Så var vi då till sist där, kappan vändes en sista gång. Jag var barn på 70 talet och i Sundbyberg hade “mångkulturen” redan slagit rot. Vid den kaffedoftande fabriken på Arvid Nordquist var det flera “juggar” som arbetade. 800 meter därifrån hade vi halva Finland som kämpade på nere på Marabous produktionsgolv. Bäst var det när de gjorde “Mintchocorullar”, det luktade mint ända upp till balkongen på Vattugatan. Många var de nationaliteter som trängdes nere på Sieverts kabelverk. I min klass i lågstadiet var “integrationen” i full gång. Italienska Adriana var både snygg och rolig, hennes mamma lagade supergod mat minns jag. Marita Andersson var adopterad från Korea och faktiskt en av de första tjejer jag var ihop med, som stolt 10 åring. Sedan hade vi förstås Peter Knapek, en riktig skithög som mobbades och slogs. Han var klädd i vit kostym och bar även kniv! Om jag minns rätt så blev det ett uppsträckande samtal med båda hans föräldrar uppe i Sundbybergsskolans tornbyggnad där rektorsexpeditionen låg. Åren gick och inte mycket förändrades. Bilarna nere i Vattugatans garage blev inte uppeldade, jag minns ingen tjej som blev överfallen nere i Ursviks motionsspår och det var på det hela taget ganska lugnt. OK, min moped blev stulen en gång, men då hade jag varit så korkad att jag ställt den vid Solvalla när motorshowen “Hell Drivers” med Monte Bossle i spetsen gästade Valla. Tusentals motorintresserade, klart att NÅGON av dem skulle vara intresserad av min supercoola Crescent E-Type. Farsan blev vansinnig när jag efter promenaden hem till Vattugatan ringde och berättade vad som hade hänt.
Där någonstans fick jag min första vink om att samhället inte bara var gott utan att det även fanns en baksida. Vartefter åren gick och inledningen på Sveriges vansinniga migrationspolitik rullade igång blev jag regelbundet uppdaterad av far. Det var Palme som låg bakom detta haveri och herre gud så rätt han fick. Mina kusiner Lotta och Stina var några av de första familjerna som flyttade in i miljonprogrammets juvel, Tensta, när det begav sig. Ett mycket fint och modernt område som var tänkt som en uppgradering av det svenska folkhemmet. Dagar har blivit till år som i sin tur övergått i decennier och idag 2020 har vi det slutliga kvittot på en havererad migration som just nu slår sönder vårt land till oigenkännlighet.
För tio år sedan satt jag i Ekerö Kommunfullmäktige som representant för SD. Många vägrade att hälsa på mig under mötena medan andra som faktiskt kände mig hade lite svårare att förstå huruvida förhållandevis “schyssta” Dennis som arbetat med att hjälpa människor under massor av år nu verkligen var “nazist”, “fascist” och så “ond”. Hemma på Munsö fick vi besök av SVT som ville göra ett “knacka på dörren inslag”. Det var barnen hemma som undrande öppnade dörren och frågade vad de ville. Efter tio år som behandlingsassistent på ett LVU-hem för unga tjejer (av alla möjliga nationaliteter) fick jag plötsligt gå hem på dagen. Mitt “nazistiska” engagemang i Ekerö kommunfullmäktige rimmade illa med SIS “värdegrund” (ordet är tvärtokigt och har ingenting med verklighet att göra. Vad ÄR värdegrunden och VEM har satt den?). Till slut blev det för mycket att stånga emot, även för en envis och förhållandevis stark Fredagsbrevskonstruktör. Jag fick helt enkelt hoppa av mitt uppdrag i kommunfullmäktige, något jag egentligen skäms för idag då jag ju faktiskt representerade många av Ekerös invånare…
De senaste tio åren har de sju “anständiga” partierna konsekvent brunsmetat allt som har med SD att göra. Man har kallat dem “fascister”, “främlingsfientliga” och att de “fiskat i grumliga vatten”. En av dem som har gått längst har hela tiden varit Stefan Löfven. Hans totala förnekelse att landets migrationspolitik varit ett fundamentalt misslyckande och att detta ligger till grund för de våldtäkter, rån, misshandlar, gängskjutningar bilbränder osv. som nu är vardag i Sverige är i det närmaste osmaklig. Ända tills i förrgår! Plötsligt svängde Stefan på den svarta skinnkappan igen! Denna gång tror jag faktiskt att det äntligen sker för sista gången. Såssarna har tappat väljare efter väljare i sin huvudlösa förnekelse. Medan människor skjuts och våldtas så tuggas mantrat “fritidsgårdar & utbildning” till absurditet. De sista ur den röda kärntruppen kommer nu naturligtvis att lämna då det visar sig att Svetsarn plötsligt blivit “fascist”. Nästa val, som sker SENAST hösten 2022, kommer att bli det slutgiltiga ödesvalet. Får vi inte en majoritetsregering med SD + M + KD då så är landet troligtvis oåterkalleligt förlorat…
Vi lämnar detta elände och tittar tillbaka på förra helgens tävlingar nere på Jägersro. Att Robber Bergh skulle vinna just Derbyt kändes både logiskt och rättvist. Det blir så tydligt i dessa lopp hur svårt det faktiskt är att matcha hästar inför ett speciellt lopp. Några av de som ofta misslyckas med detta är Kolgjini, Untersteiners, Nurmos och några till. Inget ont om dessa i övrigt men just det där att pricka exakt lyckas de inte så ofta med. Åke Svanstedt var på sin tid i Sverige ganska usel på just detta. Att han sedan ändå vann många storlopp beror nog mest på att han överlag är en ruggigt skicklig tränare vilket naturligtvis även slår i storloppen ibland. Stefan Hultman, Svante Båth och som sagt Robber Bergh tillhör “de andra”. De som med enorm fingertoppskänsla ofta lyckats pricka formen på hästarna nästan exakt på dagen. Det är bara att buga och bocka, man kan säga mycket om Bergh, men det här med att matcha hästar till storlopp det kan han…
Ett tydligt exempel på hur svårt det här är visade sig faktiskt under hela helgen nere på Jägersro. Vi fick se en kavalkad av ofräscha hästar som aldrig borde startat, inte ens anmälts. När lördagen och söndagens tävlingar var till ända så kunde man konstatera att 69 hästar galopperat bort sig! Kan du förstå, sextionio hästar! Då skall vi ha i åtanke att det inte är breddtrav med allsköns lallare, amatörer och entusiaster. Näe, det är de bästa tränarna, de skickligaste häståkarna och förhoppningsvis toppen av våra hästar som tävlar. Nej, det var inte roligt att se…
Nu tänkte jag lägga ner maskinen för den här gången och jag vill göra det med två tips. För det första vill jag påminna om att vi nu ÄNTLIGEN är igång med resor igen! Första helgen i november så drar vi åter ner till Berlin på en weekend med currywurstar, skummande pilsner, en smula kultur, lite DDR-historia och naturligtvis ett besök på Mariendorfs kapplöpningsbana där resekassan skall vinnas tillbaka. Du kan läsa mer om den resan om du klickar här. Sedan skall jag ge dig en kristallklaring till helgens V75a som avgörs på Hagmyren. Jag VET att Dreammoko är lite blöt om nosen men efter den tokkörning som det blir i sjätte avdelningen så KAN han inte torska. Uffe Ohlsson behöver bara åka med, ta lite lätt i högertömmen 600m kvar och sedan luta sig tillbaka och le över upploppet. 11 gånger visar tydligt på hur illa det är ställt med spelarkollektivet. Dunka in min vän, dunka in. Ha nu en underbar hösthelg så hörs vi igen nästa fredag.
Visste du förresten att stefan Löfven har stöveltramp som ringsignal i mobilen.
Så får det bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar