Vita glitterbyxan gjorde det inte, inte han med den för stora overallen heller. Lilltjejen med mössan som pryddes av päls från ett ihjälplågat djur var ganska nära, men inte riktigt. ADHD-grabben som maniskt satt och bankade med hälarna mot soffkanten var inte ens nära. Nej, den enda som lyckades var en tystlåten kille som tillsammans med sin far verkade ha en riktigt trivsam stund…
Jag sitter på Bageri Ekerö och betraktar vardagen på ett högst ytligt plan idag. Här ute på Mälaröarna är allt lite annorlunda. De rika är inte så rika som alla tror och de “fattiga” är definitivt inte nere bland bottenskrapet i det svenska samhället. De gamla “bönderna” har sedan länge ställt om och kör energiskog, golfanläggningar, event ute i skogarna och allt annat som anstår en “jordbrukare” på tvåtusentalet. “Alla” bor i eget boende på Mälaröarna. Det är mer än 30 år sedan man senast byggde en hyresrätt här ute på Ekerö och det gör kommunen unik på flera sätt. Arbetstillfällena är naturligtvis ganska begränsade de med, vilket innebär sinnessjuka bilköer in till stan då arbetarna i kommunen med 28 000 boende skall dra in kassan.
Ekerö har inget gymnasium vilket per automatik tvingar iväg de ungdomar som valt att studera vidare. Det här är ett snilledrag av kommunen. Som barn och ungdom bor du hemma. När du sedan är mogen att flytta hemifrån så tvingas du iväg från kommunen och hamnar i en andrahands eller tredjehands lägenhet i “Västerort”. När du pluggat klart, jobbat några år, kanske hittat din livskamrat och sedan fått barn så är det dags att börja söka “livskvalité”. Valet faller nästan alltid på att “flytta hem”. Den lilla familjen har nu pluggat klart och hunnit börja bygga upp sin ekonomi, Ekerö står då med öppna armar. Här kommer en resursstark familj med de “kostsamma åren” bakom sig och nu är det dags att köpa huset ute på Ekerö som är så ljust & fräscht. Oavsett vilket boende du än tittar på här ute så översköljs du av “öppen planlösning”, “strandnära” (ja, vi ligger ju mitt i Mälaren så det är ju inget märkvärdigt), “barnvänlig miljö” osv. För många år sedan var ett sandtag uppe vid Träkvista i bruk och min pappa var med och skrotade ner anläggningen någon gång på det sena 80talet. Här nere har bl. a. filmer som “Barnens Ö” och “Jönssonligan” spelats in. När sandtaget så sakteliga somnat in och mest blivit ett tillhåll för motorcrossåkare så fick någon en “bra” idé. Här skall vi bygga ett låtsassamhälle. Har du sett Jim Carrey i filmen “Truman Show”, där han växer upp i en dokusåpa ovetandes om att allt är uppbyggt i en gigantisk filmstudio, så förstår du exakt hur man ville att sandtaget skulle exploateras till. Ett antal år senare så stod “Sandudden” klar! Ett låtsasområde där husen står tätt bredvid varandra, utegrillarna placerade i långa rader och där stadsjeepar vilar tryggt under de lite för trånga carportarna. För mig är detta ett skräcksamhälle men för den “moderne” familjen så är det så nära himlen du kan komma.Det här e mumma för den likriktade generation människor som tillhör de med SUV utan dragkrok, induktionshällar utan matkunskap, alla de där som sett Lindström & Schyfferts show “Ljust & fräscht” och faktiskt känt igen sig på alla punkter. Nu är de då åter hemma på Mälaröarna.
Jehanders sandtag.
Truman Show, part two.
Tillbaka till Bageri Ekerö. Här inne får man då det där brokiga tvärsnittet av kommunen. Här ser man Agneta Fältskog, Johan Hedenberg, Carolina Gynning, Stefan Sundström, Anders Bagge, Helena Bergström, Sonja Aldén, Martin “E-Type” Eriksson och många fler. Ekerö kommun har en enorm dragningskraft. Kommunen tillhör även det fåtal som vägrat att ta emot flyktingar i den omfattning som Migrationsverket “krävt”. Här ute tycker man inte att det är någon vettig lösning att ställa tältsängar i gymnastiksalar och garage, andra kommuner tänker annorlunda. Hur som helst, kommunen är kändistät. Sedan ser jag en brokig skara människor av alla de slag. Några av den hårdast arbetande generationen i kommunen kommer ibland in med en ledsagare från äldreboendet (eller så är det en anhörig som bistår). Men tillbaka där jag började. Barnfamiljerna är de mest “intressanta” att iaktta. Deras stadsjeepar står sällan parkerade utanför Lidl men desto oftare vid Ekerö Möbler där en “dynlåda” som du köper till uteplatsen på RUSTA för 349:- kostar runt tio lax! Här inne på Bageri Ekerö kommer de ofta in med sina små telningar. Vanligast är att det är mammorna som bistår. Är det “ungdjur” så rullas de in i avancerade barnvagnsmodeller i aluminium med “lattemuggshållare”, smarta sidofack och en “skojig” namnskylt med konstigt namn dinglande under. Inte en barnvagn under femtontusen kronor har någonsin rullat över tröskeln här. Är knattarna lite äldre kommer de in hand i hand med sin förälder. Om det är pappor som kommer in med sina barn så finns tre varianter. Den första är hipsterpappan. En ganska ovanlig sort här ute på Mälaröarna då dessa sällan är beskaffade med körkort. Körkortslös och SUV-lös står du dig ganska slätt på Mälaröarna. När dessa pappor kommer in så är det oftast surdegssmörgås som erbjuds knatten i sällskapet. Variant två av den manliga arten är säljartypen. De här är betydligt vanligare. Alltid kostym av lite billigare sort och i total avsaknad av kontakt med barnet då de högljudda mobilsamtalen upptar all tid för mannen. Tredje varianten är bygg-nissen. Ofta en egenföretagare som har “mycket på gång”. Här får barnet i alla fall IBLAND kontakt med sin pappa under fikastunden.
Men den vanligaste konstellationen är tveklöst mamman med sitt eller sina barn. Det är dem som jag här idag har analyserat. Här kommer då min tes som visade sig stämma, även idag. En av fem! Ungefär där ligger siffrorna år från år. En av fem ungar äter upp det som de tjatat till sig från Bageriets digra utbud. Det finns två klassiker. Den ena är ungen som vill ha bulle OCH glass. En gigantisk kanelbulle på ett fat och när glassen skall monteras i struten kommer frågan, “-hur många kulor?” Det blir ALLTID tre. Det finns inte en chans i världen att detta kan ätas upp av en liten gnällig unge hur mycket de än försöker. Det vanliga är att bullen får ungefär fyra tuggor innan den blir liggande. Innan ungen geggat i sig den översta kulan på glassen brukar det börja rinna ordentligt kring struten. Det är kula nummer två som ligger i mitten som är boven i dramat, den första kulan ligger ju tryggt i struten. Den glasskulan brukar barnen över huvud taget aldrig smaka på. Här någonstans är det stopp. En fjärdedels kanelbulle och knappt en kula glass har ungen fått i sig. Har de även tiggt till sig något sött att dricka så är det FESTIS för de små och varm choklad med grädde! till de något större. Mellan 60-80:- har man slängt ut på ungen och ändå brukar det vara gnälligt när man lämnar Bageriet. Nu är det ju semmeltider och då ser man något komiskt. Bageri Ekerö är kloka så de gör semlor i två olika storlekar. På så sätt kan man välja en semla som blir “lagom stor”. Hur många bortskämda ungar tror ni pekar på den mindre semlan när det skall fikas?! Av de fem varianter jag sett idag valde tre semlor, ingen valde den mindre varianten. Tilläggas kan att ingen var i närheten av att äta upp ens halva semlan. Lilltjejen med de glittriga byxorna tog kanelbulle OCH en prinsessbakelse. Spektaklet börjar med att ungen gnäller och vill att mamman tar bort den gröna marsipanen då den inte gillar marsipan! Sedan karvas grädde ut och trycks in i det lilla styckets mun. Där någonstans var det stopp för det sällskapet. Av fem bortskämda Ekerö-barn var det bara en liten pojke som åt upp. Han hade valt ett Wienerbröd, ett ganska otippat val från en så ung gourmand. Det var i alla fall soprent på fatet och FESTIS-kartongen prydligt ihopknycklad. Tesen en av fem står sig…
Vi lämnar betraktelserna ute på Ekerö och glider över på annat. Om vi inleder med svensk politik så börjar det nu hända saker, på riktigt. Allt fler undersökningar visar nu att SD är på väg att bli landets största parti och de vinner nu förtroende i andra frågor än flyktingpolitiken. Nu är det bråttom för de andra. Anna KB var först på knappen och väljer nu att som första ledare sopa bort gruset och kliva ur sandlådan. Som grädde på moset säger nu fuxan i Centerpartiet att hon kan tänkas stödja Svetsarn framöver. De centerpartister som har kvar sitt förnuft måste då hitta något annat parti och då passar KD perfekt. De har dessutom den snyggaste partiledaren i landet och det är en viktig faktor (kolla bara Donald Trump). Detta innebär att KD kommer upp på typ fem procent och vi kommer snart att få se den nya “Alliansen”. M + SD + KD = SANT! Inte en dag för tidigt.
I USA är det idag dags för Trump att kliva in i rollen med stort R. Man kan tycka vad man vill om just Trump men han är folkvald och knappast “farligare” än Bert Karlsson. Merparten av de vanliga hyggliga amerikanerna fattar att man naturligtvis nu måste stå bakom sin ledare om man vill sitt land väl. De som protesterar i USA nu verkar vara de gamla vanliga attackflatorna och flaggviftarna som, när de vanliga hyggliga är på sina arbeten, står och brölar för fullt. Det kommer som tur är att lägga sig. Vad Trump nu kommer att förändra i världen får vi ju nu se. Om drygt tre år har folket sin fulla frihet att välja någon annan, det är ju liksom demokrati, även om detta kan vara nog så svårt att acceptera för de vänstervridna antidemokrater som brukar gapa mest…
Hur har vi det med demokratin hemma i Svedala då? Ja, fråga sportfolket! Jerringpriset blev en kakafoni av tokerier, inlägg och krönikor må jag säga. De som “förstår sig på” fördömer Peder Fredricson i allmänhet och ridsporten i synnerhet. Här har INTE demokratin tagits på allvar. Priset är “folkets pris” och folket består av oss alla. Om nu hästsportens anhängare röstat betydligt mer en vad de klubbviftande golfarna mäktat med så är det väl inget märkvärdigt med det. Hur är det då med själva jämförelsen? Kan man hävda att detta blir en rättvis och subjektiv analys av en “bragd”? Nej naturligtvis inte. Att skumpa på en häst som någon miljonär köpt åt en eller att puffa iväg en boll på en gräsmatta med en klubba som någon burit fram åt dig kan väl inte betraktas som någon bragd, eller? Så här ligger det till. När vi ser en sporthjälte så vill vi se typ Thomas Wassberg med skägget indränkt i snor, hyperventilerande efter en femmil i blötsnö. Han skall stå där med skakande knän och ångande kropp. Det är ju mil ifrån en Peder som dessutom stavar efternamnet med “c” istället för “k”. Att kunna starta sin sportsligt största dag i livet med en kaffe-latte iförd lammullströja och sponspolo är något helt annat än att stå i ymnigt snöfall och stretcha i trikå och vänta in några timmars mjölksyrabonanza med smak av blod. Men nu är det ju så enkelt att vi inte KAN jämföra sport på ett subjektivt sätt. Sedan tycker jag att det är skillnad på “sport” och “idrott”. Störtloppet i Garmish-Partenkirchen är IDROTT medan biljard kanske kan kallas “sport”, typ…
Olika är vår lott. När en amatör kör ut med en häst på en isig stallplan så att hästen hår omkull så kommer en fd. sambo fram med mobilen och filmar samt gapar och skriker. Killen med hästen blir bespottad i alla tänkbara media. Den fd. sambon som dessutom som fastighetsägare borde vara ansvarig för sandningen agerar i mina ögon högst betänkligt. När Jori Turja kör ombord med hästar på en Finlandsbåt på väg ut i storm så sägs inte mycket. Som sagt, olika äro vår lott…
Nej mina vänner, nu kommer det in ännu mer barnvagnar och ungar, måste ut härifrån.
Vi avslutar med att lämna en klar vinnare till helgens V75:a på Färjestadstravet. I 6e avdelningen så kommer Torbjörn Jansson äntligen få till det med Snyting. Vi får 13 gånger semlan och det är bara att moffa i sig. Nästa fredag kommer Fredagsbrevet att belysa Prix dÁmerique! Må gott så länge.
Visste du förresten att Super Mario har mössa för att tecknaren inte kunde rita hår?
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar