Fredagsbrev, arkiv

13 augusti 2010

Järnviljan...

Behöver du deg snabbt?

Läste lite statistik som visade att de svindyra hästarna från auktionerna inte går ihop. Är det någon som är förvånad?! Att lyckas med en travhäst innebär att man måste ha 85 % dyngröta. Det är ju ett stort lotteri att köpa en unghäst. Att pappan sprungit in massor borta i USA är t.ex ingenting som fölet direkt känner till. Sedan har det ju visat sig med all önskvärd tydlighet att de riktigt bra tävlingsstona sällan lämnnar något som ens blir i närheten av mamman.

Nu tänker säkert en del, "ja, men då har väl alla chansen att lyckas, oavsett plånbok?" Svaret på det är NEJ! Naturligtvis så är en fet plånbok idag en förutsättning för att kunna få regelbundna framgångar. Du måste ju ha råd att köpa en "hel bunt" med dyra lotter för att få en vinst. Sedan är ju kunskap, bra förutsättningar och skicklighet en ganska kostsam investering som måste göras på de dyra unghästarna. Det är därför en sådan som djurparkslallaren från Kolmården inte fått fram ett dugg efter Opalen. Där finns det kulor nu men sedan var det ju det där med "kunskap" och "skicklighet".

Vinn 20.000 kr i mån i ett helt år!

Över till något helt annat. Jag har en kompis som faktiskt är fullständigt unik! Jag vill påstå att alla vi andra är riktiga slöfockar med vek stridsvilja och livslust vid en jämförelse. I onsdags vann Per Lennartsson med "Justalittlespot". Märren såg helt ok ut och vann bekvämt men det innebar något helt annat, för tränaren! För snart 30 år sedan huserade jag ju hos Hassborg på Visbytravet om somrarna. Det var ju dit Jocke Hedlund kom med sin Stoofer Long (förra Fredagsbrevet). En av dessa somrar så hade Roland Jansson lastat ner ett gäng hästar till Pär Hassborg. Det var "Ravella", "Turbina Force", "Zarragon" och lite fler pållar. Hästarna startades friskt och det var mest hage och skobyten mellan starterna. En dag kom en kille ner med några hästar till stallet. Han hade vita gummistövlar och var väldigt "framåt". Hästarna hette "Bars Bay" och "Palle Newport". Killen som hade djuren med sig hette Urban Eriksson. Jag minns denna sommar mycket väl. Urban hjälpte Roland med skoningar och avancerade blistringar! Irländskt och franskt med leverans från en "Husta-Lasse"! Det låg en tät blisterdimma över stallgången varje dag. Hur som helst. Urban och jag bodde ihop i en liten bod på en villatomt i Gråbo den sommaren. Vi hade fantastiskt kul och blev bara osams en enda gång. Det var när jag lade ner Urbans röda läderslips i grogg-glaset vid en fest på Krusmyntagården. Han sopade till mig rejält.

Det var Urban som tipsade mig om gården i Sala som jag senare flyttade upp till. Vad var det då med Urban? Jo, vi umgicks en hel del när jag bodde i Sala. Han bodde i Morgongåva med sin tjej, Helena. Urbans dagar såg ut enligt följande:

Upp vid halv fem på morgonen och iväg med bilen från Morgongåva ner till Stockholm där han jobbade som snickare.

Han var sedan hemma igen vid sextiden på kvällen. Middag och sedan ut till stallet där kvälssträning med bilbatteri i vagnen väntade. Strålkastarna flöt ut över de mörka gärdena när pållarna kom springande i mörkret.

Sedan hem i säng vid 23 tiden för att sedan dundra upp i svinottan för biltur mot stockholm igen.
När det var starter så fick han "flexa" och åka upp till Morgongåva lite tidigare men å andra sidan så kunde han ju sedan åka direkt ner till Stockholm och snickra efter att ha lastat av mitt i natten från resan efter tävlingarna på t.ex. Romme!

Trots detta idiottempo så hade Urban ork och tid att komma över till oss med Helene på fester och middagar. Vi hade väldigt kul ihop.

Sedan blev det påökning med lite ungar i familjen men Urban slet vidare med långresor till jobb och travträning under kvällar och nätter. Det blev dags att byta lägenheten i Morgongåva mot eget hus. Sagt och gjort. På "fritiden" byggde då Urban en hel villa åt familjen! Detta samtidigt som han jobbade nere i Stockholm och hade hästarna på kvällar och nätter!

Fattar ni? Urban är GALEN! Jag har som sagt aldrig träffat en driftigare människa i hela mitt liv och dessutom är Urban en jäkligt glad och trevlig skit. När jag sedan fick höra att den förbannade orättvisan slagit till hos familjen med Helenas sjukdom så kändes det så jävla fel.

Under hela hennes sjukdomstid så kämpade Urban med jobbet, hästarna, ungarna och självklart med allt kring Helena. Till slut så var det ju över och när jag träffade Urban nere på Vincennes i januari så förstod jag att han trappat ner och tappat suget (tacka faan för det).

Så sitter man nu och ser upploppet på Solvalla i onsdags där en stolt, lycklig och rörd tränare tar emot priser och applåder. Jag grät. Du är en helt otrolig person Urban..

Så Urban G Eriksson är nu tillbaka i gamet. Och vet ni an sak? Den token sitter fortfarande och pendlar ner till Stockholm som byggansvarig! Pass upp, det kommer mera...


Urban! Foto: Foto-Mike

Nej det får vara nog för den här gången. Ha en skön helg. Det är PRO träff uppe på Skellefteå i helgen. Ynglingen "Victory Love" slipper Svanstedt i vagnen nu och som tack för det så kvastar runt pensionärerna till slut. 7 gånger degen låter rimligt.


Så får det bli...


.

3 kommentarer:

  1. Ett jättefint Fredagsbrev Dennis!

    Kram...

    SvaraRadera
  2. En otrolig verklighetshistoria om Urban G Eriksson, han måste vara duracellmannen.
    Tack för fredagsbrevet.

    gunnar

    SvaraRadera
  3. Kul att du driver på Dennis.Det måste finnas en sund motpol till det här "galna"Travet.Dina kommentarer är klockrena och roliga.Blyhandsken är bara underbar.Tänk att det finns så många "lallare"bland de s.k etablerade.Knutsson är bara för usel som driver..hahaha.

    SvaraRadera

Om mig