Eh? Jaha?!

Det är inte första gången som Solvalla hamnar i Brunostarnas land när de rusar över åar, sjöar och forsar efter vatten i sin jakt på “alternativa” objekt till maktpositionerna på huvudstadsbanan. Jag har ingen åsikt om “Jan Olav”, jag har ingen aning om vem han är heller. Vad jag VET är att Solvalla vägrar att leta i de egna leden när det skall tillsättas folk till banan. Skulle det inte, för en gångs skull, varit trevligt med en person som har sin själ och historia sprungen ur Solvallas stallbacke?! En enda gång, i alla fall. Näe, man tar samma omväg gång på gång. Hur som helst, jag önskar Jan Olav lycka till med jobbet…

En annan som nog behöver mer än ett “lycka till” på vägen är Mathias Andersson. Pokernissen har en minst sagt brokig historia och nu verkar det väl ändå som att verkligheten kommit ikapp och att halva Jehanders grustag ramlat ner i maskineriet. Vet faktiskt inte om vi verkligen behöver Andersson i travsporten alls…

Bland stugorna där man smaskar Spettekaka för glatta livet har men nu kommit till punkt kring ett eventuellt samarbete mellan travet och galoppen. Var hamnade man? Det gick ICKE! Den som är förvånad kan räcka upp en hand…

Vi närmar oss Jul och tänkte då passa på att köra en favorit i repris. Jag får fortfarande en del frågor kring “Svériges sämsta travhäst” och därför kör vi väl historien igen. Håll tillgodo.

__________

Berättelsen om Sveriges sämsta travhäst – Kapitel 1.

Historien om Smaragd Rosa börjar långt innan hon ens fanns, redan 1983. På den tiden jobbade jag i Uffe Nordins stall inne på Solvalla. Jag hade redan lyckats övertyga farsan om att vi skulle äga vår första travhäst tillsammans, Bussig Pärup – en häst som definitivt fått sin beskärda del av dramatik.

Bussig var en riktig karaktär. Han inledde sin karriär lovande och slog faktiskt svenskt rekord som tvååring hos Bengt "Samora" Nyholm på Mantorp. Men Bussig var också en orolig själ, en häst som hästlegendaren Calle “Hängselkungen” Holmström en gång nere på Skrubbs kom in i stallet och beskrev som sinnessjuk.  “-Den där hästen har koller, svettkoller. Du ser det på den blå ringen i ögat. Hästen är sinnessjuk”. Trots det älskade jag den hästen. Det fanns något sorgligt men ändå storslaget i hans vackra, melankoliska ögon.

Men nog om Bussig – den historien får vänta till en annan gång.

Auktionen som förändrade allt

En dag satt jag i fikarummet och bläddrade igenom katalogen inför Derbyauktionen på Jägersro. Plötsligt fastnade min blick på en tvåårig märr efter den nya, spännande hingsten Count’s Pride. Och som om det inte vore nog, var hennes mamma ingen mindre än Malla Sund – alltså halvsyster till Bussig. Det var som om ödet pekade ut just denna häst.

Jag lyckades lura med farsan ner till Malmö, och där började en budgivning värdig en travnovell. Bland annat hamnade vi i en kamp mot Bosse Takter, en historia som förtjänar sin egen berättelse. Det slutade dock med att vi gick segrande ur striden och kunde ta hem vår nya häst, Epona Pärup.

Epona – drömmar och utmaningar

Epona anlände till Solvalla, och till en början såg allt lovande ut. Uffe Nordin provkörde henne och var mycket nöjd. Men kort därefter packade Uffe ihop och flyttade till Frankrike, och jag fick flytta mina hästar till Lovön på Drottningholm. Det blev en tid fylld av minnen – från rosa travvagnar som skrämde dressyrhästar till intensiva träningspass.

Epona blev den häst jag tog min körlicens med och även körde mitt första lopp med. Men hennes tävlingskarriär fick ett abrupt slut när en återkommande knäskada satte stopp. Hon hann göra åtta starter, och det närmaste vi kom en framgång var en målgalopp på Gävle med Jim Frick i vagnen som trea.

Från tävlingshäst till avelssto.

Epona skickades till Gotland för rehabilitering, men snart fick hon en ny roll. Genom en serie lyckliga (och något mystiska) omständigheter hamnade hon hos Pontcaral ute på Sandemar. Efter en skada så skickade man hingsten till stuteriet där ett fåtal ston valdes ut till den första, något sena avelssäsongen. Av någon märklig anledning blev Epona, trots sin avsaknad av meriter ett av de utvalda stona. Ett år senare föddes Rosa Rubin på vår gård i Sala.

Rosa Rubin hade ju en minst sagt spännande stamtavla och det slutade med att Stefan Melander lade ett bud som inte gick att tacka nej till. Rosa Rubin hade en knepig aktion och blev “rapporterad” i några kvalförsök vilket gjorde att Tarzan bestämde sig för att betäcka henne.

Och här börjar historien om Smaragd Rosa.

Hennes historia är kantad av otroliga sammanträffanden, misslyckanden och en hel del skratt. Men jag tänker att vi sparar den fortsättningen till nästa fredag. Då ska jag berätta hur det gick till när Micke Demmers på något märkligt vis lyckades sälja sin betäckning hos Inbo Speed till mig under en nyårsfest hemma hos oss.

Fortsättning följer...

__________

Med de här raderna tackar jag för den här gången. Ha nu en fin Julhelg så hörs vi igen nästa fredag. Avslutar med en karamell till Åbys V75a. I fjärde avdelningen så har Peter G valt att sätta upp Jorma bakom Landing Field. Vi får 9 gånger tomtegröten på denna smäll!

Visste du förresten att Stefan Löfven aldrig förstått skillnaden på “stjärt” och “stjärn” gosse.

Så får det bli…