En kaffe och en bajsblöja tack…

Ganska exakt på metern, samma plats där Ralf Gyllenhammars flygel kommer att stå och brinna på lördag kväll stod jag och smugglade finskor till Afrika en gång, för många år sedan! Jag var 15 år gammal och hade hängt inne i stallen på Solvalla några år när jag bad farsan om ett extrajobb. Pappa drev SOLNA SKROT AB nere i Solna och redan på 70talet började farsan gräva guld i den branschen. Rökpelarna stod svarta upp i skyn när man eldade kabel nere i industriområdet bland skrotfirmorna då koppar skulle “förädlas”. Eftersom pappa drev firman med en kompanjon så var de inte så pigga på att ha “familjemedlemmar” i verksamheten med risk för att någon skulle få fördelar eller så där. Pappa fixade jobb åt mig ändå fast då fick jag endast göra de mest sketna av alla skitjobb, detta för att ingen skulle kunna gnälla. Under en tvåveckorsperiod fick jag “öppna oljefat”. Oljefat var en mycket populär typ av “behållare” där man kunde sortera olika fin-metaller i, koppar, mässing osv. För att kunna öppna faten så hade jag en gigantisk “konservöppnare” som verktyg. Den såg ut ungefär som en jättestor bultsax men den skar istället igenom plåten precis under locket när man tryckte ihop armarna på det tunga verktyget. Varje oljefat tog ungefär 10 minuter av hårt slit att “öppna”. SAMTLIGA tunnor hade varningstrianglar och döskallar klistrade på sidan och det var alltid mycket märkliga vätskor, klumpar och annat som rann ur faten när man öppnade dem. Jag minns att jag ganska ofta fick mycket ont i huvudet av ångorna och ibland tappade jag känseln i fötterna, var faan höll Björn Gillberg hus?!

Det här var ett “ganska” tufft jobb och efter någon vecka fick jag gå över till “sortering”. Skrotgubbarna ställde upp 6 oljefat med tre i rad på varje sida. Sedan lyfte man med kranbil upp en stor durkplåt på ungefär 3x2 meter. När “bordet” var monterat så var det dags att leverera det som skulle sorteras. En av pappas lastbilar rullade sakta in på skrotgården och en stor gripklo sänktes ner på flaket och strax efteråt öppnades klon över “bordet” och 1 ton rostig rälsspik ramlade ner med ett brak. Det här var spikarna som höll fast de plattor i de slipers som järnvägsrälsen vilade på. De skulle sorteras i tre kategorier. 1, fina spikar som kunde säljas tillbaka till SJ. 2, hyggliga spikar som SJ köpte som “andrasortering” och slutligen 3, krokiga spikar som gick som skrot. Att sortera bort ett lass med spikar tog ungefär en halv arbetsdag´vilket innebar att att lastbilen kunde komma direkt efter lunch och släppa ner ett nytt lass…

Farsans extrajobb var således ganska tuffa och efter någon månad fick jag chansen att byta jobb och börja hos en av pappas polare. Snubben hette Lennart Byk och var storspelare ute på Solvalla. Han drev även ett “textilföretag” som arbetade med hjälpsändningar till Afrika, SORTEX AB (finns visst kvar än idag, nu i Bulgarien). I alla hyreshus hängde på den tiden plastsäckar nere i portarna som man kunde ta med upp och fylla med gamla kläder och skor så kom “välgörarna” och hämtade säckarna på vissa tider. Min arbetsuppgift var att sköta själva balpressen som pressade ihop balar av textilerna med kaffesäckar. Om vi börjar med “välgörenheten”. Verksamheten gick ut på att ett gäng finnar åkte runt bland hyreshusen och hämtade säckar med kläder och skor. Väl inne i garaget så lastades allt av på en stor våg och finnarna fick sedan betalt, kolsvart, av SORTEX. Nästa station bestod av ett gäng araber som sorterade alla kläder. Regelbundet kom det även några tanter dit och köpte upp alla märkesvaror till sina nyöppnade Second Hand butiker. Det som sedan blev kvar skulle alltså skickas iväg till “bättre behövande” (sanningen var nog tyvärr den att kläderna togs omhand nere i Afrika där de sedan såldes igen). Jag fick lära mig att “jalla” betydde “jobba på, skynda dig”, typ. När jag inte jobbade på tillräckligt snabbt så stannade jobbet upp för alla ackordanställda. Kläderna kom upp till pressen i trälådor på hjul. Det låg alltid en lapp högst upp i den vikta klädhögen med en kod. Det kunde stå “4442” eller kanske “4440” och just 4440 var en specialare, jag återkommer strax till den. Pressen som jag jobbade med var typ 2 meter hög. I botten fanns en platta och högst upp en platta till som var monterad i en enorm hydraulpress. Efter att man “öppnat” konstruktionen kunde jag komma åt “bottenplattan”. Jag lade sedan ut en isärskuren kaffesäck och sedan en plast ovanpå innan jag stängde igen konstruktionen. Sedan var det vara att ta ett gäng plagg, klättra upp och sedan släppa ner uppifrån. När den sedan var full så var det dags att sätta på själva pressen. Plattan uppe sänktes ner i konstruktionen och kläderna pressades samman. Upp med kolv och platta igen och sedan ner med mer kläder och sedan pressa igen. När maskinen pressat ner textilerna så mycket som det gick var det dags att “öppna” sidorna. För att man inte skulle slå av sig händerna när man pressade upp de stora låshandtagen så använde jag mig av ett järnrör och knacka med. med en enorm smäll for dörrarna upp. Nu var det dags att vika kaffesäck och plast omlott och nita ihop. Avslutningsvis drog man runt att antal stålband med en maskin innan pressplattan slutligen kunde hissas upp. Vips så hade man en bal med kläder och storlek som en halmbal med en vikt på ungefär 40kg. Specialaren “4440” hade en speciell funktion. I dessa balar skulle vi smuggla skor! Av någon outgrundlig anledning så var det ett väldigt hemlighetsmakeri då dessa balar pressades. jag fick pressa en gång, ösa ner skor, lägga i mer kläder och sedan pressa igen. På en lyckad bal skulle man inte kunna känna något från de hårda skorna, jag lyckades nästan jämt.

Idag, dryga 30 år senare så är SORTEX garage borta, nu står Friends Arena där istället och i morgonkväll smäller det! Mina tips under Mellon började bra men pga. en kebabrappare så blev det lite stolpe ut på slutet. I helgen finns chans till revansch. Redan innan Melodifestivalen startade var jag ju inne på Yohio och själv spelade jag Yohio som vinnare av Melodifestivalen och fick då 15 gånger degen! Nu är han dyngfavvo och därför inte spelbar. Jag erbjuder er istället en dubbel på två “head to head”. “State of Drama” före David Lindgren” samt “Anton Ewald” före “Louise Hoffsten”. Du får ett hyggligt odds samt en tusen lapp att spela för om du registrerar dig på UNIBET. Årets upplaga är lite klen tycker jag. Jag har annars en egen favorit som försvann väldigt snabbt. Koreografin var väl inte “toppklass” men bruden!

Så där ja…

Vi går över till barnvagnsdesperadon i storstan. Det blev ett fasligt liv när en kaféägare i Stockholm ville bespara sina kaffedrickande gäster invasionen av dreglande barn, snubblande över barnvagnar, stanken av barnbajsblöjor och allt annat som medföljer då man som förälder envisas med att trycka in ett barn i en trång lokal där inget finns att göra (för barnet alltså). Det fick han inte göra. Hammarby Sjöstadsfolket kände sig kränkta och bespottade och därför var han tvungen att ta ner skylten. Det hade i och för sig räckt med att han förbjöd förtäring av medhavd mat så hade hans gäster sluppit invasionen. I SVTs “Debatt” satt en blonderad åttabarnsmamma och argumenterade mot personer som förespråkade lugn och ro på vissa fik. Som vanligt blev det ingen debatt då programformatet inte tillåter detta. I samma studio satt Gudrun Schyman och jämställde en kvinna som fått syra i ansiktet av sin “man” med en kvinnlig biljettkassörska som hade “för låg” lön. ..

Tillhör du dem som känner dig “cool” när du springer omkring med en pappmugg kaffe “på stan” när du fikar?! Gör det då med klass!

Åhh, vad “mysigt” det är…

Ok, då fick du ta del av mina “fina” extrajobb som knatte och jag tackar för uppmärksamheten genom att skänka en klar till helgens V75a. I 6e avdelningen verkar det som att vi får 4 gånger bubblet på Going For Gold Zaz och då tackar man och klunkar i sig. Ha det gott så hörs vi igen.

P.S. Rädda Barnens ungdomsförbund tycker att det är bra att man nu slutat leta efter “papperslösa” (människor som befinner sig i landet olagligt) i tunnelbanan. Det blir då lättare för dessa att kunna få vård och utbildning. Jo, de sa så!

Så får det bli…