Att komma hem efter en vistelse i Thailand är alltid lika brutalt. Jag har alltid älskat detta land där buddhismen bjuder på en genuin godhet. Alla dessa knasiga thailändare som å ena sidan lyder traditioner, agerar med försiktighet och alltid vill göra rätt. Å andra sidan ett folk som har en stor vurm för att krångla till det enkla, älskar ordning och hierarki och gärna följer tradition och kutym in absurdum. Nu har vi i alla fall äntligen fått ta hand om ett förväntansfullt och glatt resegäng nere på Phuket, efter snart tre års ofrivilligt uppehåll pga. den huvudlösa coronahysterin. Min svärfar Gert har varit med på flera av våra snart 40 resor till Phuket men nu var det åtta år sedan. Han går mot 88 och har de senaste åren försökt påtala sin ålder som ett hinder. Men nu fick vi till sist med honom! Till den här första riktiga högsäsongen i Thailand efter stoppet så har dock flygpriserna varit löjligt höga. 13-15 000:- för en resa med Thai Airways känns som ett rån. Sambon och jag har naturligtvis letat billigare alternativ och detta fick svärfar erfara när vi nu till sist bokade upp. Vår flygresa till Phuket blev nästan fyra tusen kronor billigare per person så valet blev på något sätt självklart. Afrika har för mig varit ett blankt papper så ett litet stopp i Etiopien, närmare bestämt Addis Abeba, kändes helt naturligt när vi nu fick flyget till så pass bra pris.
Vi anlände Arlanda i god tid på eftermiddagen och svärfar hade tagit färdtjänst från Nynäshamn. Väl framme så åt vi i lugn och ro på McDonalds. Visste du förresten att man där kan byta ut Colan eller Fantan mot en stor stark! OK, dags att checka in bagaget. Vi gick sedan ombord på Ethiopian Airways och kunde snabbt konstatera att de hade moderna maskiner, wide-body med 3-4-3. 21:05 lyfte vi från Arlanda och efter en behaglig flygtur så landade vi vid 06:30 lokal tid. En liten detalj som vi nog förminskade lite för svärfar var att vi skulle ha ett stopp på 17 timmar i Addis Abeba! Min plan var att vi då skulle ha en heldag i staden där vi kunde testa på den lokala getgrytan, kanske köpa det etiopiska blåsinstrumentet washint eller kanske bara strosa lite längs Meskel square. En liten granskning kring inresor och utresor från detta förlovade land som sambon några dagar före avresa gjorde ändrade dock brutalt min plan för Addis Abeba. Det visade sig att om man reser från Afrika till Thailand (i detta fall från Etiopien som definitivt tillhör Afrika) så är man tvungen att visa upp ett vaccinationsbevis för Gula febern! En vaccination som skall vara gjord MINST 30 dagar före inresa till Thailand. Hade sambon inte kollat upp detta så hade vi stått i Bangkok med passen stämplade i just, Addis Abeba!
I och med detta så blev det istället en “heldag” i transithallen på Addis Abebas flygplats Bole-international. I och med att vi inte lämnar transithallen så har vi inte varit i Etiopien alls vilket i sin tur innebär att våra pass förblir rena som rosa babianrumpor i sin avsaknad av de förödande stämplar som annars hade besudlat dem och som i samma slag skulle ha demolerat vår resa. Vi hade då stått som fån på Bangkoks flygplats med ett enda alternativ, resa hem med vändande flyg till Stockholm. Väl där hade vi fått riva våra pass, ordna nya friska provisoriska rosa pass fria från de smutsiga stämplar som passkontrollen i Addis Abeba då tryckt i våra gamla pass. Efter detta så hade vi fått boka nytt flyg till Phuket med en prisbild likt dagsomsättningen för random biståndshandläggare i orten. Allt detta slapp vi nu efter sambons rådiga agerande.
Vi hade nu ställt in oss på detta ofrivilliga stopp i terminalen. Svärfar var, även han, informerad men det är möjligt att vi puffat lite VÄL mycket kring allt fikande, den trivsel och spännande umgänge han skulle få sig till livs under dessa 17! timmar på Addis Abebas flygplats. Japp, sjutton mastiga timmar. Vi fikade vid niotiden på morgonen och sedan snackade vi “lite grann”. Svärfar var ganska trött efter den första flygningen så efter morgonfikat så lyckades vi “bädda ner” oss på varsin stenhård bänk för några timmars välgörande förmiddagsvila. Jag somnade direkt, min sambo strax efter. När jag efter några timmar vaknar upp och tittar mig omkring så ser jag svärfar sittande vaken som en tennsoldat spejande ut över en stimmig terminal med många gater. Det blev sedan lunch, lite kortspel, lite mer fika och lite mer samkväm. Vips så var klockan “redan” halv tre på eftermiddagen, host host. Nu bara typ nio timmar kvar! Vid femtiden så lade svärfars hörapparater av och vårt samkväm fortsatte i något högre och tydligare ton. Att hitta ett strömuttag på en afrikansk flygplats visade sig vara en ordentlig utmaning. Hur som helst, vid tio på kvällen så var apparaterna laddade och pigga igen. Planet avgick sedan vid midnatt med destination Bangkok. Åtta timmars nattflyg låg för våra fötter och det blev en knepig resa kan jag säga. Svärfar hade nu, likt våra spänstiga ungdomar, “dygnat” och han var ömsom speedad för att plötsligt agera både förvirrat och sömnigt. Vid ett tillfälle så vaknade han till, stirrade förvirrat på mig och när jag frågar om han mår bra så svarar han, “-nej, nu tror jag att jag går och lägger mig”. Jag förklarar då att han sitter på flyget mellan Afrika och Bangkok varpå han somnar igen. Lite senare vaknar han igen, jag frågar hur det är och han svarar, “-jag skall bara gå på toaletten”. Jag hjälper honom med säkerhetsbältet och pekar mot toaletterna ombord. Svärfar reser sig lite sömnigt och går framåt i kabinen. Väl framme vid toaletterna så stirrar han på golvet framför fötterna på de tre som sitter på raden med “extra benutrymme”. Han börjar sedan ta av sig jeansen för att vika ihop dem och därefter börja “gå och lägga sig”, framför fötterna på tre skeptiska resenärer. Jag fick snabbt ila fram till svärfar, hjälpa honom på med jeansen och sedan ta honom tillbaka till sitt säte. Sista timmarna så sov svärfar som en stock…
Väl framme i Bangkok för det avslutande flyget till Phuket så blev det lik förbenat onödigt “spännande” vid passkontrollen. Trots att vi visade upp “blanka pass” så ansåg passkontrollanten att vi rest från Etiopien, detta efter att ha tittat på våra boardingcard. Nu var det panik igen! Vi fick besöka en “hälsokontroll” där vi efter mycket hårt lobbande fick den äldre kvinnan att skriva intyg att vi i alla fall var friska och fria från Gula febern. Vi hade ett kort stopp i Bangkok och nu var det minst sagt stressigt. Vi skulle ju hämta ut vårt bagage för att sedan gå ut, gå in igen, och sedan checka in på nytt. Med ytterst små marginaler så lyckades vi få med oss själva, bagaget och även svärfar som nu var så trött och förvirrad att han knappt visste i vilket land han befann sig. Vid 18 tiden på kvällen så satt vi ÄNTLIGEN i bilen på väg från Phukets flygplats mot vårt hotell. Vi kom fram till Kata och tog vår första Chang 43 timmar efter hamburgaren uppe på Arlanda. För att få svärfar i stridsdugligt skick då han dessutom fått en mage av den mer flytande strukturen vid ankomst till det förlovade landet så ringde vi läkaren direkt. Med upptejpat dropp på hotellsängens vägg, en spruta och lite elektrolyter så piggade han på sig förvånansvärt snabbt. De kommande tre veckorna blev förhoppningsvis fantastiska för svärfar. Vi landade ju på Arlanda igår (alltid shorts vid resor till och från Arlanda, det är sen gammalt) och som avslutning åkte han på en dunderförkylning vilket resulterade i att vi valde “ledsagning” på hemresan. Flink personal med rullstol skjutsade svärfar till och från flygplan och gater. Förtur vid säkerhetskontroller och ombordstigningar tillsammans med Business class. Jättesmidigt för oss. Flyget hem var med Qatar där vi “bara” hade ett stopp på sex timmar i Doha. Nu är svärfar i alla fall hemma i Nynäshamn igen och i morgon skall vi ringa och höra så att veckorna på Phuket blev till belåtenhet…
P.S. De resenärer som reste med på Seniorresan till Phuket hade naturligtvis direktflyg Arlanda-Phuket t/r.
Att vi haft en underbar tid nere på Phuket behöver jag väl inte nämna. Den där ön är fortfarande helt fantastisk. Här hemma i Sverige så har det varit både ljus och mörker. På den ljusa sidan kan jag konstatera att Nike, precis som jag tidigt meddelade i Fredagsbrevet (då hon gav sex gånger som slutsegrare), sopade rent i årets IDOL. En av de klaraste vinnarna på många år. Ett mörker som den svartaste kolgruvan var ju att Börje Salming lämnade jordelivet i veckan. Det gick så brutalt fort. En del kanske tänker att var “lika bra” med den helvetsesjukdom han nu fick kastad i ansiktet. Jag har förståelse för det men det där med “livet” är en märklig och ofta brutal resa. Jag har en vän och tidigare arbetskamrat som fick ALS för mer än tio år sedan. Hon har varit sängliggande under många år men vägrar att “fara iväg”. Hon kan bara kommunicera med ögonen men denna titankvinna kämpar vidare på ett helt ofattbart sätt. Hon har flera gånger med hjälp av några frivilliga brandmän och lämpligt fordon tagit sig till AIKs hockeymatcher som hon sett från säng och all utrustning som ständigt finns vid hennes sida. Mer än tio år med ALS! Tärningen landar olika och vi blir varse om att det absolut finns grader i det beryktade helvetet och att vi som människor allt som oftast gör vad vi kan för att få fortsätta vara med. Uppåt, framåt. Uppåt, framåt. En annan som lyftes bort från vår lilla plats här nere var Göran Falk. En person som betytt väldigt mycket för travsporten och som var mycket uppskattad, speciellt där nere där de äter spettekaka och uppskattar ålagille. För varje dag som går blir de fler där uppe på gräsmattan i sista sväng på Himmelsvalla. Jag ser på något knasigt sätt lite fram emot den dag då jag själv får möjlighet att träffa dem alla, igen…
Med dessa ord så säger jag tack för den här veckan. Avslutar med en klaring från Solvallas V75a. I sista avdelingen får vi 6 gånger på Declan, överodds Deluxe! Ha en fin helg så hörs vi igen nästa fredag, då levereras Fredagsbrevet från Karlstad dit Svea Travels Vinterträff i år är förlagd. Må gott mina vänner.
Visste du förresten att Stefan Löfven som ung tyckte att Staffan Westerberg och Ika i rutan var roliga barnprogram.
Så får det bli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar