Fredagsbrev, arkiv

13 september 2013

Mycket vill ha mer, men får oftast ingenting…

När Ina Scot tog sina första staplande steg i sin hage var Kim Eriksson 5 år gammal. Jag hoppas att Eriksson i alla fall fått det berättat för sig vilken total dominant hästen var på travbanan. Kjell P Dahlström som hade för vana att plocka fram kanonhästar med “klen stam” lyckades även med Ina Scot. Precis som med Legolas så var många pinnar i staketet rena promenadsegrar där motståndarna oftast kastat sig på rygg lika livrädda för motståndet som dagens politiker är för landets tredje största parti. Bortsett från de “enkla” segrarna så levererade Ina även heroiska lopp ett stort antal gånger och segern i Prix dÁmerique var liksom den totala bekräftelsen på vilket toppsto hon var. Idag, 24 år senare så har Albanen lyckats ordna hem Ina Scot till gamla Svedala igen där det är tänkt att hon skall få stanna “livet ut”. En självklarhet? Ja visst, men det skall till någon som har hjärtat på rätta stället och som dessutom kan AGERA. Stor heder till Kolgjini. Annat är det för kretsen kring Sebastian K. Här väntar deportering till mattpiskarlandet som tack för de dryga 14 miljoner som han gnetat in till ägarna. Vissa tänker tydligen BARA med plånboken…

Ina Scot vinner Prix dÁmerique, 1995.

Vi lämnar superhästen Ina Scot och går över till ämnet, “den enes bröd är den andres död”. Nyligen kunde vi läsa att ägarna kring hästen Prince Tagg tröttnat på de “uteblivna framgångarna” den senaste tiden. Hästen flyttas från en liten tränare på “orten” till en av landets största fabrikstränare. Jag kan absolut förstå frustrationen kring hästen då resultaten de två senaste åren varit minst sagt skrala. En del hävdar att Elitloppsstarten 2010 tog knäcken på den eleganta talangen från Mantorp men vi får inte blunda för att han kutade in 1 miljon dryga två månader efter Elitloppsförsöket då han knäppte Sebastian K i Jubileumspokalen. Men efter den säsongen så har det sett lite felvallat ut när huvudet åkt högre och högre upp över upploppen då Taggen kastat ankar. Det är ju faktiskt inte SÅ ovanligt att våra kära springare brukar kunna bli lite “mätta” efter några tuffa säsonger och det är oftast ett faktum man helt enkelt får acceptera. I min värld finns det då två val och av dessa valde ägarna det tredje…

Antingen startar man på i enklare omgivning och har “lite skoj” med sin skompis eller så slänger man upp dojjorna på den berömda hyllan. Att istället skicka iväg hästen till gruvindustrins magnat känns snuskigt girigt och okänsligt. Kommer det att gå bra? Visst, det är inte alls omöjligt att Nurmos lyckas kräma ur hästen några hundra tusen till men det kommer inte att bli någon rolig syn…

När vi ändå är inne på det här hur hästägare tänker så kommer vi osökt in på Mats Sundin. En hyvens kille som med sprängfylld plånbok lyckats köpa in sig i travsportens finrum. Inget ont i det. Vi skall vara glada att det kommer in deg i sporten. Tyvärr har dessa kontantstinna pajsare ibland en benägenhet att även köpa bort kunskap och beprövad vetenskap när de vill “vara med”. Man kan säga mycket om Sobrilström, nog har han “sovit bort” några miljoner genom åren och lade man alla torskbongar efter dessa styrningar i en hög så skulle den antagligen bli större än Globen. Men vad vi framför allt förknippar Örjan med är den fullständigt formidabla KÄNSLAN han har när han kör häst, observera KÖR häst. När Saston skuttade runt på tre ben på V75 utan att galoppera så kan man med absolut säkerhet säga att Örjan och högst 10 andra kuskar i landet är rustade med den känsla som krävs för detta konststycke. Att ligga baklänges i en skrammelvagn och hänga tömmarna över skalmarna när upploppet nalkas skulle med 110 % säkerhet resultera i en galopp! Sudden tycker antagligen att Sobrilström är “gammal” och “sömnig” och vill därför prova något nytt på hästen Rebellion. Då väljer man Kim Eriksson! Jag vill inte säga ett ont ord om denne sympatiske kille som lyckats otroligt bra i en sport där känningar och bra “stamtavla” normalt är A och O för att lyckas men det är naturligtvis TOATALT fel kille för en häst som Rebellion! Vinsten vid första försöket ser jag som en lottovinst och jag är övertygad om att Hultman fått bita sig i tungan likt en epileptiker på amfetamin när han knappat in sitt kuskval vid anmälningarna. Fast det är väl bara så att vi är på väg mot en ny tid där förmågan att kunna KÖRA häst snart är överflödig…

Nog om detta. Innan vi slår igen för den här gången vill jag bara säga att det nu dykt upp några nya flygbiljetter vilket gör att vi har plats för några till inför vår trav weekend i Berlin i höst. Vi har blivit ett riktigt trevligt gäng hittills. Jag vill önska alla mina rosa vänner en härlig helg och jag gör det genom att servera en trevlig vinnare till V75an på Färjestad i helgen. Lille Harry spelas ner för mycket och är det så att vi får 7 gånger osten på Yarra Boko så var det ju inte så svårt.

Så får det bli…

5 kommentarer:

  1. Ett helt suveränt Fredagsbrev idag!
    Tack...

    SvaraRadera
  2. Alla vi djurvänner gillar brevet! Mycket bra skrivet Dennis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Appropå djurvänner. Kommer osökt att tänka på en viss Maharajah som tvingades ut på kolstybben, allt för att hålla uppe skenet och dagdrömmen för "ägarna" trots att "kompisen" envist försökt att meddela sin tränare med den ena katastrofprestationen efter den andra att det var slut! Visst han vann nåt lopp på Åby lite senare (då hade väl dopingstallet stängt),men som sagts ovan: sug ur det sista ur kompisen!SUCK

      Radera
    2. Nja, det där tycker jag är en rätt kass jämförelse. Maharajah är väl en av de hästar i världseliten som matchats försiktigast genom tiderna. Prestationerna i Paris och även efter det var oftast av hög klass. Nej, det här låter som lite vanlig bitterhet från en "anonym" Svanstedt-älskare.
      Kram.

      Radera
  3. Vad har Svanstedt med Prince Tagg att göra? SUCK

    SvaraRadera