Fredagsbrev, arkiv

15 februari 2019

Häng den högt...


Fortfarande inga medaljer i det alpina VM som just nu pågår i Åre och sedan det här med en OS-ansökan, är det verkligen rätt? Nja, med tanke på vädertrassel som styrt det mesta så ställer jag mig en smula tveksam, kör där det fungerar istället. Hur som helst, nu fortsätter vi tillbakablicken till en stallbacke i liv och rörelse.

--------------------------------------------------

4: Ombytta roller. Idag är det viktigt för de aktiva med kundkontakt, hantera media osv. Annat var det då, när 70 talet övergick i 80 tal. Då var det hästägarna som fick stå med mössan i hand medan tränarna hade sina tennisrack i bakluckorna. Efter en fortkörningsdag inne på Solvalla så brukade tränarna glida iväg efter lunch på “egna aktiviteter”, idag är det padelrack som ligger och dräller, nu i hästägarnas bilar samtidigt som tränarna använder alla sina nyfunna kunskaper i kundvård. I Sören Nordins stall rådde närmast militärisk disciplin, jag vet ingen annan tränare som drog en femtiolapp på veckolönen om han hittade ett halmstrå i svansen på en häst han skulle köra ut till lopp med. Idag bygger tränarna Barer, gästbalkonger och fixar mat & dryck till sina hästägare till tävlingarna. Sören hängde istället upp ett rep vid stalldörren på tävlingsdagarna och hänvisade hästägare och tipsjägare till en liten tipstavla vid stalldörrarna där de kunde skriva av Gubbens tankar om starthästarna. Absolut inte en fot inne i stallet, lite annan kundsyn på den tiden. OK, nu stod jag då och sopade stallgång för glatta livet och jag hade precis lärt mig namnet på både Brissman och Åke Lindblom. I stallet jobbade även två tjejer, den ena var finska och henne skulle jag lära känna bättre lite senare. Längst ner på vänstra stallgången jobbade Mia, hon kallades Tummen. Boxväggarna längs stallgången var klädda med grön vinyl dekorerad med guldnitar! På boxdörrarna hängde de legendariska grön/vitrutiga träckfiltarna. De skulle hänga exakt rakt annars blev det liv på Sören. Det har gått 40 år nu men lik förbaskat så kommer jag ihåg de flesta hästarna i stallet och ser till och med vilken utrustning de hade framför mig. Brissman hade bland annat Golden Flip på sin gång och borta hos Anneli stod Mustard, Colonel Yankee och Ekivoque. Ekivoque hade en ägare som själv skodde och balanserade sin Tiburkille efter bästa förmåga, Sören hade naturligtvis ett vakande öga på detta. Svempas Lufsen (en av Solvallas största hästar på den tiden) stod hos Anneli och där fanns även den mycket ilskna Lep Curie, en typisk Lep Hanvovare med ordentliga ögonvitor. På Lindbloms gång fanns underbara Lass Victory som ägdes av en urmakare i Sundbyberg. Det här var den första häst som jag skulle få köra. Tvärs över stod GRB Brave! Han har jag en tavla på här hemma uppe på vinden. Brave var efter Pluvier III och en nervig kille, klassiskt Sörenbalanserad med alldeles för kort check och gomtryckare. Den pållen tyckte jag alltid synd om, han hade dessutom stallets enda box utan fönster. Uncas Roy var boxgranne med Lass Victory. Bläsarnas bläs Nick Svansjö stod på andra sidan om Lass Victory. Borta hos Tummen stod de blankaste hästarna. Tummen hade ju USA-vana och det var alltid mest snits på grejerna på hennes gång. Där stod bland annat svarta och eleganta Narod och även Patron Iran. Patronen var sedan en av de där hästarna som Bosse Takter trollade med nere på Jägersro! Jag glömmer inte heller Igor N, hästen med en andedräkt som kunde sänka vem som helst. Idag gissar jag på att han troligtvis hade en riktig tandinfektion eller kanske till och med en tumör, riktigt ruggigt.

Kommande sommar så spreds någon form av A2 i travsverige. Solvalla drabbades hårt, flera hästar dog och ett antal tävlingsdagar fick ställas in. Under några veckor var det mest boxvila för hästarna då de flesta stod med hög feber. Jag blev väldigt ensam i Sörens stall då kan jag säga. De andra fixade morgonbestyren innan de sedan drog iväg för sol & bad borta vid Ängbybadet. Jag fick ansvaret för att ta tempen på stallets alla hästar, fyra gånger om dagen. Fyra termometrar bestyckade med gasbindesnöre gjorde att man kunde ställa upp fyra hästar åt gången och tempa. Det blev fulla dagar kan jag lova, badgänget brukade återkomma på eftermiddagen. Tiden hos Sören Nordin blev på många sätt mycket givande. Sören var extremt noggrann och visade pedagogiskt det mesta han gjorde. Åtta av tio hästskötare kan idag inte lägga ett löpbandage på ett korrekt sätt, än mindre montera en resgjord så att den ger full effekt utan att störa hästen. Om du tittar närmare på hästarna som tävlar idag så har sju av tio hästar “hakremmen” för hårt spänd. Sören var som sagt skicklig, inget snack. Vad jag dessvärre även kommer ihåg var att han var väldigt elak mot hästarna och jag har tidigare beskrivit hans metoder men hoppar det den här gången. Det gick en tid och jag satt nu och körde snabbjobb tillsammans med Sören och Janne Nordin! Det här var stort för en skitunge från Sundbyberg kan jag lova. På stallväggen nere vid dusch-hallarna hängde de italienska sulkies som av många anses som de absolut bästa vagnar som tillverkats. Till vardags var det de hederliga Forsbysulkarna som gällde. Det kom in lite nytt folk till Sörens stall. Först var det Åke Lindblom som nu bestämt sig för att prova lyckan “over there”. Lindblom köpte vinröda manchesterbyxor och en portfölj sedan drog han! Det vankades jobb hos både Stanley Dancer och Howard Beissinger, tiden i USA blev minst sagt “spännande” för Åke. Vi hade ganska tät brevkontakt under tiden han var i USA. Några år senare kom Åke hem och den “resan” som följde är värd en bok bara den. Jag hoppas och förväntar mig att Åke snart sätter sig ner och skriver den boken. Nästa skifte var Robert Brissman som slutade, in kom en skåning vid namn Jörgen. Det mest bestående intryck som Jörgen Sjunnesson lämnade efter sig från sin tid hos Sören var, ett ryggstycke! Där den fula stallarkaden nu står fanns på den tiden en liten uteläktare. Högt uppe i luften längs staketet gick telefonkablar. Precis före start så blev det krångel med ryggstycket på Sjunnessons starthäst, Janbro Barry. Janne kom körande och ryggstycket byttes. När hästarna svänger in på upploppet så hör vi Rydgren från speakerbåset under E-läktarens tak, “-och längst ut i banan kommer Janbro Barry”. När de som vinnare passerar mållinjen så skriker Jörgen rakt ut samtidigt som han svingar ryggstycket upp i luften av glädje. På vägen ner så fastnar ryggstycket på telefonkablarna och blir sedan hängande där i flera år, ända tills bygget av den fula stallarkaden påbörjas! Efter Sjunnessons entré så var det dags för Jan-Olov Norse Alfredsson att ansluta till Sören Nordins stall. Här väntade en rolig period men det får vi återkomma till.
Fortsättning följer...

--------------------------------------------------

I helgen är det Mello uppe i Leksand. Veckans Aviciistöld kommer från joddelkungen Fjällgren. Jag har lite svårt att ta Jon-Henrik på riktigt allvar men tydligen är han favorit att vinna hela Tjottabalongen. Årets låt är, precis som det brukar vara, betydligt sämre än föregångarna. För två år sedan tävlade han med “En värld full av strider” och då hade han ursnygga Aninia på sång som lyfte låten till oanade höjder, DEN låten skulle jag vilja sett tävla i ESC. Nu är Fjällgren ensam på scen och det ser lite vilset ut. Martin Stenmarck är med, igen. Skitlåt som vanligt och naturligtvis är det stopp i maskin direkt i isladan uppe i Leksand. P4-gruppen som vann Sveriges Radios tävling är med och försöker synta till det en smula. Låten är rätt OK men det ser för taffligt ut. Skulle kunna skrälla till “andra chansen” men jag är tveksam. Rebecka från Idol är på favoritlistan men eftersom hon sjunger surt i alla ljusa toner så kan det braka ihop. Martin Stenmarck har även med sin svägerska Lina Hedlund i startlistan och hon gör en OK låt men det hade behövts en Sanna Nielsen för att det skulle kunna räcka. Knattarna från Foo bi doo har snart haft alla medlemmar med i Mellon. Förra året Felix som satt och sjöng på en svart kartong, förra helgen en undernärd blekfis med en trettio år äldre sugarmama. I helgen är det “Omars” tur. Vi får lite gungande låtsasreggae i skum belysning, suck. Nu till mitt lir. Doggy Style! Färgglada “flickor” som går hem hos både flåsgubbar och knattar. Låten “Habibi” doftar halalslaktat lamm med ett stänk av balkonghopp på toppen. Vidrig låt? ja visst, men nu är det degen som gäller. Efter förra helgen när Margaret inte lyckades så gäller det att hämta tillbaka degen. Registrera dig här så får du dubbelt upp på det du sätter in. Är du den ängsliga typen så lirar du “andra chansen” men ett tungt inslag på att de går direkt till final kittlar lite mer. Men OK, kör “andra chansen”.

Nu får det vara för den här veckan. Innan vi släcker ner så kommer här en klar till helgens V75a från Axevalla. I sista avdelningen får vi 5 gånger smöret på Kaiser Håleryd. Dunka på min vän, dunka. Må gott så hörs vi igen nästa fredag.

Visste du förresten att antalet räfflor på en kork till en Kalles Kaviar-tub är 72.

Så får det bli...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar