Kryssning eller kryssning...

I söndags så bestämde jag mig för att bjuda sambon på något riktigt lyxigt. Eftersom bl. a. jobbar med resor så får man en hel del information, erbjudanden, samarbetsförslag m, m. En av de som ofta mejlar är Ånedinlinjen. Det här är rederiet som under alla år levt sin egen, högst personliga, tillvaro i skuggan av de stora giganterna på Östersjön. Ånedinlinjens enda fartyg, m/s Birger Jarl kan aldrig mäta sig med Birka Paradise, Cinderella, Serenade och allt vad de heter, när det gäller krom, glasade hissar, populära dj:s osv. Men om man vill kryssa “på riktigt” och känna doften av dieselolja när man vandrar ner i de knarrande trapporna med räcken i mahogny och heltäckningsmatta på golvet på väg till sin hytt, ja då är Ånedinlinjen med i matchen! Att kalla detta fartyg för ett flytande nöjespalats är väl att ta i “en aning” och det polska dansbandet uppe i danssalongen drar väl inte lika många fans som Arvingarna och Lasse Stefanz ombord på konkurrenternas plåtlådor, men ändå…

När mejlet i inboxen nu erbjöd kryssning i B-hytt inkl. smörgåsbord för 75:- per person så tyckte jag att det kunde vara dags att skämma bort damen i huset. Eftersom jag är en man som gärna vill erbjuda lite extra lyx så uppgraderade jag vår hytt till en A-hytt med fönster för 25:- per person, dessutom så lade jag till en lunchbuffé för 79:-  åt oss. Man får inte vara blyg när det gäller att slå på stort. På fredags och lördagsavgångarna så brukar medelåldern ombord på Birger Jarl ligga på 55-60. Om det dessutom är några byggfirmor eller möhippor ombord kan siffran ibland klämmas ner till 40-50. Övriga avgångar är medelåldern betydligt högre. När vi nu valde en söndagskryssning så var snittåldern raskt uppe i 70 igen. Detta fick jag bekräftat omgående då jag tittade mig omkring i avgångshallen på Skeppsbron. Rullatorerna var utspridda i riklig mängd bland de förväntansfulla kryssarna. För den oinvigde kan detta kanske skrämma en aning men icke för oss. Nu skall det tilläggas att min sambo är van att resa med mig och denna kryssning med Ånedinlinjen var säkert den 20e, minst…

När man rullar ner vid kajen på Skeppsbron så är det en enorm skillnad om man jämför med Värtahamnen, Frihamnen och Stadsgårdshamnens myller av bussar och människor. Här nere råder lugnet och de få bussar som lämnat av resenärer har redan åkt igen. Eftersom jag har en notorisk fäbless för att inte var ute FÖR tidigt så var vi nu och naggade lite i andra kanten av tidsramen. Enligt biljetterna så stänger incheckningen 30 minuter före avgång men vis av erfarenhet så vet jag att det alltid finns “minst” åtta, tio minuter till om man behöver. Nu var dessa extraminuter nästan förverkade och att hitta parkeringsplats är ju alltid ett problem i Stockholm och nu var det inget undantag.

Jag minns en gång då jag och sambon skulle flyga till Dominikanska Republiken. Vi skulle parkera uppe på Arlandas långtidsparkering men av olika anledningar så var vi mycket sena upp till Arlanda så tiden att ta sig till aktuell parkering hade liksom runnit ut. Goda råd var dyra (och kunde ha blivit ännu dyrare). Uppe på Arlanda så bedrivs parkeringsbevakningen av utsvultna Balter som svingar böteslappar över vindrutorna snabbare än en asylsökande får sitt första socialbidrag så min chans låg i att ta dem med överraskning och list. Precis utanför Arlandas ankomsthall fanns vid tillfället 2 parkeringsplatser för “beskickningsbilar”. Snabbt in på en av de lediga platserna, upp med motorhuven och en lapp i vindrutan, “bilen trasig, skall bärgas”.
Nu visste jag att det var jag mot dem, en av oss skulle gå vinnande ur parkeringsstriden. Efter 8 härliga dagar nere i Karibien så var det med spänd förväntan och viss oro som vi rullar ut våra väskor från ankomsthallen vid terminal 5 på Arlanda. Skulle bilen över huvud taget stå kvar? Hur många böteslappar får det plats under en vindrutetorkare? Väl framme vid parkeringsplatsen kunde jag konstatera följande, bilen stod kvar exakt som vi lämnat den och över dess vindruta fanns inte ett spår av böteslapp. Det var bara att lasta in väskorna, slå igen motorhuven och åka iväg…



Tillbaka till Ånedinlinjen i söndags. Nu visste jag att det var riktigt ont om tid och jag såg mig omkring för att finna en snabb lösning. Till mi stora glädje så jag att kvällens dansband, “Willez” hade parkerat sin turnébuss precis vid kajen. Med lite knixande kunde jag klämma in bilen vid sidan av bussen, bara några meter från kajkanten. Där stod den fint.

Vår bil elegant parkerad “i skydd” av Willez turnébuss.

 
Vi skyndade oss in i ankomsthallen där men precis höll på att stänga incheckningen. Vi hann och det känns lite speciellt när man får hyttnycklarna av kassörskan och kan konstatera att det är just “nycklar” och inget kort man får. Nyckel 26 och 53 går till de två bakre hytterna ombord vilka är helt fantastiska men vår budget tillät inte en sådan utsvävning i frossande lyx, så vi fick  nyckel 253 istället, en trivsam A-hytt med dusch, toalett samt fönster.

                                                                   Biljettkassan.

Precis när man kliver ombord på Birger Jarl så möts man av den svaga doften av dieselolja och man känner omedelbart att man är ombord på ett fartyg. Efter att ha gått ner en trappa så var vi framme vid vår hytt. Till skillnad från de iskalla hytter som möter en ombord på de stora fartygen så är det varmt och skönt när man kommer in. Ett väggmonterat vattenburet element dunkar på värme i jämn ström. Vår hytt hade våningssängar men det finns ett antal hytter med “dubbelsäng” ombord. Fönstret i hytten är runt och stängt med stora mässingsbeslag, precis som det skall vara på ett riktigt fartyg.

m/s Birger Jarl.

                                                        Litet men genuint fönster.

 Bekväma sängar i hytten.

Uppe i pianobaren blev det mousserande under tiden vi sakta glider ut genom Stockholm och det är en behaglig söndagskvällskänsla som infinner sig.

På väg in till pianobaren ombord.

 

“Anders” i baren blandar drinkar till lågpris.

 

Lite bubbel lättar alltid upp stämningen…

Någon Bloody Mary senare är det dags att gå ner till det väntande smörgåsbordet. Jag skall direkt säga att utbud och finish på detta inte går att jämföra med de stora rederiernas men kvalitén på maten är absolut god. Redan innan vi kommit in till matsal “Roslagen” har vi två gånger blivit tillfrågade vad vi gör ombord på denna pensionärsbåt och varje gång har jag leende förklarat att vi trivs alldeles utmärkt ombord. Nä vi nu är inne i matsalen märker jag dock genast att det är skapt läge. Ett femtiotal pensionärer runt ett smörgåsbord är inget att leka med. Jag minns en gång tidigare ombord när vi stod i kön och jag vände mig om för att säga något till min sambo. Det tog mindre än en sekund så var luckan stängd och jag hade plötsligt en meter fram till maten. Det slutade med att jag fick trycka in ett ben mellan två seniorer och på så sätt klämma mig in med kraft för att kunna komma i åtnjutande av de läckerheter som dukats upp. Vis av erfarenhet så har jag nu en annan strategi. Jag har ju sett hur pensionärerna (gäller även merparten av matgästerna ombord på de andra fartygen) lastar på allt från sill och lax, via köttbullar och revbensspjäll till dessert, gärna på samma tallrik. Därför brukar jag börja med att smyga mig in “bakvägen” och ösa upp ett kg färska räkor och lite citron för att sedan slå mig ner och starta med en räkfrossa. Under tiden har pensionärerna ångat på i rask takt så när jag sedan tar sikte på sill och lax håller de andra på att gräva ur desserterna för länge sedan. Med denna enkla manöver så är det absolut tomt på människor när man sedan vill plocka åt sig.

Restaurang Roslagen serverar ett enkelt men gott smörgåsbord.

Sillen ombord är riktigt bra så även den varmrökta laxen. Efter varmrätter, ostbricka och slutligen dessert så kan man och belåten konstatera att resan “gick ihop sig” redan med räkorna. Lite senare på kvällen bjuder då “Willez” upp till dans. Så mycket bättre än polackerna är de väl inte men det glada folket dansar för fullt och ombord har man fått “feeling”.

Eddie Oliva “röjer” och pensionärerna headbangar för fullt.

 



Kvällens huvudattraktion är Eddie Oliva. En spagettitrubadur som jag faktiskt både jobbat och festat med en gång i tiden. Eddie är mycket god vän till min faster och hennes man (Håkan Sterner). Under 80 och 90talet arrangerade han gigantiska företagsfester och ganska ofta var Oliva med. Jag arbetade under dessa produktioner med bl. a. ljud och ljus. Det är därför jag spelat lite trummor med Robert Wells och Charlie Norman, bytt om ihop med Lili & Sussie, fikat med Johnny Logan, varit ljudtekniker åt Bosse Parnevik och Ernst Hugo Järegård, varit småkär i Apopocalyps körtjejer osv. Många år har gått och nu står då Eddie Oliva och sjunger O Solemio så det skallrar i Irish Coffieglasen ombord…

 För mig blev det en Fireboll-coffie efter maten, tackarrrrrr…


Efter att ha sovit gott i en ombonad varm och skön hytt fick det bli en sovmorgon innan vi gick upp i baren för en kaffe och lite jobb. Om man nu trycker iväg nästan 200:- var på en kryssning så måste man förena nytta med nöje så lite planering inför kommande Seniorresa ner till Phuket som vi genomför i maj fick det bli. Vig halv ett så var det dags för lunchbuffé där fisken var måltidens höjdpunkt. Ånedinlinjens Taxfreebutik är ungefär lika stor som ett mindre badrum. Den ligger i aktern och har ett begränsat men ändå ok sortiment. Ett besök där fick avsluta det hela innan vi vid 14 tiden lägger till vid kajen igen. En mycket anspråkslös men trevlig kryssning i stillsamhetens tecken är till ända och när jag väl ute på kajen kan konstatera att Willez turnébuss skyddat oss från alla onda P-vakter så är upplevelsen fulländad…

Stallchefen lämnar m/s Birger Jarl efter en “röjarkväll” ombord.

Jag kan absolut rekommendera Ånedinlinjen om du vill kryssa på riktigt men gärna undviker kortkjolade ängsliga tjejer och t-shirtsklädda unga män som står på dansgolv och vevar med armarna i ett ända stort bröl…

Vi lämnar havets värld och hoppar över till travsporten. I onsdagskväll hade man Staffan Falk inne i tv-studion när man diskuterade autostarter och omstarter. Exemplet från Solvalla där flera framspårshästar bommade med 20 meter var tyvärr ett olyckligt sådant. När det gäller framspår som missar så “skall” det vara omstart då de inte ger bakspårshästarna någon vettig chans. I aktuellt exempel så hade även kuskarna på bakspårshästarna knaprat Haldol så de var ytterligare 30 meter bakom framförvarande. Ingen blev således störd och det skulle absolut varit omstart. När sedan Falk förklarar att han brukar vilja slå en omstart “i god tid” så fattar jag ingenting! Ungefär som att man tar en omstart för att det ser ut som att springspåren KANSKE kommer vara för tidiga över linjen. Om Falk nu “befarade” att innerspåren skulle kunna fått en flygande start så hade han väl då fått vänta och SE om blev fallet. Det resonemang som Staffan höll där förstår jag ingenting av.

 Vinn 2 biljetter till Hockey VM finalen. Svara bara på några frågor!

Förra helgen körde man trav i brunostarnas land och liret på Nougat ÅS såg perfekt ut ända tills Bo Westergaard fick för sig att köra sig fast i rygg på Takter istället för att kliva ut och åka ifrån. En minst sagt märklig styrning som osar skumspel. Nu i helgen så är det Jägersro som står som värd och redan i första avdelningen så har vi en favorit som skall jobbas bort. En dunderkaramell är då istället André Eklunds styrning Caddie Eagle! Det krävs att Pingus Vang hamnar lite på vingel men med Flemmings sävliga inledningar i loppen så är inte det någon omöjlighet. En 38 oddsare är väl helt ok att starta upp med?! Vassego mina vänner. Nej, nu måsta jag dra vidare ut i den iskalla kyla som mars nu bjuder på. Vilket herrans svammel våra miljömuppar ägnat sig åt de senaste tio åren när man gapar om växthuseffekt och varmare klimat! Nej, fram med sprejburkarna bara och se till att tomgångsköra lite extra när ni sätter er i bilen. Vi vill ha värme som “N´Gang” så fint uttryckte det…


N´Gang levererar! (Observera den “snygga” dansen vid introt).

Så får det bli…