Fredagsbrev, arkiv

24 augusti 2018

Tack för allt finaste DINO...


Det har snart gått 15 år nu. Jag kände mig helt klar med hundar och så hade jag tänkt att det skulle förbli. Min sambo var dock sugen på hund men jag hade hittills lyckat bromsa henne. En dag hittade sambon en sida på nätet där man hade tagit hand om gatuhundar i Spanien, En märklig liten vovve utan svans och med babyrosa mage tittade fram på en av bilderna. Jag stålsatte mig och sa nej. Någon vecka senare så säger dottern att det finns en supersöt liten hund vid stallet på Österås. Nina som sköter stallet har uppsamling av hundar från just Spanien som hon sedan förmedlar vidare till godhjärtade människor. Näe, inte du också sa jag. Dottern Ida tjatade vidare och sa att vi bara MÅSTE komma och titta på DINO som vovven hette. Jag berättade detta för sambon som förvånat sa att hunden i Spanien också hette Dino! Det skulle visa sig vara samma hund de talade om och att DINO nu fanns bara några kilometer från oss. Ödet ville tydligen att vi skulle ta hand om den här lilla killen.

Som sagt, för snart 15 år sedan kom DINO hem till oss och har sedan dess levt ett underbart hundliv ute på Munsö hos människor som verkligen gett sin kärlek till honom. Jag minns när yngste tjejen hemma skulle leka med DINO. Hon kastade pinnar och DINO sprang i panik och gömde sig! I Spanien hade man tydligen kastat stenar och liknande efter honom. Åren gick och DINO skulle aldrig bli den där vovven som man "lekte med". Han njöt som bäst när han fick ligga i närheten av mig och dela några ölkorvar! Bäst tyckte han om den spanska FUIT-korven, en lufttorkad historia som tydligen passade lika bra till skålvatten som källarsval pilsner. DINO och jag hängde alltså ihop under alla år. Visst, övriga familjemedlemmar var naturligtvis lika uppskattade men jag vill ändå tro att han och jag hade något "extra". Åren gick och för ett bra tag sedan började DINO få det svårare att komma upp när han legat länge. Ute och på mattor gick det fint men på parkettgolv och liknande så blev det riktigt jobbigt. Detta i kombination av att hälsan började svikta gjorde att vi närmade oss det där oundvikliga men nödvändiga som vi djurägare alltid hamnar i. Våra finaste vänner kan inte prata och när de inte mår bra eller rättare sagt börjar må dåligt så är vår plikt att hjälpa dem till lugn och ro.

Det där är naturligtvis lättare sagt än gjort. Min gamla katt Simon hade den goda smaken att som sjuttonåring smacka i sig en skål med lax-kattmat, gå ut på trappan, tvätta av sig och sedan bara helt enkelt dö! Två andetag så var han i himlen. Så "lätt" brukar det inte vara för oss som har djur som vi älskar. För DINO så var det tvunget att ge honom lite hjälp vidare. Idag på förmiddagen kom då min gamla veterinär som jag haft ända sedan han behandlade Epona Pärup på Drottningholm 1985. DINO lade sig på trappan här hemma och fick en spruta. Han somnade in nära de som älskat honom från dag ett, solen sken och vinden fläktade mjukt och skönt. Nu ligger DINO begravd här hemma på Munsö Lounge nära katten SIMON och min första travhäst BUSSIG PÄRUP. Jag har gråtit mer eller mindre oavbrutet hela dagen men det känns samtidigt som en del av livet och jag är glad att jag  var med och nära då DINO nu for upp i den fina himmel där alla underbara hästar, katter, hundar och alla andra djur får njuta av lugn och ro.

Avlutar med en liten hälsning till alla mina vänner. Vi som älskar djur och som lever med och för dem är liksom tvungna att ta även denna tunga bit. Men jag kan trösta dig, vi gör något gott och de fyrbenta vännerna är nog ganska stolta över oss som kämpar på här nere ett tag till. En dag så kanske vi får träffas igen...

Tungt idag och jag tänkte sluta för den här gången. Måste dock skriva några rader om Derbykvalen i veckan nere på Jägersro. Aldrig har jag sett så många ofräscha hästar få gå i botten som i dessa kval. Timo Nurmos visade sin vana trogen upp några hästar som absolut INTE borde ha startat. Näe, det jag fick se gjorde att jag nog backar ut samma väg som jag kom. Travsporten idag är så långt från det jag höll på med när jag började för snart 40 år sedan. Nu gasas det för Kung och fosterland, jag vet inte om jag kan förlika mig med denna press. Hade det varit DINO så hade han sprungit och gömt sig i hagen så att man aldrig funnit honom...

Jag önskar nu alla mina rosa snälla vänner en fin helg och gör det med en vinnare upp till Bergsåkers V75a. I sjätte avdelningen kommer Wollafur åter ut och med rätt lopp så får vi 32 gånger snasket. Våga och vinn.

Visste du förresten att ungefär en tiondel av landets befolkning står för 87 % av de gruppvåldtäkter som begås. Etablissemanget försöker skylla på taskig ekonomisk situation och "utanförskap" medan fakta pekar på ett kulturellt betingat fenomen. Val 9e september.

Så får det bli...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig