E ni glada?!

 

Foto: Tarzan.

“-E ni glada?”. “-Ja, vi är glada” svarar Chrille från lunchbordet uppe på Travernan. Jag har för mig att det var jag, Chrille, Tummen och Norse som satt och åt. Möjligt att Sjunnesson även var med. Någon minut senare hör vi åter i den sprakande högtalaren, “-e ni glada?”. Nu med mer frenesi i rösten. Svar kommer, “-ja, vi ÄR glada, jätteglada”, tjoar Christer. Det blir tyst igen innan det åter knastrar till i högtalaren och nu hör vi vad kocken ropar. “-En ägglåda”. En av Travernans paradrätter där annars vardagsrätten “rundbiff” eller festvarianten “fläfilä havaj” var stående klassiker. Den förstnämnda med pressat kött medan festvarianten var någon form av fläskfilé. Båda serverades med varm och härligt flottig bearnaise där “hawaiin" även var bestyckad med en ananasring. Ja det var tider det. Mina unga tonår på Solvallas stallbacke kommer jag alltid att minnas som min bästa tid i livet. Jag har ju flera gånger berättat om mina första stapplande steg inne i Sören Nordins stall där jag fick lära mig enormt mycket kring den ädla travsporten. 

Då Sören och Janne for iväg till det stora landet i Väst så flyttade Uffe in i stallet där den härliga tiden fortsatte. Jag fick möta en hel del riktiga sköningar under dessa år. Åke Lindblom var den första och den som jag än idag känner som en härlig person. Det finns många anekdoter och historier kring den mannen. En söndag satt jag i baksätet på en Volvo-DAF när Åke helt plötsligt får för sig att börja backa, runt runt på stallbacken mellan Sören och Stig H.s stall! Fortare och fortare, varv efter varv. Varför? Hmmmm, ja det var ju Åke liksom. Norse var en annan filur som gav upphov till många skratt. Ett tag var även Håkan B Svensson i stallet och de som förstår det otroligt skojiga i det val av vin han beställde av Norse en dag då Norse skulle åka till Sumpan och handla är nog få men de förstår! Håkan ville ha “Est est est”...

Sedan var det ju den där långa gängliga Östersundskillen som var en blandning mellan Jokkmokks-Jocke och Kronblom. Christer började i Sörens stall innan karriären fortsatte hos Uffe. Kring Chrille Magnusson var det alltid turbulens och action. Med sitt kolsvarta hår och kluriga ögon gick han alltid runt med ett snett leende på läpparna. Under all den tid jag hade med Christer i stallet så var det få gånger han var riktigt seriös (jag menar inte att han var oserös i sitt jobb, utan mer i tonen). Christer var en problemlösare av rang och hade alltid en egen variant på hur saker skulle ske. I Sörens stall så var det stenhård disciplin vilket det även, till viss del, var hos Ulf. Det här blev en utmaning för Magnusson kan jag säga. Det var flera gånger som Uffe sa till mig att jag skulle hälsa Chrille att han fått sparken. 

Det kan bara inte ha funnits någon annan lärling än Christer i ett travstall som spenderat så mycket tid långt från själva stallet och ändå behållit sin tjänst. Som knatte fick man ju slava under lärlingarna och min resa började hos Åke Lindblom och fortsatte sedan som “second trainer” åt Chrille! Ganska ofta så tog Christer “kortvecka” och drog upp till Östersund typ torsdag till måndag. Jag skötte då hela Magnussons jobb. Till detta så skall vi även lägga till att Christer börjat smörja en tjej uppe på hästklinikens lab. “Tjejen” hette Jill och Chrille var helt fast. De dagar han inte var i Östersund så satt han uppe på kliniken. Det här kände Uffe naturligtvis till men så länge jag skötte hans jobb och Chrille kunde ordna alla tänkbara förturer och andra VIP-tjänster till kliniken så verkade det få rulla på. Jag minns dock en gång när Chrille varit borta i mer än en vecka. Efter måndagens snabbjobb så frågade Uffe mig hur länge Chrille faktiskt varit borta den här gången. Jag skruvade på mig och drog väl till med fem, sex dagar. När det sedan visade sig att det gått mer än vecka så brann det till för Uffe. “-Hör du något från Christer så kan du hälsa honom att han kan stanna kvar där uppe!”. Det brukade dock alltid lösa sig ganska bra ändå. Magnusson skrattade bort det hela utan större problem. 

Ska man se Christer med lite mer kritiska ögon så blir det en smula dystrare. Här kommer ett exempel. På den här tiden, tidigt 80 tal, så var ju stallen på Solvalla fulla med hästar och som det alltid varit så var ju tillgången till hagar mycket begränsat. Detta i kombination med det sinnessjuka upplägget med “foderhelg” och sexdagarsvecka var knappast till gagn för hästarna. En vanlig vecka kunde innebära att hästarna gick tuffa snabbjobb på torsdagen och kanske vilade (ibland i box under hela dagen) nästkommande dag. På lördagen jobbade man “halvdag” och då blev det några rundor på BG-banan innan personalen gick hem efter lunch. På söndagen var det bara fodring som skedde i stallet. När det sedan blev måndag så tog man ut hästarna på gången och selade på. Sedan bar det ut på stora banan för måndagens (ofta tuffa) snabbjobb. Detta med en häst som kanske stått i box under flera dagar! Det här är naturligtvis historia nu och idag vet och gör vi bättre för våra travhästar. 

Åter till Chrilles “lite” sämre sidor. Om det var en tung lördagsförmiddag för Magnusson (vilket det ganska ofta var) så kunde han ta ut en häst på gången och borsta av. Sedan tog han en hink med svamp och svampade av hästen där sele och brösta skulle suttit. Vips, så såg det ut som att hästen var körd, om Uffe nu skulle dyka upp lite oanmäld. Vid ett annat tillfälle så hade vi fått ner ett gäng lådor med liniment från Svenne Lindblom. Uffe som var “ordningsman” och ofta körde allt eller inget hade sin vision klar. Precis som den där gången vi fick plastskor som vi skulle testa på hästarna. Den tävlingsdagen så gick ALLA hästar med plastskor och jag vill minnas att hälften galopperade bort sig. Nu var det linimentet. “-Det här skall vi gnugga in över ryggarna på alla hästar”. Chrille svarar snabbt, “-även på de som inte behöver?”. Uffe kliver fram och ställer sig fem centimeter från Magnussons ansikte, “-jag tyckte jag sa ALLA hästar”. Samma eftermiddag innan vi skulle släcka ner i stallet och gå hem så låg det plötsligt sex täcken utlagda uppe på stallgången. Längst bort vid dörren till dyngstacken ser man Chrille komma gående med linimentflaskan i handen. Han visslade så glatt och sa “-så där ja, nu blir Kermit nöjd” samtidigt som han sprutade ut liniment över täcke efter täcke. Och mycket riktigt, nästa kväll var jag själv kvar i stallet och Uffe kommer upp på stallgången. Det var för övrigt vid dessa tillfällen som Uffe var som bäst och trevligast. Det var där och då han lärde mig massor med trix och fix. Hur som helst, Uffe öppnar boxdörren till korsförlamingsmärren Tribal Girl, går in och lyfter försiktigt på täcket. Han sniffar lite och säger, “-vad bra, det verkar som att Chrille i alla fall lärt sig något”...

Ett annat minne jag har med Chrille är vår stora totokupp en sensommarkväll på Solvalla. I stallet hade vi Speed Roy. En lite småvass kille som hade Wind Speed som boxgranne. Båda eHoot Speed. Hur som helst. Nu var det så att Christer skulle köra Speed Roy i ett lärlingslopp kommande onsdag. På måndagskvällen var det dags för ett “smygjobb” med pållen. Boa hade fixat så att banan var öppen och nysladdad. Jag kan säga så här, aldrig har det känts så klart som det gjorde efter detta dunderjobb! Allt hade fallit på plats och onsdagens kvällstävlingar rullade på. Det var dags att skritta ner till defileringsvolten. Jag kommer aldrig att glömma den där stunden då jag lade på checken inför start när Chrille tittade på mig och log. “-Nu du…” Om jag minns rätt så gav han nästan åtta gånger och segern från ledningen skrevs till vunnen med “många längder”. Min pappa hade klivit in med tretusen, själv hade jag tagit mina sparade sexhundra ur porslinsskålen i köket på Vattugatan och hur mycket Magnusson själv puffat in vet jag inte. På fredagen blev jag bjuden hem på Irish Coffie hemma hos Chrille och Jill i Huvudsta. Jag minns att jag rev ner deras hatthylla i hallen på väg därifrån och att jag hade en vinglig mopedfärd hem från Huvudsta till Vattugatan 16 i Sumpan…

Jag fick av min vän Jocke Hedlund den lilla anekdoten från nämna lägenhet då Jocke och Chrille kom dit samtidigt som Jill var på semester. Hon hade skrivit en liten stödlapp åt Chrille där det stod, “-glöm inte blommorna, de är också törstiga”. Lappen stod i barskåpet…

Jag minns ett annat tillfälle när Christer, Jill och jag var på väg hem efter en tävlingskväll på Solvalla. Det var mitt i vintern och jag skulle få skjuts hem till Vattugatan. När vi åker genom Duvbo så får vi möte med en traktor som hade grävskopa bak. Precis när vi möts halkar traktorn ner med bakhjulet från trottoarkanten under snön och skopan kommer farande rakt in genom framskärmen på bilen! Det small ordentligt och Chrilles fot var klämd mellan pedaler och skopan som gått igenom plåten. Jill satt bredvid, chockad och kritvit i ansiktet. När gubben i traktorn hoppat ur så vevar Chrille ner rutan och säger lugnt, “-om du backar lite så skall du se att vi kommer loss”. Väl framme i Huvudsta parkerades en bil med ett stort hål i sidan mot kupén, ur samma bil kommer Magnusson linkande. Inga konstigheter, inga konstigheter...

När Uffe drog till Frankrike så flyttade jag så småningom till Sala där jag fortsatte min gärning inom sporten på egen hand. Där och då skildes våra vägar och liv. Under alla år som gått så har jag bara hört sporadiskt kring Chrille och att han levde sitt liv i Turkiet under resten av sitt liv, ett liv som i alla fall här nere hos oss med coronahysteri, klimatångest, massinvandring och gängskjutningar nu nått vägs ände. Jag är ganska övertygad om att det blir lite rörigt där uppe nu. Ser framför mig en helkväll där Fricken, Hanné och Chrille sitter och klurar på livets kringelkrokar! Sicken natt, och ingen behöver någon alkomätare i handskfacket. Må gott mina härliga vänner, vi ses där uppe…

Med dessa ord tänkte jag lämna över helgen för fria aktiviteter. Med vetskapen om att Miljöpartiet nu har lägsta stödet på 16 år så ser jag fram mot en behaglig weekend. Tänkte avsluta med en ny vinnare till helgens V75a (förra helgen var ju även oddsat exakt). I fjärde avdelningen nere på Åbytravet selar Muggen ut Bravo Sabotage och åkandes Andreas Lövdal kommer få en behaglig tur. Dryga fem gånger sillen smackar vi gladeligen i oss. Glöm förresten inte att göra en intresseanmälan till kommande Prix dÁmerique resa, det blir som vanligt en kanonhelg! Må gott så länge.

Visste du förresten att Stefan Löfven inte vet skillnaden på kalvdans och en cha-cha.

Så får det bli...