Idag, en liten solskenshistoria, och samtidigt anledningen till att veckans Fredagsbrev kom sent. I torsdags hörde jag ett obehagligt kraxande utanför fönstret här ute på Munsö Lounge. När jag gick ut och tittade så såg jag fem skator nere på grusvägen som höll på att hacka ihjäl en ensam liten fågel. De siktade på ögonen och betedde sig ruggigt vidrigt. Naturens gång? Absolut, men icke desto mindre vidrigt. Jag rusade fram för att skrämma bort skatorna. Den lilla fågeln låg med utfläkta vingar och blod rinnande från öga och näbb. Jag lyfte upp den lilla fågeln och gick upp och satte mig vid huset. Fågeln såg ut att dra sina sista andetag. Jag förde ihop vingarna och klappade försiktigt över huvud och rygg. Efter några minuter så började fågeln till min stora förvåning att röra på sig. Han (jag tror det var en “han”) tittade upp mot mig och blinkade med sina ögon samtidigt som blodet droppade ur det ena och ur näbben. Han började krypa upp närmare mig och försökte liksom gömma sig under min arm och jag tillhör ju kategorin blödiga djurvänner och nog kom det några tårar när jag satt där med fågeln.
Någon timme senare så var fågeln helt vid medvetande men i vilket skick han egentligen var hade jag ju ingen aning om. Uppe i våra träd satt samtidigt skatorna väntande och kraxande i förhoppning att de snart skulle få återuppta det plågsamma dödandet. Jag hade ingen vettig plan hur jag skulle göra men tänkte att jag i alla fall skulle ge fågeln en chans. Jag lade ner honom i en kartong och åkte förbi Munsö kyrka mot en lugn plats där jag tänkt släppa den fri. Väl framme så går jag ur bilen, tar med mig kartongen och ställer den i gräset. Jag öppnar kartongen och lutar den så att fågeln enkelt skall kunna flyga ut. Han vägrar! Han tittar upp mot mig och när jag för ner handen för att hjälpa honom ur så klamrar han sig genast fast vid min hand med sina klor. Till slut så är det dags för testet. Jag lyfter upp handen och ruskar lite lätt, fågeln tar sats och flyger iväg, fyra meter! Direkt vid landning så gömmer han sig genast i gräset. Nähä, det här går ju inte alls, ner med den lilla fågeln i kartongen igen och iväg. På väg tillbaka så ringer jag till min dotter Ida som bor nära oss på Munsö. Jag kommer dit med min kartong och har en förhoppning om att kunna ha fågeln på “rehabilitering” i deras jättestora kaninhägn som de har på tomten. Nu visar det sig att Ida är livrädd för fåglar (vilket jag inte haft en aning om). Hon är föga imponerad av mitt initiativ och vi kommer då överens om att flytta fågeln till en gammal kaninbur bredvid som står på högkant. Där sitter sedan fågeln på marken i en liten halmbädd och ser allmänt olycklig ut.
Det fina i denna historia är att Idas kille, Jocke, är en stor fågelvän och han tar sig an projektet med hull och hår så fort han kommit hem. Det grävs mask och matas ur hand. Även vatten serveras ur en liten spruta. Själv sitter jag hemma och googlar runt för att finna fakta. Det visar sig att fågeln är en liten kaja som tydligen precis påbörjat sin flygskola när de vedervärdiga skatorna fick tag i honom för att plåga honom till döds. Jag läste vidare om hur det är med “mamma” och “pappa” och hur flocksituationen ser ut. Jocke jobbar vidare hos sig. Han sätter upp en liten pinne i buren och det verkar som att fågeln piggar på sig allt mer.
I morse, lördag, ringer Jocke och säger att fågeln nu börjat flaxa så smått i kaninburen. Jag åkte genast dit och nu var sanningens ögonblick inne. Vi öppnar försiktigt buren och när Jocke sträcker in handen hoppar fågeln snällt dit och sätter sig. Vi går ut mitt på tomten och Jocke försöker få fågeln att flyga. Vi håller tummarna och plötsligt bär det iväg! Den här gången tio meter, en U-sväng och sedan tillbaka till kaninburen! Vi avvaktar lite innan försök nummer två görs. Exakt samma procedur. Fågeln drar iväg, tio femton meter, ny U-sväng och tillbaka. Den här gången ner i ett buskage bakom kaninburen! Jocke kryper in och lyckas efter viss möda få ut vår pippi ur buskaget. Tillbaka på en planka vid kaninburen igen. Nu låter vi fågeln vara medan vi sätter oss på altan och börjar fundera, vad göra?!
Hur den här fågeln skall klara sig mot alla faror har vi ingen riktig aning om. Det finns skator även här och katter samt andra djur skulle gärna ta livet av vår pippi så fort de fick chansen och sittande i ett buskage blir han ett enkelt mål. Vi sitter och klurar samtidigt som fågeln glatt dricker ur vattenskålen bredvid. Plötsligt så hör vi hur vår lilla fågel för första gången, sedan jag plockade upp honom från grusvägen hemma, kvittrar till! “-Kvitt”. Det blir tyst, sedan ett nytt “-kvitt”. Vår lilla krigare kör nu höga “-kvitt” med några sekunders mellanrum. Plötsligt hör vi, långt bortifrån, ett liknande “-kvitt”. Mycket svagt och långt borta men dock ett “-kvitt”. Vår fågel svarar genast med ett högt “-kvitt”. Nu hör vi det andra kvittret lite närmare. Plötsligt kommer två kajor dånande över våra huvuden! Nu kvittras det något helt otroligt. De två nyanlända kajorna kretsar vilt kvittrande runt, runt samtidigt som vår lilla fågel burrar upp sig, gör sig redo och plötsligt drar iväg! Vi ser två rutinerade flygare fara rakt upp i himlen och en tredje, något långsammare och betydligt vingligare, hänga med bakom. Högst upp i en björk landar nu vår lilla fågel. Han “ramlar ner” några grenar men får nytt tag och sitter nu högt uppe i trädet och börjar genast kvittra hysteriskt. Nu får han inget svar och han börjar nästan få panik. Han ruskar på sig, burrar upp sig och kvittrar högt och ljudligt. Vi sitter nere på marken och börjar känna stor ångest. Har vi nu räddat fågeln och haft den enorma turen att föräldrarna funnit honom men nu är de för rädda för att våga ta med sin lille knatte?! Det går en stund och vår fågel kvittrar för glatta livet, högt där uppe i den gungande björken. Inte minsta tillstymmelse till svar och det känns riktigt uppgivet. Men vänta nu?! Hörs det inte lite svaga “-kvitt” igen, långt där borta?! Det tar bara några sekunder så är mamma och pappa tillbaka igen, nu med två andra knattar tätt bakom! De har hämtat upp familjen och är nu tillbaka för att hämta upp vår lilla hjälte. Mycket riktigt. Det prasslar till och fladdrar där uppe bland björklöven och plötsligt så är han fritt ute i luften igen. På himlen ser vi nu fem lyckliga och kvittrande kajor som drar iväg långt där uppe. En av dem hänger lite bakom och får nog kämpa på lite extra, men de är i alla fall tillsammans igen…
Visste du förresten att Stefan Löfven aldrig förstod att man kunde “studsa” med en studsboll.
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar