Fredagsbrev, arkiv

16 mars 2018

Amerika-Sverige 2-2.

I onsdags kom vi ju hem efter en dryg vecka i USA, min första resa dit i livet faktiskt. Med anledning av detta så ser veckans Fredgabrev lite annorlunda ut. Jag inleder med en vinnare till helgend V75a från Norge och sedan kommer en krönika från vår resa. Den är lite längre i sin form och den kan du avnjuta i lugn och ro. I sista avdelningen sitter Antonio Trot stenklart till 5 gånger brunosten. Vassego. Ha nu en trevlih helg och håll till godo med nedanstående krönika från min Amerikaresa...

--------------------------------------

I förrgår kom vi hem efter en intensiv vecka i USA. Så länge jag kan minnas så har jag alltid velat känna på Amerika men det har aldrig blivit av. Ett drygt 30tal resor till Thailand har väl varit en del av orsaken att det inte blivit av men förra veckan var det således dags att besöka landet i Väst. Eftersom vi jobbar en hel del med resor så lyckades jag gräva fram ett bra flygalternativ med Arlanda-London-San Francisco-Dallas-New Orleans-London-Arlanda för det sympatiska totalpriset av 3 236:- Alldeles lagom tyckte jag. På resan medföljde min sambo och min vän Jussi som reste från Landvetter och slöt upp på Heathrow. Jeanette och jag började resan förra måndagen med buss 311 från Munsö på morgonen. Väl vid Brommaplan så bytte vi till Flygbuss upp till terminal 2 på Arlanda. För dryga tretusen spänn så var British Airways bolaget som skulle stå för själva transporten. Jag har bara flugit med dem en gång tidigare och deras service låg då strax under medel och långt under t. ex. Thai Airways. Ombord serverades kaffe, te samt något märkligt kex. Vid 13tiden landade vi i London där vi mötte Jussi.

Från London till San Francisco fick vi flyga Airbus 380, världens största trafikflygplan. Detta har jag gjort tidigare, då med araber (Qatar) bakom spakarna. Som flygintresserad så är det ju något speciellt att kliva in i denna enorma maskin med två våningar. Med full tank så blir starten surrealistiskt långsam och det känns som att man till slut lyfter i slowmotion. Väl uppe så dunkar man fram på ett brutalt sätt. Eventuell turbulens känns mest som små ristningar i det gigantiska flygplanet. På en sådan här långflygning (typ 11 timmar) så blir ju servicen lite bättre ombord (även för oss i boskapsklassen). Bloody Maryn serverades med både Tabasco och Worcestershiresås och det var bara selleristaven som fattades. Varmrätten var dock märkligt grå och hade en hel del att önska. Vid 17 amerikansk tid så landade vi på San Francisco Airport och ganska snabbt och smidigt kunde vi knalla vidare från bagagebandet mot den beryktade amerikanska passkontrollen där min första fördom (efter att ha lyssnat på många som rest till USA) testades. Här skulle man utfrågas och under lupp granskas in i sömmarna innan man eventuellt kunde slinka igenom Trumps nålsöga. Jag vet ju att vissa Nissar som skrutit om sin fäbless för kommunism och vänsterextremism blivit stoppade under sina försök att komma in i landet. Jan Guillou är en av dessa som inte får komma in i USA bland annat. Nu var det min tur. En ung man med svarta glasögon, bakåtkammat pomadahår iklädd skottsäker väst och fränetiskt tuggande på ett tuggummi blev vår lott. Jag blev hälsad med ett elegant "Sir" och behövde bara svara att det var mitt första besök i landet och att det var en vanlig turistresa. Ta-da, så var man då äntligen i Amerika!
Till skillnad från de resor som vi arrangerar så har denna resa till USA inte planerats under så värst många minuter utan tanken var att vi skulle köra lite på "känn". Detta skulle visa sig bli lite av en utmaning. Utanför terminalen skulle vi ta en taxi till vårt hotell och jag letade efter gula taxibilar som jag sett på film och TV, en Checkers från tidigt 80tal hade suttit fint men en vit och vinröd Toyota med en svart, liten och arg man bakom ratten fick duga gott. Jeanette satte sig fram, jag bakom henne och Jussi försökte ta plats bakom chauffören vilket skulle visa sig bli en gymnastisk utmaning i den högre skolan då den lilla, svarta och arga föraren hade kört sitt säte så lång bak som det bara gick och även lutat bak ryggstödet så pass att förarsätet mer såg ut som en ungersk gynekologstol. Jussi lyckades efter stor möda pressa in sig bakom förarsätet och han såg riktigt komisk ut när han satt där med nackstödet i knät medan den lilla, svarta och arga chauffören satt längst fram på kanten av sätet utan att på något sätt utnyttja sitt väl tilltagna utrymme. När vi tydligt och pedagogiskt talar om vart vi vill åka så får vi inget svar alls, den lilla, svarta och arga chauffören började bara köra och vi som nu var passagerare i taxin kunde bara avvakta och se vart det bar av. I hiskelig fart dundrade den lilla, svarta och arga chauffören fram mellan filerna. Jussi sa ingenting, min sambo höll med vita knogar hårt i handtaget i taket och jag själv försökte få upp vår destination på karta i mobilen. Det var ungefär här som vi började förstå att den svarta, lilla och arga chauffören inte "mådde bra", Kaliforniens nya och liberala cannabislagar visade här upp sig från sin "bästa sida". Jag såg nu i mobilen att den svarta, lilla och arga chauffören nu tog oss på en extratur på väg mot vårt hotell och jag försökte på det mest ödmjuka sätt att via dialog med den svarta, lilla och arga chauffören komma fram till vilken väg som var den rätta. Med trötta ögon vände han sig sakta mot mig och undrade om vi verkligen behövde visa honom vägen i den stad han sedan mer än tio år kört taxi i. Ögonen och den sluddriga artikuleringen blev avgörande i mitt beslut att hövligt överlåta navigationen åt den svarta, lilla och  nu ännu argare chauffören bakom ratten. Efter vår lilla extratur så rullade vi till slut fram till vårt hotell och vi kunde andas ut. Med tanke på att vi nu åkt sträckan i avsaknad av påslagen taxameter så gavs vi spänning ända in i det sista, vad skulle kalaset sluta på? 48 dollar var tydligen en rimlig kostnad för denna åktur. Jeanette var snabbt ute ur bilen, Jussi slängde fram 55 dollar innan han med stor möda försökte pressa sig ut ur fordonet. När jag själv skulle kliva ur så hörda jag den svarta, lilla och arga chauffören sluddra något om att han ville ha dricks, vilket han ju redan fått. Det sista jag hörde innan jag slog igen dörren var att vi skulle vara försiktiga i det här området...

OK, in i något som såg ut som en inglasad barack på en parkeringsplats som tydligen var hotellets reception. Medan Jussi och jag satte oss ner så gick Jeanette fram till disken för att checka in oss på våra rum, rum som visade dig vara avbokade! Vid bokning på det här hotellet var det tydligen viktigt att lägga till "sen incheckning" om man ville vara säker på att få sitt rum, detta trots att rummen redan var förbetalda. Mannen bakom den vingliga disken meddelade att pengarna skulle sättas tillbaka till vårt kort samtidigt som han även informerade oss om att det nu INTE fanns några rum alls lediga för natten. Han ringde även ett grannhotell som meddelade samma sak. Visst, vi var rätt slitna efter resan men ändå vid gott mod så vi tog våra väskor och knallade ner mot en BAR längre ned på gatan som var öppen. Tanken var att vi i lugn och ro skulle kolla på nytt hotell samtidigt som vi då kunde avnjuta vår första öl på Amerikansk mark. Det tog bara någon kvart innan vi hittat ett närbeläget hotell som hade rum. Standarden på hotellet var för en natt helt ovidkommande vilket skulle visa sig ge uttrycket "enkelt boende" en helt ny innebörd. På Baren fick jag även testa min andra förutfattade mening om USA, att det skulle vara rätt billigt att käka och ta en öl här. Nästan 60 kronor för en öl på en enkel bar var ganska mycket kunde jag tycka, och jag skulle senare under resan få fler tydliga exempel på prisnivån i detta land.

Att beskriva det som att vi "glada i hågen" traskade vidare i den sena kvällen med vår väskor mot det nya hotellet är kanske lite av en överdrift. Vi var nu ganska trötta och ville bara komma fram. Efter att ha passerat ett hundratal uteliggare och knarkare så var vi till slut framme vid vårt "hotell". Det var Jussi som såg den lilla skylten på gallergrinden till boendet. Vi tryckte på knappen och gallerdörren låstes upp med ett surrande följt av ett befriande klick. På fläckig heltäckningsmatta och omsluten av chockrosa väggar trampade vi upp i en trappa där vi kom fram till en gallerklädd lucka. En indisk tjej öppnade luckan och hälsade oss välkomna. Vi checkade in och fick varsitt rum på ungefär 8 kvadratmeter. Det minimala fönstret som dolde sig bakom de mörka gardinerna visade sig vetta mot en tegelvägg och en ventilationstrumma. Ja, ja, inget att yvas över. Efter ett kort besök på den gemensamma toaletten i korridoren så gick vi ut på gatan och klev in på en mexikansk restaurang för att ta något lätt innan det var dags för att gå och sova. Restaurangen var av den enklare sorten men visst blev vi mätta. Den här mycket långa måndagen slutade med att vi somnade som stockar och med anledning av en tidsskillnad på nio timmar så vaknade vi vid sextiden nästa morgon. Hög tid att lämna detta hotell i jakt på något bättre.

Efter en kort busstur tidigt på tisdagsmorgonen så var vi framme vid Octavia street där det nya hotellet låg. Vi lämnade in vårt bagage och knallade ut i den New Orleanska morgonen för att försöka hitta en bra frukost vilket vi ganska snabbt gjorde. Ett klassiskt ställe med röda galondynor och Jukebox där man blev serverad kaffe vi bordet. Här skulle nu nästa fördom testas, var kaffet verkligen så blaskigt och uselt i Amerika som alla säger? Vi beställde in ganska ordentligt, lite VÄL ordentligt skulle det visa sig. Jeanette fick in sin "breakfast steak" som hon tänkte sig skulle vara lite rostbiff på en smörgås. På tallriken fick hon en biff på 350 gr med alla tänkbara tillbehör. Själv beställde jag en "Elvis mess" och det visade sig vara en mastig sak som jag inte riktigt lyckades äta upp. Jussi slog dock rekordet då hans frukost serverades på TRE! tallrikar. Han fick en med rostbröd, en annan med Skinka, potatis och en massa annat samt en tredje med tre stekta ägg och ett lass amerikanska pannkakor med tillhörande lönnsirap. En översikt över bordet gav en smått komisk syn men vi åt så gott vi nu kunde. Och kaffet då? Hur var det nu med amerikanskt kaffe, var det blaskigt? Jajamän, det såg ut som te och smakade just, ingenting! Efter att vi proppmätta till slut skulle betala som hamnade vi på nästan 600:- Si goddag då, det var ju "intressant". Efter denna megafrulle så var det hög tid att falla till föga för den klassiska massturismen. Jag brinner egentligen för att hitta det ÄKTA och det som ligger utanför Svenne Banans semesterupplevelser och efter alla de resor vi arrangerat genom åren så VET jag att man får ut så mycket mer om man tar några "omvägar" ibland. Men nu var jag som sagt i Amerika för första gången och att bara strunta i Alcatraz, backarna i New Orleans och Golden Gate bron skulle bara kännas fånigt. Vi promenerade i härlig förmiddagssol ner mot Fisherman's Wharf vilket visade sig vara en klassisk turistmagnet med löjligt höga priser på det mesta men det var absolut trevligt att strosa runt bland båtar, fiskrestauranger och sjölejon. Vi tog en båttur där vi passerade under Golden Gate bron och även Alcatraz på tillbakavägen och det var en trevlig tur. Efter lite nyttjande av det kollektiva transportutbudet i staden så blev det några timmar innan vi till kvällen skulle bege oss ner till ett industriområde där det stod ett gäng foodtrucks. Några hållplatser innan vi skulle kliva av bussen så kom sex kontrollanter ombord. Med Sheriffstjärnor på jackorna och batonger i skärpen så började de sin kontroll och det blev ett gäng resenärer som fick en bot i handen. Vi hade naturligtvis våra biljetter i ordning och kom i samspråk med en av kontrollanterna. Han sa åt oss att vara försiktiga och på vår vakt där nere vid foodtruckarna då det tydligen var ett lite "knepigt område". Vi åt sedan lite av varje från de olika foodtruckarna och kunde konstatera att det var mycket gott men dock lite väl högt satt prisnivå. Kvällen avslutades sedan på hotellet där kortspel tog vid innan vi medvetslösa gick och la oss.

Onsdag och vi vaknade pigga som mörtar vid sextiden på morgonen. Väl här i USA så är det ju bara att gasa på. Vi bokade en hyrbil från flygplatsen och tog sedan en "LYFT-TAXI" dit vilket visade sig kosta ungefär hälften av vad den svarta, lilla och arga chauffören ville ha på den tidigare taxituren. Biluthyrningen låg i en gigantisk byggnad fördelad på fyra våningar där utbudet av hyrbilsföretag var enormt. Det tog en bra stund innan vi till slut hittade rätt. Väl framme vid disken så hade det hänt igen, avbokning pga. att vi inte var där i EXAKT tid. Den mycket dryga man som satt och slafsade bakom sin lilla pulpet kunde nu erbjuda vår valda hyrbil fast nu med ett tillägg på en dryg tusenlapp. Vi lämnade då ALAMO car rental med både irritation och uppgivenhet där vår enda lärdom var att ALDRIG  någonsin hyra bil av ALAMO! Efter ytterligare någon halvtimme hade vi en ny hyrbil som stod och väntade, till ett lägre pris dessutom. För att nå den nya uthyraren så fick vi åka en minibuss en " liten bit". Efter ett hiskeligt snurrande kring flygplats, cargocenter, parkeringar och dylikt så kom vi till sist fram till en tältbyggnad där vår hyrbil stod och väntade. Efter lite pappersarbete så satte vi oss glada i bilen och var äntligen på väg, nästan. I samma stund som tändningen slogs på så indikerade den moderna bilen att det fattades luft i två av hjulen. Inga problem, efter att en servicekille med flinka fingrar skruvat dit slang från en kompressor och pumpat upp hjulen på vår fina hyrbil så var vi då på väg.

Vart skulle vi då? Vi hade inget egentligt mål utan tänkte bara att det fick visa sig. Efter en halvtimme så var vi plötsligt i Silicon Valley där vi besökte Googles huvudkontor. Där var allt precis lika sektliknande som man befarat. Crème de la crème av världens ultranördar strosade stolt runt med "Googlebrickor" hängande runt sina halsar. De hade en lastbil parkerad som erbjöd mobil friskvård, där fanns foodtrucks uppställda exklusivt för Googles personal och runt området kunde de ta sig med Googles egna cyklar. Det var en rätt fascinerande upplevelse att beskåda detta på nära håll. Efter Silicon Valley så styrde vi norrut och vi fick då chansen att köra över Golden Gate bron som var ungefär som att köra över Västerbron fast på anabola. Riktigt coolt faktiskt. På väg upp mot Santa Rosa och vindistrikten vek vi av och körde ut i ingenmansland. Ena stunden åkte vi genom mörka skogsområden med enorma träd som omslöt oss för att i nästa stund komma ut i ett böljande grönt landskap med höga kullar och djupa dalar. Här bodde lokalbefolkningen med stort L. Plötsligt kommer vi fram till en Ranch där det fanns en träkyrka och en klassisk gammal restaurang. Det såg ut precis så som jag förställt mig när vi kom in. Mörka trämöbler och rejäl Bardisk på ett genuint och äkta sätt. Här satt män med cowboyhattar och när det kom in kvinnor med mjukisbyxorna instoppade innanför skaften på turkosa cowboystövlar så var det liksom inget konstigt alls med det. En mycket trevlig servitris tog upp vår beställning och då det visade sig att min favvo-öl "LA GUNITAS" som jag just beställt kom från exakt det här området så var lyckan gjord. Killen som startade det lokala bryggeriet sålde sina första La Gunitas från ett lastbilsflak vid en grillfest precis här utanför på grusplanen, det var verkligen häftigt och jag kan lova och de första ordentliga klunkarna smakade gudomligt gott. Medan vi åt hamburgertallrikar av världsklass så fick vi samtidigt svar på våra frågor om de guld och platinaskivor som hängde på väggarna. Ägaren av denna ranch var för länge, länge sedan manager åt bland annat Huey Lewis and the News ett stort gäng tunga artister. Det här stoppet var något av det häftigaste jag fick uppleva under den här USA resan. Nöjda och belåtna började vi åter köra söderut för att i bedårande solnedgång åter få se San Francisco på lite håll...

Torsdag och dags att lämna San Francisco för att nu styra kosan mon mot Texas och Dallas! Vi lämnade hyrbilen och satte oss i minibussen som körde oss tillbaka till flygplatsen. Vår chaufför var av mycket trevlig sort, en äldre man ursprungligen från just Texas körde nu denna buss som pensionär. Han frågade oss var vi kom ifrån och döm av vår förvåning när han då säger att han kvällen innan sett vår Statsminister på TV i möte med Donald Trump. Riktigt förvirrat blev det när han dessutom tillade att Steffe  hade gett ett gott intryck och verkade vara en skärpt man! Det tog nästan ända fram till terminalen och slutet på bussturen innan jag lyckats beskriva den sanna bilden av vår oduglige ledare och vår chaufför förstod då att det han sett kvällen innan var en illusion i den högre skolan. Nu var vi på väg mot Dallas och vi flög med American Airlines med en äkta krigsveteran bakom spakarna. Några timmar gick och torsdagen övergick så sakteliga i kväll. Väl framme på Dallas flygplats så var det åter dags för busstransort mot hyrbilsområdet. Nu var vi i alla fall ute i god tid så här skulle det inte bli några problem. Vi hade hittat en hyrbil med fria mil i fem dygn för ungefär 2 500:- vilket kändes som ett klipp. Om hyrbilsutbudet på San Franciscos flygplats var stort så var det ingenting mot Dallas dito. Det var ungefär som att kliva in i Kista centrum och börja leta. Jussi skulle fixa den här bilhyran så Jeanette och jag satte oss och väntade. Efter en liten stund hör jag plötsligt hur Jussi ropar efter mig och han verkar både stressad och något irriterad. När jag väl kommer fram till disken och försöker bilda mig en uppfattning av situationen så märker jag genast att vi är ute på hal is. Den stygga kvinna som står på andra sidan och nu skall ta betalt tycker plötsligt att nästan sex tusen kronor var ett mer korrekt pris istället för de tvåtusen femhundra som vi fått på bekräftelsen! Vi försökte på ett något nyanserat sätt förklara för kvinnan bakom disken att den typ av förnedring och bedrägliga beteende hon uppvisade inte kunde falla i god jord hos oss hyggliga semestrande nordbor. Kvinnan försökte möta upp saktligt med en sammanställning av kostnaderna som placerar en beställning av en Whoopermeny med EXTRA ALLT på Burger King i total radioskugga i jämförelse. Först ville hon ha mer än tusenkronor extra för att bilen skulle lämnas på annan flygplats (trots att den inte skulle behöva tomköras tillbaka utan gott kunde hyras ut från New Orleans i ett senare skede). Det här var naturligtvis horribelt men samtidigt ganska knepigt att bestrida i realiteten. Sedan kom hon in på försäkringar där hon snabbt slängde upp en färdigtryckt lapp med tre alternativ. "Mini", "half" och "full". Jag ruskade bestämt på huvudet och undrade om de verkligen på fullaste allvar hyrde ut bilar som var oförsäkrade! Hon fattade inte riktigt vad jag menade, eller så låtsades hon bara spela dummare än hon var. Jag menade att de naturligtvis redan HAR sina bilar fullförsäkrade och själklart inte kunde hyra ut dem annars. Varför skulle då vi betala en gång till för en försäkring som redan var betald. Nästa post på "tillbehörslistan" var någon luddig form av "stilleståndstillägg"! Här skulle uthyraren alltså skyddas mot ett eventuellt stillestånd om bilen hamnade på verkstad. Inte ett ord om hur vi som hyrare skulle vara skyddade om detta skulle hända. Ungefär här, ganska precis just här så gav jag upp. När hon dessutom vill prångla på oss ett "vägtullspaket" som skulle vara obligatoriskt där hon samtidigt ljög och sa att man inte kunde köra igenom tullarna utan detta "paket" så var det hög tid för oss att lämna kvinnan bakom disken. När Jussi bad om att få tillbaka sitt körkort och betalkort så meddelar kvinnan att hon redan dragit beloppet för bilhyran plus en depositionskostnad! Nästan sju lax låsta och vi skulle vara tvungna att vänta upp till tre bankdagar innan pengarna var åter på kortet. Ungefär här tror jag att du kan börja ana mitt sinnestillstånd. Jeanette som suttit och väntat fick nu se Jussi och mig rusa omkring bland andra uthyrare i jakt på bättre villkor. 30 minuter senare så rullar vi ut från uthyrningen i en vit Ford till ett betydligt bättre pris, mot Dallas City!

I Dallas hade vi hyrt en lägenhet med gångavstånd till ett av Dallas bättre BBQ ställen. Om du någon gång besöker Dallas så är en middag på Lockhart Smokehouse ett måste. Där går man fram till en disk och pekar på allt från 14timmars rökgrillad brisket och ribs till Macaronicheese med habanero. Vi beställde ribs, brisket, kyckling och korv som vägdes och rullades ihop i papper sedan tog man tillbehör, beställde dryck och åt slutligen direkt på dessa papper! Kanongott är ett alldeles för svagt ord för denna middag, inte missa...

Så var det fredag morgon och vi var som vanligt uppe och trampade vid sextiden på morgonen. Vad väntade då denna dag? Ja, som fanatisk vän av den gamla fina serien "Dallas" så var ju ett besök ute på Southfork en självklarhet. På väg dit stannade vi i en butik där jag fick chansen att köpa en flaska "Jr Ewing selected Bourbon". Den kommer jag senare att prova och jag lovar att delge dig den provningen. Att stå vid uppfarten till Southfork där Bobby, Jr, Pam och alla andra svängt upp kändes faktiskt lite högtidligt. Vi pratar ju trots allt om en av världens mest kända TV-serier och en av de som jag som ung följde slaviskt och även under ett halvår sett i repris för några år sedan. Vi blev visade runt på gården och fick även komma in i huset. Utanför fanns poolen och även det frukostbord där Ewingfamiljen ofta åt sin frukost! Jag rös i kroppen, Dallas var och är Kult, så är det bara...

Fredagen fortsatte med en trevlig bilresa ner till Houston där vi valde det mindre vägnätet för att få se lite mer. Vi åt på "Whataburger" vilket visade sig vara något helt annat än de svenska kedjorna som tror sig servera US-burgers. Hotellet i Houston hade Jeanette valt och hon hade två krav, eget badrum och frukost vilket i alla fall skulle visa sig delvis av värde. Hotellet låg förvisso vid motorvägen men ismaskin, kyl på rummet och bekväma sängar vägde med lätthet upp hotellets läge. Vi åkte in till Houston och avnjöt en härlig middag på en mexikansk restaurang. På hemvägen stannade vi och köpte lite starkdryck och även en lott där Jackpoten låg på dryga 100 miljoner dollar (vi har inte rättat den ännu). Ismaskinen fick göra sitt jobb innan vi kunde servera oss iskall Gin&Tonic till kvällens kortspel!

Så blev det lördag och jag kunde inte riktigt slå ifrån mig den ångest som började komma smygande då jag blev påmind om att jag nu skulle missa Mellofinalen! Hotellets frukost var faktiskt så usel att vi helt enkelt stod över och tog istället frulle på stan. Om nu jag hade Southfork som önskemål så hade Jussi NASA-spacecenter på sin lista. Det blev ett intressant besök med en tur runt där vi fick komma ända in i lokalerna där man nu jobbade dag och natt i arbetet att så snart som möjligt nå Mars! Om ungefär fyra fem år så är planen att man åter skall landa på månen som ett delmål. OK, visst var detta ett hysteriskt turistställe men väldigt intressant på alla sätt. Efter Nasa var det dags att lämna Texas och styra kosan mot Lousianna! Ett enkelt hotell i Jennings blev vår övernattningsplats men kvällen avnjöts först ute i "ingenstans". Jag hade tidigare hemma i Sverige letat och letat efter ett ställe helt fritt från turism där vi kunde äta cajunkräftor, catfish, grodlår och krokodil tillsammans med lokalbefolkningen och jag hoppades att jag hittat rätt. Eftersom det inte fanns vare sig bussar eller taxi i dessa ödemarker så hade jag via mejl blivit lovad skjuts tillbaka till vårt hotell från restaurangägaren om vi skulle behöva det så jag hade fullt förtroende för både stället och maten. Vi åkte med vår bil i det kolsvarta mörkret mellan åker och träskmark utan att se någon bebyggelse alls innan vi långt fram kunde skönja lite ljus. Enligt min karta så borde det vara vår restaurang. Mycket riktigt och mina tvivel om huruvida detta verkligen var något ställe som lokalbefolkningen besökte stillades snabbt då vi såg mellan femtio och hundra bilar parkerade i mörkret utanför! Det här blev en helt unik kväll där barn, vuxna och gamla roade sig och åt i massor. Det spelades både banjo och fiol och när vi beställde in ett lass cajunkräftor så kom lokalbefolkningen fram och undrade var vi kom ifrån och om vi verkligen åt "crawfish"?! Vi berättade glatt att vi kom från Sverige och att vi absolut åt crawfish fast då kalla samt kokade i salt och dill. Att äta dem tillagade så tyckte man verkade konstigt. Precis som jag trodde så var cajunkräftor ganska speciellt. De serverades varma med Cayennepeppar och chili tillsammans med lök och majs. En riktigt underbar kväll blev det och med tanke på deras förvåning då vi frågade om wifi så kunde vi konstatera att vi var på en lokalrestaurang långt bort från turismen och det tackar jag för...

Jaha, söndag och dags att styra ner mot New Orleans. Här var boendet åter en lägenhet som beskrevs som ett "coozy place". Väl framme på adressen så hoppades vi alla att vi kört fel. Rivningshus och slitna byggnader i långa rader och de boende i området var till 97 % svarta. Barn och ungdomar som förstrött cyklade omkring med äldre män satt på trapporna och skällde och gormade. Vi HADE kommit rätt och det var med viss tvekan vi klev i vårt hus. Väl på plats så kunde vi sedan konstatera att det var ett riktigt trevligt och avspänt område och när vi på tisdagen lämnade huset så saknade vi detta en hel del. Första kvällen i New Orleans blev en blandning av massturism och egna svängar. Vi knallade ner på "Bourbon Street" vilket visade sig vara en gata full med människor, restauranger och Jazzbarer. Vi hade en trevlig kväll där nere innan vi avslutade med kortspel "hemma".

Måndag i New Orleans innebar en tur med ångbåt på Mississippifloden där vi åt lite mer krokodil, den här gången i form av saftig grillkorv. Detta sköljdes ner med Budweiser på burk, lagom blaskig men äkta Amerikansk. Kvällen skulle ju bli vår sista i Amerika och jag ville verkligen att vi avslutade med en middag långt bort från turiststråken och vi lyckades, med råge. På eftermiddagen åkte vi runt bland kvarteren i de skummare områdena i vår jakt på ett "lokalt" ställe. Plötsligt hittade vi något som såg helt rätt ut. Jag klev ur bilen och öppnade dörren till ett slitet ställe. Där inne spelades New Orleans soul och jag var den enda vita personen i lokalen. Jag frågade den äldre damen bakom bardisken hur länge de hade öppet på kvällen och det visade sig vara sent, mycket sent. Så bra tänkte jag innan jag frågade hur länge köket var öppet. Kvinnan svarade då att kocken tyvärr var sjuk den här dagen och jag frågade då om hon kunde rekommendera någon annan lokalrestaurang i närheten uppfriskande befriad från turister. Hon sken upp och ville genast visa mig ett ställe. Den äldre damen gick före mig ut och pekade tvärs över gatan och sa att de hade bra lokal mat. Jag tackade och gick över gatan och in på grannkrogen för att förvissa mig om att de senare på kvällen skulle hålla öppet. Precis som på stället jag nyss var inne på så var jag ensam vit även här och musiken som spelades var äkta "black soul". Jag kom glad i hågen tillbaka till bilen där Jussi och Jeanette satt och väntade. Jag tyckte mig kunna känna en viss skepsis efter min presentation av kvällens restaurang men nog skulle vi dit i alla fall. Vi åkte tillbaka till vårt hus ett tag innan det blev kväll och dags för middag. Vid det här laget så hade Jussi börjat få riktigt ont i en fotled som nu svullnat upp ordentligt. Att kvällen efter göra en långflygning med den foten kändes ju lite "så där" och på väg till restaurangen så stannade vi på "Wahlgreens drive in Farmacy" där vi letade värktabletter och stödstrumpor. Den kvinnliga apotekaren ruskade bara på huvudet och gav oss numret till en läkare som Jussi absolut borde besöka innan en eventuell flygresa. Det där fick vi genast slå ur hågen och istället dra vidare till vår lokala restaurang. För mig blev det en "combo" med fisk och friterade räkor vilket var en höjdare. Jeanette och Jussi satsade på "soulburgers" och blev mer än nöjda. Kvällen avslutades med Gin&Tonic och kortspel.

Tisdag morgon och vår sista dag i Amerika stod för dörren. Jussi satt med klumpfot och knaprade Diklofenak och Ibuprofen medan jag satt bakom ratten. I baksätet satt Jeanette och kom med lite uppmuntrade tillrop. Vi kände att vi under den här veckan i Amerika borde kunna kräma ut LITE till. Vi passerade diverse krokodilfarmar och träskområden innan vi kom in i Mississippi. Vi åkte längs kusten och där passerade vi "long beach" som var något utöver det vanliga. Vi rullade vidare och anlände till slut Alabama! Fem stater på dryga veckan får ändå anses som ett OK resultat efter det första besöket i USA. Vid sjutiden på kvällen så lämnade vi vår hyrbil ute vid Louis Armstrong Airport och tog sikte på incheckningen. Vid det här laget så dunkade det betänkligt i Jussis fot och han övervägde att be om "assistans" vid incheckningen för att slippa gå så mycket på den fot som nu mer såg ut som en julskinka. Jag sa att det då inte finns något "mitt emellan", antingen går man själv eller så får man hjälp "hela vägen". Till slut så bestämde sig Jussi för att be om hjälp, och det fick han. Jussi hade även en förhoppning om att kanske kunna uppgraderas till Business Class om han ojade sig tillräckligt, alternativt få ta igen sig i någon trevlig lounge. När assistansen med rullstolen anlände så sa vi att vi skulle ses vid gaten. Jussi rullades iväg medan Jeanette och jag så sakteliga började gå mot säkerhetskontrollen. Väl framme vid gate 11A så såg vi Jussi sittande i sin rullstol med handbagaget i knät. Hans något ynkliga framtoning torde vara en del i spelet kring en eventuell uppgradering ombord. När det blev dags för boarding så rullades Jussi ombord först av alla tillsammans med en annan rullstolsresenär. När Jeanette och jag sedan kom ombord så kunde vi se Jussi vinkandes från den sista raden på planet. Näe, ingen uppgradering till Business Class men i alla fall en halv seger då han nu fått en egen stolsrad för sig själv. Jag knallade fram till Jussi och försåg honom med lite mer Ibuprofen innan vi kom överrens om att vi skulle träffas i terminalen då vi anlände London. 21:15 lyfte vi från Louis Armstrong Airport med destination London. Efter en Bloody Mary och lite mer grå mat så somnade vi ganska bra ombord. Med någon timme kvar till landning så serverades vi kex och kaffe! Det blev en blåsig inflygning där en hel del kastvindar gav oss oönskad "spänning". Kaptenen satte ner planet lite grann på snedden med en brutal duns och vid pareringen för att räta upp planet så var vi nog faktiskt inte så värst långt borta från ett tillbud, på riktigt. Väl parkerade så hör vi ur högtalarna att vi strax skulle få stiga av, så fort bussarna anlänt. Vi hade alltså parkerat ute på platten en bit från terminalerna. I högtalaren kunde vi även höra att "de rullstolsburna" skulle lyftas ner med specialhiss från den bakre dörren på planet! Som sagt, "assistans" betyder assistans, på riktigt! Väl inne i terminalen försöker vi nå Jussi på mobilen men det skulle visa sig att den hade laddat ur och att jag hade hans laddsladd. Eftersom vi inte fick tag på honom så blev vi lite oroliga. Hade han blivit sämre ombord eller satt han nu i någon Lounge och smaskade på gratissnittar och bubbel? Det var med ovisshet vi sedan fick sätta oss på planet mot Arlanda där vi bara kunde hoppas att Jussi skulle komma säkert ombord på sitt plan mot Landvetter. Jeanette och jag landade vid femtiden på eftermiddagen ute på Arlanda och fortfarande inte ett ljud från Jussi! Hade det kanske hänt något ombord ändå? Det var inte förrän vi kommit hem till Munsö som vi fick det efterlängtade samtalet från Jussi som nu väl hemma kunde lyckats ladda sin mobil med en ny sladd! Jodå, Jussi var i ganska gott skick men på min fråga om huruvida han fick avnjuta buffé från Loungen blev svaret en smula uppgivet. Alla rullstolsbundna (och på Heathrows flygplats är de ganska många) blev placerade på en källarvåning i ett stort rum och jag kunde se en svartvit filmsekvens signerad Roy Andersson fladdra förbi innan Jussi och jag till sist sa tack och hej för den här gången.

Avslutningsvis:
Vår resa till Amerika var över förväntan och vi ser redan nu hur vi skall kunna arrangera och få ihop en exklusiv reseupplevelse för våra kära resevänner inom en snar framtid, men vi måste nog åka över någon gång till först för att slipa lite på vissa "detaljer"...






















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar