Vi är nu nere på Phuket och planerar det sista inför att våra härliga resevänner anländer på söndag. Hemma i Sverige är LVU-hemmet Rebecka, ute på Mälaröarna, i blickfånget igen. Precis som vanligt så är det snyftande staketkuskar, långt bort från verkligheten, som skriker i falsett i sin iver att skydda och försvara de tjejer som sitter på hemmet. Jag har ju, som bekant, en ganska lång erfarenhet av just Rebeckahemmet efter nästan tolv år som behandlingsassistent. Idag satt Barnombudsmannen (en kvinna med skojiga kläder och klippkort på SAS till Gambia) och förfärades över “flickornas” öde. När jag arbetade där så hade vi en 16-årig tjej ensam på en hel avdelning, vi var ungefär fem anställda som gick på rullande schema för att kunna hantera henne. Fastskruvad tallrik, madrasserad isoleringscell (som hon oftast bad om att få gå till) när hon kände att det började koka över. Var detta en värdig och human behandling/vård? Tja, hon hade två permissioner (naturligtvis med två personal med) hos oss. Vid det första tillfället skulle hon bada i Åkeshovsbadet där hon i omklädningsrummet kom över ett tungt hänglås som hon kastade i bakhuvudet på en äldre kvinna som naturligtvis fick åka ambulans med skallskador. Vid den andra permissionen på en dagverksamhet i Vasastan fick hon tag på en kniv för att sedan gå ut på gatan och rycka med sig en barnvagn med en bebis i. Sju poliser med pepparspray lyckades sedan övermanna henne. Det blev sedan rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Har hon det bättre där?
Idag sitter man alltså och ifrågasätter “avskiljningar” och “nedläggningar” av de tjejer som sitter på just LVU-hemmet Rebecka. De som ifrågasätter har NOLL koll på hur dessa tjejer kan agera! Blir så arg så jag kokar.
Det blir inget trav här idag, det blir mer ifrågasättanden kring kritiken.
Finns, och har det funnits, brister på behandling, lokaler, system och liknande? Ja, absolut. Men, varje gång denna verklighet kommer upp så är avsaknaden av VAD och HUR verksamheten borde förändras total. Var skulle dessa, ofta grovt kriminella, tjejer befinna sig? HUR skulle man förändra deras vardag på ett bra och säkert sätt för dem, och för personalen? Här blir det alltid tyst. Batikhäxor, godhetsnarkomaner och bullbakande socionomer gråter krokodiltårar när de basunerar ut sitt budskap, STACKARS FLICKOR!
Av de tjejer som jag själv arbetade med under mina elva år på Rebeckahemmet så har tiden efter denna varit väldigt olika för dem. En tjej hängde sig i duschen på den avdelning jag själv arbetade. En annan tjej från samma avdelning är idag en driftig, stark mamma som under mycket lång tid varit drogfri, drivit egna projekt och företag och som idag vägleder sina barn mot ett vettigt och stabilt liv. Däremellan finns massor av livsöden.
Vad jag vill säga med detta är att de som ifrågasätter situationen för de tjejer (och även killar) som idag vårdas inom LVU bör ha tankar kring HUR man istället ska bedriva vården. Ett faktum är att dessa tyckonomer sällan har en inblick i hur de här tjejerna agerar och fungerar i verkligheten. Det är ofta just dessa tjejer som personrånar din farmor, misshandlar tjejen med fel väska i tunnelbanan osv. Ibland låter de lika verklighetsfrånvända som de äldre kvinnor som tog afghanska "barn" till sina hem där de senare ibland våldtogs, rånades eller i värsta fall mördades...
OK, finns det då INGEN sanning i det som tjejerna beskriver? Är det INGET man borde göra? Jo, absolut. Här nedan några förslag.
1: Anställ rätt personal. Idag är "vanligt hyggligt folk" en enorm bristvara på SIS lönelistor. Här måste man börja ställa om fokus vid rekrytering.
2: Dela upp LVU-vården i två olika sektioner. Redan när jag arbetade där så blandades yrkeskriminella missbrukare som hade ett tungt brottsregister med helt oskyldiga tjejer från "hela" familjer men med riktigt dåligt psykiskt mående. I samma korridor kunde vi ibland ingripa där den ena tjejen stod och sparkade på en behandlingsassistent som låg ner samtidigt som en tjej med ätstörningar och autism satt och svalde krossade glödlampor i rummet bredvid. Så här kan det naturligtvis inte vara. Ännu värre är det ju för killarna där gängkriminella mördare blandas med introverta ungdomar med psykisk ohälsa. Således måste det finnas två olika delar. En LVU-vård som i första hand ser till att de intagna inte kan avvika och begå fler brott och en annan där fokuset kan ligga på deras mående (något som är totalt meningslöst att satsa på bland de gängkriminella innan de fått "svalna av" några år).
3: LVU-vården måste arbeta mer långsiktigt där ett samarbete med sjukvård, kommuner och liknande är en självklarhet. Idag är det tyvärr skrämmande dåligt på den fronten. Det är inte alls ovanligt att tjejer som avslutat sin LVU-vård inom 24 timmar befinner sig i en lägenhet med missbrukare och kriminella, inte sällan familjemedlemmar.
Som sagt, jag vill inte bagatellisera den vardag som tjejerna på LVU-hem får genomlida, det är ofta en riktigt tung tillvaro. Men vi måste samtidigt komma ihåg att de inte hamnat där av en slump. Det finns nästan alltid en lång historik innan, ofta med mycket våld inblandat, som samhället inte tagit på allvar. De som velat göra just det, ta det på allvar, har inte haft det lätt. Är de politiker så kallas de populister och är de lärare så blir de avstängda eller avskedade. Sedan har vi föräldraansvaret. Var är föräldrarna? Vilka krav har satts på dem? Här finns mycket att göra och jag vill bara avslutningsvis påminna om att det är svar och lösningar som behövs, inte kvinnliga knattereportrar på Sveriges Radio som med snyftande gråterskor ackompanjerade av sorgliga stråktoner från ostämda fioler målar upp "Huset som Gud glömde" i sitt grävande kring SIS.
Tack för ordet. Ha nu en fin helg så hörs vi igen nästa fredag, kanske det hunnit bli proppen ur för min vän Johnny Takter då. Avslutar med en klar till helgens V85a (som troligtvis har sämre omsättning igen). Lake's Fire i sista, klart som korvspad. 9 gånger degen!
Visste du förresten att undertecknad har slipat skridskorna åt Lars Eric Ericsson när han spelade i AIK-hockey. Det var ett par röda skridskor av plast av märket Titan.
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar