på andra sidan Atlanten. Niagarafallen blev ett av utflyktsmålen.





Triton Sund före loppet. Foto: Stefan Hultman.


Niagarafallen! Foto: Stefan Hultman.


Min sambos bror firade sin födelsedag i Italien dit vi reste i veckan. Resan gick i kaosets tecken. En sammanfattning följer här:

I måndags arbetade jag. En tjej från det LVU-hem där jag arbetar skulle ner till Småland för ett besök på ett annat ställe där hon ev. skulle fortsätta sin vårdtid. Jag gasade in till Stockholm C i svinottan där personal och tjej mötte upp. Där tog jag vid. Vi reste med tåg söderöver för vidare färd med gammal hederlig rälsbuss rakt in i de småländska skogarna. Vid lunch var vi framme. Besöket gick bra och vi var åter i Stockholm vid åttatiden på måndagskvällen. Personal mötte upp och jag hoppade in i min vindrutedekorerade bil för färd mot Fridhemsplan där min sambo, efter utfört arbete på Ekerös systembolag, stod och väntade. Nu drog vi iväg till Skavsta flygplats.

Övernattningen på flygplatsens funktionella men något sterila hotell gick utmärkt.
Upp i ottan igen och sedan en rask promenad (c:a 60m) till incheckningen. Där träffade vi sambons dotter och hennes kille som, även de, skulle med ner till Italien. Väl framme i Rom så blev det buss in till staden där vi på en gigantisk tågstation lyckades manövrera oss vidare in på ett tåg som skulle ta oss till Sambons bror och övriga släktingar. Som ni säkert känner till så brukar Stallchefen alltid se till att allt resande sker så billigt som möjligt. Det var bl.a. därför jag inte hade bokat något flyg med, förhållandevis dyra Ryan Air som alternativ för hemresan! Nu satt vi alla fall på tåget på väg mot Castiglion Fiorentino i Toscana. Tågresan var på dryga tjugo mil. Det fanns två olika alternativ. Ett snabbt som var dyrare och ett billigare som gav mer tid att ”se landet”.
Stallchefen valde det ”rätta”.


Inte Stallchefens val.



Stallchefens val.


Vi kom fram till Castiglion Fiorentino vid tre på eftermiddagen. Jeanettes bror Janne mötte upp med en minibuss. De hade hyrt ett stort hus där vi hade några underbara dagar! Vi bodde mycket exklusivt uppe i bergen där vi hade egen pool med utsikt över hela byn. Dagarna i Italien blev jättetrevliga. I ressällskapet fanns svärmor med man samt Jeanettes far. Janne som fyllde år där nere hade med sig sin tjej, deras son och dennes flickvän. Sedan var som sagt Jeanettes dotter och hennes kille med. Tillsammans var vi elva personer. Ett glatt gäng med spridda intressen och ambitioner. Som tur var så reste vi ju ner några dagar efter övriga och slapp således den fruktansvärda maraton marschen genom Rom i jakt på rivna hus och trasiga murar som övriga startade sin Italienvistelse med. Vi tog oss raka vägen från Nyköping till poolen på berget!

Stallchefen på plats i Pastalandet.




Vy från huset på berget.

Huset sett nerifrån poolen.


Jeanette klurar på "gåtan Paula Index".

Middag nere i byn.



Poolen.

Ett av husets alla sovrum.


Huset på berget.



Eftersom jag tyckte att nästan femhundra för hemresan var för dyrt så hade vi beslutat oss för att försöka hitta billigare flyg närmare avgång. Detta hade nu misslyckats och därför fick jag ta "lite" tid i anspråk under vistelsen i Italien för biljettletande. Detta skulle visa sig vara en knepig historia. På torsdagen lyckades vi hitta internet i en tobaksaffär som var öppen mellan 12:00 och 14:00. Där hittade jag till slut två flygstolar hem på fredagen. Kommande morgon blev jag, Jeanette, hennes dotter och sambo skjutsade av Janne ner till tågstationen. Klockan var sex på morgonen. Jag och Jeanette skulle ta ett tåg och de andra tog ett annat. Väl framme i Rom så var det bråttom till direkttåget som gick till Fiumicino flygplatsen, även kallad Leonardo da Vinci Airport. Jag hade nämligen hittat flygstolar med "Air Baltic" och dessa flyg gick inte från samma flygplats som Ryan Air så därför stod vi nu i en packad tågvagn på väg mot en enormt stor flygplats.

Planet skulle gå 13:45 så det var bråttom. Väl framme vid flygplatsen så rusade vi till biljettkassorna för att plocka ut våra flygbiljetter. Precis när de skulle dra kortet så "försvann" biljetterna! "Dubbelbokning" var något av de ord som kom från den italienske mannen. Nu var det plötsligt panik. Jag rusade mellan luckorna och letade standbybiljetter utan resultat. Vi hittade en internetuppkoppling som slukade euro snabbare än en travtränare hinner fakturera. Vi hittade inga biljetter alls och det var oro i lägret.

Nu var det alltså katastrofläge. Vi hittade ett hotell i den lägre lågprisklassen. En taxi dit med två flaskor vin och lite jordnötter var tanken. Bilen förde oss genom småvägar i området tills vi till slut stannade i någon form av industriområde. Rummet var oklanderligt och vi var ganska slut när vi genomblöta av svett slängde grejerna på sängen. Nu var goda råd dyra, riktigt dyra skulle det visa sig. Jag lyckades övertala mannen i receptionen att låna ut sin dator så jag kunde leta nya biljetter. Till slut hittade jag två flygstolar. Fram med kortet och försöka boka. Jeanettes VISA kort väntade hungrigt på påfyllning så det blev VISA ELECTRON kortet i stället. Där blev det tji! Den typen av kort gjorde sig icke besvär på Air Baltics hemsida. Jag fick ringa hem till Jeanetts dotter som ju redan var hemma i Sverige och med hjälp av hennes kort så var vi till slut ägare av två stycken flygbiljetter hem! Nu skulle det firas. Jeanette lyckades öppna första vinflaskan med en stålgalje utan att allt för mycket vin hamnade på mattan. Där satt vi då och drack vin ur plastmuggar och knaprade jordnötter. Flaska nummer två gick enklare att få upp. Jag gick ner till receptionen och frågade var det fanns en restaurang. Svaret blev "det finns en enklare restaurang där borta". Mannen pekade ut mellan fabriksbyggnaderna och jag låtsades förstå. Jag gick upp och hämtade Jeanette och så var vi på väg.

Efter en kort promenad så hittade vi faktiskt en liten skylt in mellan två grindar på en bakgård. Där inne var det! "Köket" låg i en vitmålad 20fots container. Vi slog oss ned och blev faktiskt serverade den bästa maten under hela vistelsen i Italien. Ägaren till den sk. restaurangen ägde flera hästar, både galopp och trav. Han kände den tidigare ägaren till Varenne och vi hade en trevlig pratstund innan vi till slut gick tillbaka till hotellet för att formligen svimma i sängen.

Det blev lördagsmorgon snabbare än någonsin och plötsligt satt vi i en buss på väg till den förbannade flygplatsen igen. Vi avslutade vistelsen i Italien med hutlöst dyra mackor och en öl. Jeanette som är en handlingskraftig kvinna hade hällt över resterna av vinet i en petflaska och avnjöt nu sitt rumstempererade vin tillsammans med de dyra mackorna. Klockan 14:00 lyfte Air Baltic, Boieng 737 från flygplatsen i Rom med två trötta resenärer. Flygningen gick riktigt bra och efter några timmar så tog vi mark, i Riga!

Ett stopp mitt i Baltcentret och sedan var det dags att kliva in i nästa plan. Båda jag och Jeanette var vid den här tidpunkten rätt slut. Flygningen till Sverige gick i en rasande fart och jag hann knappt blinka så var det dags för inflygning. Vid halv åtta på kvällen så landade vi ÄNTLIGEN på Arlanda, med bilen parkerad vid Nyköping/Skavsta!

Nu var orken slut på oss båda och vi satt tysta på flybussen när vi närmade oss stan. Jeanette hoppade av och tog tunnelbana och buss för att ta sig hem där fiskar, katt, hund och hästar väntade. Själv stod jag vid niotiden på kvällen på Stockholms Central. Nu var det dags för en liten tågresa...

Förvånansvärt nog så gick det ett tåg strax före tio på kvällen och klockan 22:47 klev jag av på Nyköpings station. ´Till min förvåning så hittade jag inga buss skyltar alls. Jag hittade en kille och frågade var bussarna gick och en han pekade mot en gata och sa, -det är bara rakt fram genom bostadsområdet så hittar du busststationen där. Jeanette hade kollat upp att det skulle gå en buss till Skavsta klockan 00:00. Nu rusade jag med ryggsäcken på ryggen i full fart mot, en pizzeria! Där inne satt landsortsborna på fyllan och hade lördagsparty och där klev jag in i baren med fläckig t-shirt, ryggsäck och svetten rinnande och frågade efter bussstationen. De pekade vidare och jag fortsatte springa. Jag han precis se baken av bussen när den lämnade stationen. Klockan var nu 00:01.

Nu satt jag fullständigt slut och hade kraftiga självmordtankar. Jag ringde hem och fick till min "glädje" höra att det faktiskt gick en sista buss till, om 40 minuter. Dessa minuter ägnade jag åt att titta på byhålan jag nu befann mig i. Sänkta Volvobilar med spinnande däck, skrikande ungar i rostiga raggarbilar och ett fyllebråk i en lägenhet på bottenvåningen var lite av vad jag fick uppleva.

Den sista bussen för natten rullade in till hållplatsen och för tjugotvå kronor fick jag i ensamt majestät åka med till Skavsta. Det första busschauffören gjorde då vi lämnade bussstationen var att ta vägen förbi tågstationen för att se om någon skulle kliva på där...

Väl framme vid Skavsta stod bilen snällt kvar med bedjande framlyktor och ett försiktigt leende över grillen. Stallchefen blev underhållen av nattradion och rullade upp till huset hemma på Munsö klockan 01:45, ganska precis tolv timmar efter att planet lyft från Fiumicino Airport!

Så slutade resan till Italien och jag fick massor med "nya" intryck.


Nu går vi tillbaka till Travets värld:
För några veckor sedan blev Albanen utfrågad nere på Charlottenlund efter att Citation åter slocknat i loppet. - Han är slut. Han tycker inte att det är kul att springa längre och ska inte starta mer. Nu skall han säljas på Luddes egen auktion! Så jobbar en riktig hästhandlare...


Nu får det vara för den här gången. Någon trevlig helg kan jag inte önska er på en söndag och någon vinnare till veckans V-75a blir det inte. Men kanske ni ska lägga en slant på Bauxit Rosa på Eskils nu på tisdag! Han har en hysterisk form och gick ju senast en låg 17 tid med galopp!

Så får det bli...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar