Fredagsbrev, arkiv

21 mars 2014

Brunostar och Kvikk lunsj…

kvirren

I morse vaknade jag och tog en kopp kaffe hemma på Munsö Lounge. Solen sken och fåglarna kvittrade. Idag skulle vi hinna in före lunch till Thailändska Ambassaden för att ordna VISA. Ambassaden ligger uppe på Östermalm. Det här är ett område där Canada Goose jackor och Hunters stövlar är ett självklart val då man skall strutta runt på dessa fina gator och försöka dölja sin dialekt när man med pappmuggen full med kaffe samspråkar med sina “vänner”. Klockan 12 stängde Visummottagningen och 11:56 rusade vi in. Det visade sig ganska snabbt att en hel del dokument som vi hade med oss var kopierade i “för få” exemplar. På klassiskt trevligt thailändskt vis lovade de att de kunde stanna kvar och hjälpa oss om vi bara ordnade kopior. Sagt och gjort. Sambon satt kvar på ambassaden och fyllde i alla dessa papper medan undertecknad fick damma iväg till Fältöversten för att fixa kopior (och även spela Ribery i första loppet på Solvalla, som Erik Adielsson verkligen hade bestämt sig för att sitta fast med). I ett hav av ytliga människor navigerade jag mig fram förbi minkpälsar, dyrbarnvagnar, snorungar med Huntersstövlar och skåningar med “rätt” frisyr. Kopieringen gick bra och jag hann faktiskt ut till bilen igen utan att behöva kräkas på de inflyttade bönderna med de “rätta” attributen. Väl tillbaka på ambassaden så var VISUM trasslet klart.

När man tänker på alla dessa människor som ägnar hela sina liv till att “vara rätt” och bo där det är “rätt” så blir det ganska komiskt. Även på Östermalm sitter tiggarna (som fortfarande envisas med att INTE använda stolar) och skramlar med sina pappmuggar. Är det då inte märkligt att ingen av alla dessa människor tar med sig några tiggare till sina sexrummare?! Var finne empatin? Svar: inte på Östermalm heller.

Dagens intryck från Östermalm och tanken på att V75 går i Norge den här helgen får mig att tänka på en gammal händelse i mitt torftiga lilla liv. Här nedan kommer den…

------------------------------------------------------------------------------------------

Simma gjorde jag innan jag fyllt tre år. Vi var i Ronneby på semester och pappa lärde mig snabbt att simma och hoppa från 1meters svikten. Jag tog mig elegant till kanten och upp med någon typ av hundsim. Övriga badgäster såg imponerat på. Röjdykarna var även där på utbildning och av dem så fick jag ett fint tygmärke som det var en groda på där ”röjdykarna” var broderat. Det märket har jag faktiskt kvar än i dag. Min bror simmade i SIK (Sundbybergs idrottsklubb). Naturligtvis så ville jag börja där direkt. Jag var väl typ sju år när jag hade börjat vara med i lite simtävlingar. Min tidighet gjorde att jag låg långt fram och vann ofta loppen. Jag fick ibland tävla med äldre killar och vann även där.


En gång skulle vi åka över till Åland och tävla i nordiskt mästerskap. Jag var livrädd för att åka båt så jag hade tidigt bestämt mig för att stå över. Hur som helst så följde jag med min mamma till Stadsgården när hon skjutsade min bror till båten. Hela simlaget mötte upp. Båten hette Baronessan och var randad i Ålands färger rött, gult och blått. Vår tränare frågade om jag och mamma ville följa med upp och titta på båten innan den skulle avgå. Det gjorde vi förstås. Vår tränare visade hytterna och restaurangen det var jättehäftigt. Vi gick ut på översta soldäck och tittade ut över Stadsgården. Där nere stod nu min mamma och vinkade. Paniken spred sig snabbt då jag såg hur vi sakta gled ut från kajen. Jag minns inte riktigt något mer från själva båtresan men från tävlingarna på Åland kommer jag ihåg allt. Jag vann mitt försök och tog silver i finalen. Vi tävlade i en bassäng med saltvatten!
Att min mamma skulle visa sig vara en stygg mor ibland, var något som jag kom att märka fler gånger.


Vi hade ett samarbete med en norsk simklubb. Ena året åkte vi till Norge och tävlade och nästa år kom de hit. Vi bodde hos värdfamiljer i klubben. Detta år skulle vi resa över till dem. Bussen med alla glada SIK simmare avgick från Klarabergsviadukten en tidig höstmorgon. Destinationen var ett litet samhälle i Norge som hette Hönefoss. Det var nu 70tal och min mor tänkte än en gång vara slug. När mina barn idag talar om Canada Goosejackor för femtusen kronor så talar jag snabbt om hur löjligt jag tycker att det är med detta vansinniga jagande efter märkeskläder när det finns lika fina kläder i postorderkatalogerna. Jag brukar förtränga den syn jag själv som barn hade. Nu till detta 70tal och aktuell bussresa. På den tiden fanns det några extremt viktiga jeansmärken. ”Gul och Blå”, ”Sgt. Pepper” samt de tuffaste av dem alla, ”Puss och Kram”. Att äga ett par P o K Jeans var liksom det ultimata. Min bror hade faktiskt lyckats med konststycket att tigga till sig minst två par. Märket på dessa jeans var otroligt läckra. Det var en broderad örn med logotypen, Puss och Kram som ett band över. Varje jeansmodell hade egna häftiga neonfärger på märket. Nu ville naturligtvis även Dennis vara ägare till dessa unika byxor vid avresan mot Grannlandet. Familjen Eks ekonomi var vid denna tid inte speciellt ansträngd, men att kasta ut 600:- (typ 1975) på ett par jeans till en liten knatte som jag kändes nog rätt långsökt.
Hur som helst kom dagen då vi skulle iväg och mamma hade hört min bön. Det var en mycket stolt Dennis som i bussen tufft visade sina nya byxor med det fina örnmärket och “Puss & Kram” logon på. Många avundsjuka blickar riktades mot mig. Det tog faktiskt en bra stund innan dolkstöten kom. ”-Det där är ju inte Puss och Kram jeans” sa Patrik.” ”-Det är det ju visst, ser du inte örnmärket” svarade jag snabbt.
”-Varför står det då Silver Dollar på knappen fram då?”
Mor hade varit listig igen! På den här tiden så fanns det ett lågprismärke som hette just Silver Dollar. Byxorna salufördes av Domus och man fick med en käck nyckelring i hällan i form av en dollar. Mor hade helt enkelt köpt ett par Silver Dollar tagit bort nyckelringen, sprättat bort ett Puss och Kram märke från min brors avlagda byxor och helt enkelt sytt fast detta på de lågprisjeans som jag just nu bar. Den kränkningen svider än i dag, kära mor. Resan till Hönefoss blev lång, lång och tung.

När vi slutligen kom fram till Hönefoss så möttes vi upp av våra värdfamiljer. Jag skulle bo hos en familj vars son Jesper var lika gammal som jag. Vi hade några trevliga dagar i Norge och tävlingarna gick rätt bra om jag minns rätt. Det var hos denna familj jag fick lära mig hur gott rostat bröd med jordgubbssylt kan smaka.
Nästkommande år så var rollerna ombytta. Vi stod i Sundbyberg och vinkade när bussen rullade in. Jesper skulle naturligtvis bo hos oss. Han hade faktiskt en sån där lusekofta på sig samt en sliten ryggsäck. Väl hemma på Vattugatan så verkade Jesper lite blyg och tyst. Kanske längtade han hem en smula? Jag sa till min mamma att jag tänkte ta med mig Jesper ner till bowlinghallen och visa Jesper hur man lirade flipper. Vi var nog ungefär i tioårsåldern vi denna tidpunkt. ”-Kom inte hem sent bara” sa mamma. Senare skall jag berätta mer om mitt stora intresse för att resa vilket denna kväll delvis skulle komma att handla om. Vi gick ner till bowlinghallen på Stationsgatan. Det blev flipper ett bra tag, klockan började bli kväll och det blev tid att knalla hem.
När vi kom ut från hallen så rullade pendeltåget in på stationen. ”-Åhhh… ett tåg mitt i stan” sa Jesper. ”-Vill du åka en sväng?” frågade jag. Inom en kvart så satt vi på pendeltåget på resa mot Märsta. Vid en hållplats ville jag skoja lite med Jesper. När tåget stannat och dörrarna öppnats sprang jag snabbt av, hoppade upp på en blå halksandlåda på perrongen och sprang blixtsnabbt in i vagnen igen. Jesper blev nog först rädd, men tyckte sedan att det var spännande (tror jag). Vid nästa station var det samma procedur igen, fast nu var det Jesper som sprang av och på. Så där höll vi på några stationer.

Vid Rotebro blev det lite problem. Det var Jespers tur att rusa av, sandlådan stod en bit bort. Han kastade sig ut, rusade till lådan och hoppade upp och ner igen. När han sedan rusade tillbaka så blev han tyvärr lite sen. Dörrarna stängdes precis framför den norske guttens nos. Tåget rullade iväg. Det sista jag såg av Jesper var då han vinkande och skrikande försökte göra sig hörd och sedd. Nu blev det knepigt. Jag steg av vid nästa station, väntade in första tåg tillbaka och åkte sedan detta tillbaka till hållplats, Rotebro. Jag klev snabbt av men kunde tyvärr inte se röken av Jesper. Han kanske hade tagit nästa tåg efter mig? Det var bara att vänta in ett nytt tåg och hoppa på igen. Med halvtimmestrafik och några vändor fram och tillbaka så hade klockan nu blivit sen, mycket sen. Jag minns inte exakt hur många turer det blev, men till slut när jag klev av i Rotebro så satt där en gråtande norsk pojke som antagligen längtade hem. Klockan närmade sig nog elva, tolv på kvällen när vi kom in i porten på Vattugatan. Pappa mötte upp direkt. Han var INTE så där jätte glad. Mamma ringde till polisen igen och berättade att vi kommit tillrätta. Jesper talade inte med mig mer. Redan nästa dag så ville han byta värdfamilj och jag såg honom bara en enda gång till och det var på startpallen till 50meter frisim i simhallen på lördagen. Jag slog honom lätt, på nytt, personligt rekord. Jag fick en ny värdfamilj nästa gång vi åkte till Norge.

------------------------------------------------------------------------------------------

Vill du ha ett trådlöst tangentbord till din Surfplatta?!

Vi hastar vidare med några reflektioner.

Vi kör med öppna spjäll för “anhöriginvandring” (människor som inte flyr från någonting) samtidigt som man dragit in 13 500 platser på äldreboenden.

När GB lanserar en ny glass så blir feministerna oroliga. Dildoglassen.

Idag var rättegången med Micke “Pundarn” Persbrandt slut. Ska vi gissa på att det blir fotboja och nya glasögon?!

 

Måns Herngren förklarar hårdrockens attribut.

Lite att suga på. Nu tänkte jag låta mitt glas mousserande vin överlämna sitt innehåll till mig och snabbt hoppa in på helgens vinnare till V75 i Brunostlandet. Även förra helgen satt ju min stenklara karamell klockrent och jag tänkte fortsätta på inslagen linje. Långt upplopp, spöförbud och snäva svängar innebär lite “nytt” för en del. Leksaksvagnar utan stänger kommer orsaka åtminstone 5-7 galopper så kolla upp vem som “åker med” och i vilken vagn. I V75 avd:5 är Flemming favorit men här sitter Fredde Bly på leken med Reims Gasti. Larsson blir tvungen att lämna spöet hemma och som tack för det kommer Gasti att flyga fram. 12 gånger brunosten känns logiskt. Varsågoda mina vänner. Ni spelar ju med gratispengar hela året nu. Må gott i solen så hörs vi igen nästa vecka.

Så får det bli…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar