Jag skulle precis gå ut från hotellrummet då jag råkade spilla ut en av groggarna på bordet. Ronny och Träffen satt och lirade kort när Ronnys grogg precis gick omkull. “-Ah, passa groggen!”. Ronny blev som tur är inte speciellt arg trots allt, hade nog varit värre om det var Träffens glas som hamnat på golvet. Jag vill minnas att det var 1981 men det kan även ha varit 82. Jag vet i alla fall att det var 6 e juni för jag fyllde år på hotellet. En mycket händelserik helg i Helsingfors där vi skulle tävla på Vermo. Det var på det hotellet som jag slog Jimmy Takter i flipper. Jag hade Lass Bobby och Anneli Saarikettu hade Mustard. Ronny var naturligtvis där med Happy Feeling. Som sagt många minnen från den helgen och nu kommer det ledsamma beskedet att Ronny Gustafsson tagit plats bland solstolarna där uppe vid gräset, precis i sista sväng på Himmelsvalla. Han är som tur är i gott sällskap och kommer trivas fint.
Min pappa var ofta gäst på Lorry och kände naturligtvis Ronny mycket väl. Ofta stod jag där med farsan när han lade sitt komplicerade lir vid roulettbordet. Det var någon form av “stjärnmönster runt 32” som skulle ge klirr i kassan. Jag minns Gustafssons, “-inga fler insatser”, sedan det där svischande ljudet när kulan rullade runt runt för att avslutningsvsis klinga till några gånger på rouletthjulets kromade pinnar innan den med ett enerverande hoppande till slut landade, mitt i den gröna nollan, precis bredvid 32. Sedan ljudet när Ronny skyfflar tillbaka pappas noggrant utlagda stjärnformation…
När jag själv tog ut min B-licens tidigt 80 tal så blev mötena med Ronny många. Var det inte på tävlingsdagar så var det under de mycket trevliga provlopp som kördes lördagsförmiddagar och även måndagskvällar. Även på senare år träffades vi ganska ofta här ute på Ekerö när han körde taxi. Under alla år som aktiv inom travsporten så var Ronny en klurig och stillsam man med många fina framgångar. Men han hade ju faktiskt lagt ner ett enormt jobb på sina hästar under sin tid på Rastaborg och resultaten lät inte vänta på sig. Han tipsade mig många gånger om att “byta ut hästar” oftare när man konstaterat att de de inte dög. Det där har jag haft enormt svårt för under alla år vilket troligtvis är en stor anledning till att mina hästar ofta stod i 70 gånger degen i loppen.
Den där Kriteriesöndagen 1981 glömmer jag aldrig. Det ösregnade hela dagen och när det var dags för loppet så var banan i ett skick som dagens tränare och kuskar skulle stått i Kanal 75 och gråtit floder kring. Happy Feeling vann med Kacke Nilsson i vagnen och Ronny rusar genomblöt mot vinnarcirkeln. Väl framme så tror jag det var Lasse Kinch vid mikrofonen. Under segerintervjun nämner Lasse lite om Lorry och rouletten sedan kom ett konstaterande från Lasse, “-ja du håller ju på som amatör och den här segern måste ju vara fantastisk. Är det första hästen du fått fram?” Varpå Ronny svarar, “-nja, jag har väl haft ett trettiotal hästar innan den här”. Som sagt, byt ut de som inte duger…
Nu sitter han då där uppe och klurar. För varje år som går så undrar jag vart den riktiga och underbara travsport som jag alltid älskat tar vägen. Nu börjar jag förstå, den har flytta upp en våning. Jag vill absolut leva så länge jag kan och är frisk men den dag som jag drar iväg så är det första stället jag ska till, en sista sväng på en gräsmatta vid staketet där ett gäng travtokar sitter lätt tillbakalutade i sina solstolar, och jag skall vara försiktig så jag inte spiller ut någons grogg och de är nog många… Vila i frid Ronny.
Över till häståkarnas “tuffa tider”. Det fanns en tid när det inte kördes trav dagtid i veckorna alls. Ordet “saxbana” fanns inte och oftast körde tränarna sina hästar själv i loppen. Nu är det en ny (och tråkigare) tid. Visst, det går fort, hästarna tjänar pengar osv. men inte är det roligare. Hur som helst. Nu har man då tagit tag i detta ofog med häståkare som stressar runt på stallbacken, kör som galna vidare till nästa bana där de skall försöka leverera igen. För den som vill gräva i statistik så kan du ju se skillnaden på resultat mellan “bana 1” och “bana 2” hos häståkarna. Men nu gråter de. Det är naturligtvis dyrt att tanka vrålåken och degen skall ju in men om vi tittar ur fler perspektiv och inte BARA häståkarens så är det ett kanonbeslut att begränsa flängandet mellan banorna. Jag tillhör ju dem trista individer som gillar att se OLIKA kuskar fler tränare i travloppen så för mig passar det fint. Om nu just “22 mil” som gräns är rätt väg att gå vet jag väl inte. De kanske vill och kan flyga mellan banorna. Ohlsson hade ju “en egen” helikopter ett tag så det kanske finns andra sätt. Det allra enklaste vore ju att man satte en tid precis som man gör med startande hästar som skall vara på plats på travbanan i god tid. Låt säga att kuskar som skall köra under tävlingsdagen skall vara på plats och “checka in” senast en timme före första start! Enkelt och det borde ju vara en självklarhet. Jag skulle kunna starta en Facebookgrupp för amatörer och småtränare som upplevt att den inhyrda kusken inte hunnit värma och sedan kommer springande till stallet en minut innan defilering. Som sagt, kuskarna skall vara på banan SENAST en timme före första start, sedan kan de köra på tre banor per dag om de vill (och kan).
Så avslutar vi med coronahysterin. Till slut kom vi det läge där det visar sig att jag naturligtvis hade helt rätt. Smittspridningen “skenar” och då öppnar våra samhällen upp. Att stänga ner hade bevisligen ingen effekt på smittspridningen (vilket jag hävdat hela tiden). Idag är i princip alla som behöver vara vaccinerade nu fullvaccinerade. Jag tillhör dem som faktiskt tror att vaccinet har en mildrande effekt för gamla och multisjuka men naturligtvis totalt onödigt för oss andra. Kasta nu bort alla idiotiska covidpass, sluta att hysteriskt masstesta och börja istället leva som normalt igen. Hälsa ofta med handslag, krama gärna om människor och vistas så mycket du kan bland många människor. Samtidigt så är den enda effektiva åtgärd och samtidigt den ENDA vi hade behövt haft att stanna hemma några dagar när du känner dig sjuk! Före pandemin så kunde chefen ringa en halvkrasslig anställd och fråga om man åtminstone kunde komma in några timmar, som de iblans sa till min systembolagsanställda sambo, “-du kan ju bara sitta i kassan under luncherna, det skulle hjälpa massor”. Denna idioti skall bort och naturligtvis även karensdagen. Visst, det kommer åter att “måndags bluffas” en del men i det samhälle vi har idag (i alla fall till valet i höst) där pengar öses efter människor som inte vill jobba så är karensdagen en liten brakskit i en Moské. Nu låter vi forskare och analytiker i lugn och ro få reda ut varför man agerade så galet som man gjorde under “pandemin”. Vi kommer avslutningsvis även om några år kunna konstatera att någon märkbar överdödlighet aldrig existerade…
Över till ren och skär glädje. I helgen börjar Mellon! Årets största TV-händelse och som vanligt så skall jag här ge dig tips som ger ett gott klirreling i den berömda kassan. I helgen så är det Malou Prytz vi kan vila mot. “Bananas” låter som en fånig titel på en låt, men strunta i det. Hon är cool, har en riktigt bra låt och möter uppblåsta Youtubers, Tik-Tok-knattar och gamla Shirley Clamp vars utgångsdatum passerats för decennier sedan. Du får 4, 75 på Prytz till final och vill du säkra upp med 2, 15 på semifinal så har du både hängslen och livrem. Lasta in vännen, lasta in. När vi ändå är inne på lir så kommer även ett feting till helgens V75a från Solvalla, I sista avdelningen är det åter Troels i vagnen bakom Anchor Man och vi får 11 gånger pølsen som tack.
Avslutar veckans Fredagsbrev med att tacka alla de modiga och härliga resevänner som valde att hänga med ner till Paris förra helgen trots coronahysteri och osäkerhet. Vi hade gjort vad vi kunnat för att se till att helgen blev bra, vi var ute i god tid och ordnade entrébiljetter vilket visade sig vara en förutsättning för att över huvud taget komma in under söndagen. I gänget hade vi bland annat Christer som hade Mindyourvalue W.F. till start i montéloppet innan Prix dÁmerique. Det blev ju ännu mer spännande och det blev en fin fjärdeplats, han hade dock varit trea i mål med Emilia Leo i sadeln, men det är en annan historia. Anders Lindqvist mötte som vanligt upp ute Grosbois och ordnade bilar åt oss där han guidade runt på hela Grosbois! Lindqvist är och förblir Monsieur Grosbois. Stort tack vännen. Som sagt en underbar helg i Paris där vi fick uppleva Prix dÁmerique som VIP-gäster med endast 5 000 på Vincennes! Återigen, stort tack för er medverkan. Hoppas vi ses på någon resa framöver. Ha nu en skön helg så hörs vi igen nästa fredag. Må gott.
Anders Lindqvist bjuder in...
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar