Idag har vi självaste Julafton! Därför kommer här en gammal klassiker.
Julen då jag höll på att bli kvar i Tyskland...
----------------------------
Min pappa startade en skrotfirma i mitten av 60 talet. Solna Skrot var namnet på denna verksamhet. En av hans skrotgårdar låg exakt där södra målet i Friends arena idag står. Han drog igång det hela med en kompanjon, Jörgen hette han. Skrotbranschen var visst en liten guldgruva på den tiden. Pappa har berättat många märkliga historier då de skrotade Mjölkcentralen i Årsta eller rev oljecisterner i Värtan. Att elda kabel var mycket vanligt och de svarta rökpelarna stod som kvastar nere i industriområdet i Solna på den tiden. Birger Schlaug och Eva Goës var små snorungar då detta pågick och blev aldrig något hot mot verksamheten. Idag hade miljötalibanerna gått till attack på bred front.
Hur som helst, pappa skulle naturligtvis ha en tuff bil. Egentligen så var han ingen motorfantast men en Camaro köpte han i alla fall. Efter några år så byttes den ut mot en brun Pontiac med benvitt vinyltak. Det var den bilen vi åkte ned till Tyskland med 1969. Jag var då fyra år gammal. Jag minns inte så mycket från den resan men vi var vi var i alla fall där över julen. Jag har för mig att det även blev ett besök på Gelsenkirchens travbana. Pappa och mamma köpte ett par Lederhausen till mig och Tommy där nere. De var asfula och användes aldrig när vi kom hem, i somras gav jag dem till mina barnbarn ett och två år gamla. Resan ner till Tyskland gick bra och vi kom fram till pappas vänner sent en kväll. När det väl blev Julafton fick jag hoppa upp i knät på pappas tyske vän och tillika tomte. Jag minns att jultomten hade ett stickigt skägg och luktade sprit. Doften jag kände har jag blivit påmind om även i högre ålder och kunde alltså konstatera att det var just sprit tomten luktade den där julkvällen i Tyskland. Det finns ett foto där jag, med skräck i ögonen skall pussa på tomten. Än idag så minns jag denna Julafton med visst obehag..
Det blev sedan dags att börja resan mot Sverige. Tommy och jag satte oss i baksätet. En Pontiac har väl aldrig kunnat konkurrera med Volvo eller liknande som familjebil och baksätet var i minsta laget, redan för oss barn. Efter några timmar på Autobahn så började jag att tröttna på resan. Det som jag nu berättar har jag fått höra av min mamma, jag minns faktiskt själv inget av händelsen, och det är nog tur. Jag hade visst börjat puffa lite med fötterna på ryggstödet till pappas säte, där han satt och körde. Ni vet så där irriterande som bara barn kan göra, när man då som förälder börjar med taktiken, inte säga något och då hoppas att intresset för terrorverksamheten avtar. Efter en stund sa pappa till mig, ”-snälla Dennis, kan du sluta och sparka på sätet”. Detta gjorde ju det hela genast så mycket roligare att fortsätta. Andra gången pappa sa till så var han lite mer irriterad, ”-nu får du fan sluta, förstår du det”. Mamma försökte med liknande uppmaningar men mina små tosingar fortsatte trummandet med oförminskad intensitet. Jag tror det var efter fjärde tillsägelsen som pappa fick nog. Han sa till mig med mycket arg röst, ”-om du inte lägger av nu så stannar vi och slänger ut dig ur bilen, förstått?!”
Som ni förstår så tog det inte lång stund innan Dennis lite lätt puffade med fötterna mot sätet igen. Det är väl ungefär här som pappa tappar besinningen. Han kör av vid nästa avfart och tvärnitar vid rastplatsen. Det var ingen snö men i alla fall blött och grått ute. Pappa öppnar dörren och kliver ur bilen. Han tippar fram ryggstödet på sätet och sliter ut mig ur bilen. Pappa ställer mig på gräsmattan vid några papperskorgar och går tillbaka till bilen, sätter sig och slår igen dörren. Med en rivstart lämnar vår bruna Pontiac rastplatsen och far ut på motorvägen igen. Tommy satt knäpptyst i baksätet och min mamma började gråta. Hon skrek till Olle att han skulle vända och undrade om han var helt galen. Det var någon mil till nästa avfart och sedan lika lång bit tillbaka. Det kanske tog ungefär femton minuter innan bilen stannade vid papperskorgarna igen. En fyraårig pojke vid namn Dennis Står som förstenad kvar med tårarna rinnande ner för kinderna. Pappa kom ut och hämtade mig. Det var knäpptyst i bilen under den närmaste timmen innan pappa tryckte i en sån där tjock kassett i bilens bandare. Alltså den typ som fanns långt före de vanliga kassettradiospelarna för bilar som senare lanserades. Diana Ross började yla genom bilens högtalare och vi närmade oss sakta Puttgarden. Jag var aldrig i närheten av pappas ryggstöd med mina fötter efter denna resa, aldrig någonsin. Det kan väl tyckas vara ett ganska brutalt och riskabelt sätt att fostra sina barn på, men en viss verkan fick det nog i alla fall…
------------------------------------
Med dessa rader önskar jag alla härliga vänner en riktigt God Jul och gör det med en karamell till annandagens V75a som traditionsenligt avgörs på Solvalla. I fjärde avdelningen är det spets och dunderslut med Nova Mahiron. Uhrberg kan tappa två längder ändå är det spets hur enkelt som helst. 6 gånger Julglöggen smakar fint. Glöm förresten inte att ladda ner "The Jullåt" som undertecknad knåpat ihop till alla goda, lyckliga och perfekta människor. Du kan ladda ner den här.
Visste du förresten att Stefan Löfven alltid äter knäck med pappersformen kvar.
Så får det bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar