Det närmaste jag har kommit sporten var väl ändå den där hatten, den förbannade hatten som for upp och ner bakom krönet i ett moln av grus och damm. Snart 40 år har gått sedan jag hade mina travhästar uppstallade på Lovön, Drottningholm. Här låg alla de fina stallen där inbördes beundran, pappas bilar, flärd och elegans avspeglade vardagen. En snirklig väg av tillfälligheter via en natt, tidigt 80 tal, vid Solvallas stallbacksinfart där där jag och “Vallabrudarna” tittade på Luciarocken på TV i vaktkuren gjorde att jag plötsligt hade mina hästar i Richards stall vid Rörby, Lovön. Här ute stod ENDAST ridhästar med fokus på dressyr och hoppning. De var flera hundra och mina två rosa travhästar blev ett “pittoreskt inslag” i hästmiljön där ute vid Drottningholm. Sanningen var väl den att jag blev ganska brutalt utfryst och hånad då jag som skrothandlarson kommit släpande två travhästar! De där som bara har hästar för att tjäna pengar, du vet.
Den guppande hatten då? En av de mest framgångsrika ryttarna ute på Lovön var Louise Nathhorst. Hon hade (och har väl fortfarande) sitt stall vid Hogsta där hon tränade sina hästar på en egen ridvolt. Runt Lovön gick en jättefin slinga med grus och träflis som var perfekt att även träna travhästar på. Slingan gick invid Lussans ridvolt som låg på en höjd bredvid. Det var där som jag en sommarkväll skrittade förbi med Bussig Pärup i rosa huva och tillika rosalackerad tryckvagn. Dante måste ha fått se ekipaget i ögonvrån och det var då det rasslade till. Jag som trodde att dressyrhästar i OS-klass faktiskt var just “dresserade”, men icke. Jag såg aldrig Dante men jag hörde Lussans rop och skrik samtidigt som den där svarta hatten guppade upp och ner där uppe på volten. Väl framme på Rörby såg jag en vit Jeep Cherokee av nyaste modell. Medan jag stod och selade av utanför stallet så kommer Lussan traskande ut, svart i blicken. Hon stirrade på mig när hon gick förbi innan hon satte sig i Jeepen, slog igen dörren och drog iväg. Väl inne i stallet så berättade Richard att Lussan varit vansinnig då det nu kommit ut “-tattarhästar” på ön! Richard försvarade mig dock efter bästa förmåga. Jag blev kvar på Lovön några år och fick uppleva en hel del tokerier. Bland annat så hade jag tillgång till två jättefina beteshagar borta vid FRA där jag drog upp elstängsel och släppte ut Bussig och lillasyster Epona. Det tog ungefär 15 minuter innan en väktarbil och ett militärfordon kom farande upp på traktorvägen mot hagarna. Det visade sig att mitt elstängsel gav störningar på FRA:s avlyssningsutrustning! Elstängslet fick omedelbart monteras ned och bytas ut mot vanligt staket. I stallet på Rörby fick jag även lära mig att kaffebryggaren INTE var till för kaffe utan för att värma betten innan de satte tränsen på sina hästar! Att en del tvättade sina hästar i baken med blötlagd bomull var heller inget märkligt att fundera över. Som sagt, det var en “intressant” tid där ute på Lovön.
Tillbaka till nutid. Min inblick i ridsporten i allmänhet och dressyrsporten i synnerhet begränsar sig således till min tid på Drottningholm. Nu har vi dock OS i Japan och när jag tittar på dressyren så slås jag av hur “ful” vår travsport blivit och är i jämförelse. Man kan tycka vad man vill men under ett dressyrpass eller en hoppning så ser man ett EKIPAGE! Hästen och ryttaren i total samverkan där minsta signal från ryttaren analyseras av hästen. Det ser helt enkelt snyggt, kraftfullt och elegant ut. Om vi då tar travsporten i jämförelse så vill jag kliva tillbaka massor av år. Ett fält med travhästar på väg in i första sväng. Kuskar som sitter i vagnarna och med finkänsliga händer balanserar och bär hästen i trav där fältet skall formeras. En attack i tredjespår måste förberedas, hästen måste ligga perfekt på bettet, vara i balans och verkligen hålla ordning på benen innan det försiktigt går att ta i högertömmen för ett avancemang. Där och då ser jag ett EKIPAGE, där och då ser jag kuskar som med stor skicklighet ser till att hjälpa hästen att prestera i trav precis inom den gräns och kapacitet hästen har och besitter.
Om vi då vevar fram till idag 2021 så ser jag något helt annat. När bilen släpper fältet så kommer hästarna skenande med uppspärrade ögon. Kuskarna (som idag mer är passagerare) ligger i vagnarna med slaka tömmar och gasar allt som går. Hästarna vobblar och kränger i de skramlande och klaustrofobiska vagnarna och allt ser stressat och forcerat ut. Jag ser inget samspel alls mellan häst och “kusk”, jag ser inte på vilket sätt kusken jobbar tillsammans med hästen. Jag ser bara ett djur som av instinkt och flyktbeteende rusar så fort den kan. Och med tanke på hur långt aveln gått så har vi ju sett att hästar idag kan skentrava VÄLDIGT fort. För några dagar sedan förklarade Erik Adielsson att han lätt kunnat plocka ut fem besökare från läktarplats där fyra av dem hade lyckats köra och vinna med den häst som Adielsson just segerdefilerat med. Det säger en hel del om hur travsporten ser ut idag. Jo jag vet, vi har fortfarande kuskar som har en enorm känsla och skicklighet när det skall köras häst, på riktigt. Men tyvärr så blir efterfrågan på den spetskompetensen mindre och mindre. Det är ju därför Djusar, Leosar och andra adepter sitter och kör i loppen samtidigt som kuskar likt Jorma Kontio, Torbjörn Jansson, och andra får stå vid staketet och titta på. Så även om travsporten idag är “bättre” så är den knappast vackrare…
Som en liten slutknorr så vill jag även peka på det faktum att kunskapen kring travsporten ibland skiftar ganska ordentligt. Ju mer aveln går framåt ju mindre krävs det av finlir och detaljarbete. Jag ser dagligen hästar som tävlar helt felutrustade. I söndags galopperade en favorit från Jerry Riordans stall bort sig på V75 pga. att den var felutrustad. Jag ser hästar med resgjordar som antingen sitter för nära selen och då tappar sin funktion helt eller ännu värre sitter för långt bak och kan störa hästen riktigt illa. Man kan säga mycket om Sören Nordin men hua så noga det var. Vi fick lära oss massor med detaljer vill jag lova. En knäkappa skulle sitta EXAKT “lagom” hårt. Ett hål för lite så kunde den glida ner (Lex: Solo Hagen). Ett hål för mycket så kunde den klämma och störa. Ofta fick man ta fram håltången och göra nytt hål mellan de befintliga.
Vi fick lära oss EXAKT hur man lägger ett löpbandage med gummivaddstycke. Det fanns flera moment att tänka på där. Lägga vaddstycket så att det låg dubbelt precis där hästen kunde slå sig, samtidigt lägga skarven så den inte låg fel över gaffelband. Riktiga löpbandage hade snören och INTE kardborre. Viktigt var hur man “vek ner” bandaget efter första varvet så att det INTE skulle “lossna invändigt” och resultera i att hästen tappar bandaget i lopp. Sedan var det mycket noga hur och var knuten på bandaget hamnade En bandagetryckt häst var ett stort misslyckande.
Remmen under hakan på hästens huvudlag sitter idag för tajt i tre fall av fem. En handflata på högkant mellan rem och haka är ett minimum, men det e ju sen gammalt.
Och exakt hur många veck i mungipan skulle det vara när huvudlag och bett var på plats? Ja, det skilde mellan olika bett och det var mycket viktigt att detta blev exakt. Och kindstroppen på checkbettet då? Ja, även där var det väldigt noga och olika för olika hästar.
En annan sak jag lärde mig av Sören, en detalj som de flesta inte funderar på alternativt struntar i, var att man ALDRIG lägger svanskappa under svansen först och sedan drar fram selen och drar åt! Nej, selen skulle alltid läggas på exakt plats först, sedan fick man länga ryggstycket, knäppa upp svanskappan, lägga den runt svansen, knäppa spännet igen och till sist ställa in ryggstyckets längd. Anledningen till detta var att det var mycket viktigt EXAKT var selen hamnade på hästen. Om man börjar med ryggstycke och svanskappa så finns risken att selen ibland kanske hamnar någon eller några centimeter för långt bak! Detaljer, detaljer. Jag minns att Bo W Takter tyckte att de flesta drog bukgjorden för hårt när de selade och där hade han, som så ofta, helt rätt.
Att knäppa fast spännet från Vojlock/nummerbricka i tömringen var naturligtvis helt förbjudet! Det enda som skulle finnas där var töm och eventuellt snöre till urryckare eller liknande. Detaljer, detaljer.
Idag tror jag inte att det är många i stallen som har en susning om ovanstående och visst, med dagens travmaskiner så går det ju oftast bra ändå, men ibland blir det ändå pannkaka.
Tillbaka till Jerrys häst som galopperade bort sig som favorit förra helgen. Här hade man gjort generaltabben att sätta spännet till springremmen åt fel håll! Flera gånger varje vecka drabbas hästar av detta när spännen lossnar, oftast är det en brösta eller förbygel som lossnar och hamnar den slående mellan frambenen så är det allt som oftast god natt. På Sörens tid var det sällan förbyglar men kortbrösta, springrem, martingal och liknande monterades oftast med läderrem och spänne men senare blev det vanligare med karbinhake vilket idag är det absolut vanligaste. Och hur svårt är det då? Inte speciellt. Det viktiga är att man alltid sätter karbinhaken “inifrån och ut”. Det enklaste och vanligaste misstaget som görs är att man sätter spännet med öppningen “inåt”. Genom att göra det så ligger “knoppen” som man öppnar spännet med och “gnider” mot häst eller utrustning. I rörelse så är det då inte så ovanligt att spännet “öppnas”. Ibland kan naturligtvis spännet gå sönder och fjäder samt låspinne lossnar. Men om man satt spännet åt “rätt håll” så hänger spännet oftast kvar även då. Hade Jerry Riordan varit lika noga som Sören och visat sin personal så hade de nog haft en V75 seger till förra helgen. Detaljer, detaljer.
Det här blev väl ett plottrigt Fredagsbrev men eftersom jag sprack på Riordans galopphäst förra helgen så tjurade jag till och kände ett behov av att mästra lite. Nu är alla travkunniga välkomna att korrigera samt poängtera felaktigheter i ovanstående. Må gott och ha en härlig helg så avslutar vi med en vinnare till V75an från Hagmyren. I fjärde avdelningen lutar vi oss mot Make More Cider till sju gånger starkspriten. Skål!
Visste du förresten att Stefan Löfven fortfarande inte vet skillnaden på Kapten Klänning och Kapten Zoom.
Så får det bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar