Var skall jag börja? Jim Frick, min första och största idol inom travet. Jag fick ju hänga med pappa på Solvalla redan sedan jag var fem år gammal och många är de gånger som pappa och jag gick nedför den slingrande trappan mot “Gula ölcafét” från gamla sekretariatet på Solvalla. Pappa drack öl och jag hängde nere vid staketet och tittade på hästarna. Jag minns att glasdörrarna in till caféet var tunga när man skulle dra i knopparna för att öppna dem. Jag minns även cigarettröken och den fuktiga värmen som slog emot mig när jag gick in samtidigt som glaset i dörrarna skallrade när dörren slog igen. Jim Fricks lilla fux Vulcan blev direkt en favorit för mig. Åren gick och Jim kom ned till Solvalla med flera fina hästar. Genom åren så minns jag en hel del pållar, en del tränade han inte själv men förknippades så klart med dem. Hasse Bunter, galoppälskaren Count Garbo, Dan Hastrup och Sendzimir (som jag faktiskt har en 50 X 70 tavla på här hemma). Headhunter och Tessa Hof var två andra favoriter. Sedan fanns där många fler. Keystone Shadow och Straight Jacket var två fina hästar. Dansken Extuto Vixi fick jag köra jobb med ute på Östuna en gång för länge sedan vid ett av mina besök på gården och det blev en vådlig tur.
Sendzimir med Jim Frick.
Jag tror jag var tio år när jag bad min mamma sticka (eller virkade hon?) en dress till min “Monchhichi”. Mini-Jim var född. Denna lilla maskot gav jag senare bort till Jim efter att han flyttat ner till Solvalla och hade stall (nu rivet) till höger om Solvallas hästklinik. Mina år på Solvalla hos Frick, Sören Nordin och slutligen Uffe Nordin slutade i och med att jag 1984 tog ut egen B-licens och började träna egna hästar. Jim var med redan från början och körde bland annat min fina Count´s Pride märr Epona Pärup. En målgalopp uppe på Gävletravet en kall kväll i början av 80 talet som kostade segern sved tungt för mig och faktiskt även för Frick. Vårt lilla samarbete fortsatte sedan ända tills den svarta dagen på Solvalla då allt ändrades. När Jim körde “Sveriges sämsta travhäst” Smaragd Rosa på Solvalla har jag för mig att de bara stod i sju gånger pengarna.
Frick hade nu kört målgalopp med Epona Pärup, Sett Bussig Pärup rusa i loppen för att till slut tvärstanna över upploppet och han hade sedan även kört en av alla nollor med Smaragd Rosa. Jag hade precis flyttat upp till Sala och året var 1986. Jim ringde mig en kväll och tyckte att det var på tiden att att jag fick en bra “amatörhäst” som var enkel och trevlig och som dessutom kunde springa in lite pengar. Jag åkte över till Östuna och fick provköra Armbro Harold knatten Coritz Harold! Jag var ju sedan tidigare tjusad av den svarta hästen Inbo Speed från Östervåla som startade “varje gång” de öppnade grindarna på Romme eller Rättvik, oftast med Frick eller Kutting i vagnen. Så en Armbro Harold häst smällde högt i stallet där Bussigs stamtavla med pappa Galomir började blir lite “old school”. Jag körde ett jobb ihop med Frick och lyckades köra en galopp med Coritzen. “-Men för fan, du får hålla i” hörde man brumma bredvid. Affären blev klar och Coritz Harold flyttade med till Sala. Jag minns att jag vann ett “lopp” på Västerbo under ett bygdetrav på sommaren, jag vann en solstol. Hösten kom och jag skulle göra debut med Coritzen och jag skulle naturligtvis köra själv. Loppet vann jag och jag vill nog påstå att det var en kuskseger. Oj, så still jag satt över upploppet och Oj, vad knappt det blev i mål. Du kan se loppet i usel bildkvalité här.
Några veckor senare var det åter dags för start, denna gång på Gävletravet och den här gången tyckte jag att Frick skulle få chansen. Coritzen var stel och kantig och galopperade i sista sväng. Han hade nu börjat växa! Under flera veckor och månader var han ruggigt stel och kantig så han fick helt enkelt vila hela vintern. När vi sedan skulle börja köra igång honom igen på tidig vår så var han plötsligt helt istadig och omöjlig att köra! Vi fick börja tömköra honom igen! Ja jag vet, det låter skumt och lalligt men så blev det. Har dock senare fått höra att Coritz Harold som tvååring stående i Fricks stall inne på Solvalla lyckades backa ner i Bällstaån med Lasse Friberg i lång vagnen. Hur som helst, efter lång tid så var vi igång och det var dags att prova lyckan på tävlingsbanan igen. Om jag minns rätt så galopperade Coritzen bort sig 11 gånger i rad! Det var alltid på samma ställe, perfekt från start, fint på bettet så sedan in i första sväng så körde han bara upp huvudet och galopperade. Åke Sundberg provade, Torbjörn Jansson provade och naturligtvis så körde Jim flera gånger, alltid med samma galoppresultat. En gång uppe på Romme när Jim kört av banan och vi kom in i stallet och hängde upp tömmarna sa han, “-asså, jag har väl kört typ 30 000 lopp men den här klarar jag bara inte av. Jag vet faktiskt inte vad vi skall göra”. Jim fortsatte, “-tanken var ju att du skulle ha en enkel amatörhäst och ha lite kul med, men”. Jag sa att jag ändå inte bara ville ge upp och Jim svarade, “-ja vi vet ju att hästen verkligen KAN, men vad skall vi hitta på?”. Det blev en tyst och uppgiven resa hem till Sala från Romme den kvällen. Det fick gå några veckor och jag körde på hemma vid Kila-slinken och funderade på vad jag skulle göra. Vi hade provat “alla bett” låtit Malte titta honom i munnen osv. Ingenting hade fungerat. Jag anmälde till provlopp på Sundbyholm och väl på plats kändes det ganska uppgivet när vi vände upp i volten. Jag minns att Hockey hade spår ett och jag spår två. Vi kom som vanligt iväg utan problem och när vi närmade oss första sväng där vi alla suttit som på nålar och stöttat för att störa Coritzen så lite som möjligt så blev jag liksom lite irriterad redan innan. Jag vek fram körspöet, kastade åt honom tömmarna och ryade på honom och tänkte, hoppa då din tråkmåns. Det här låter kanske löjligt men det var precis här som något hände. Öronen bakåt och huvudet perfekt vilande i checken och pang så rusade han genom första sväng i dundrande trav! Provloppet “vann” jag med femtio meter och det kändes märkligt. Skulle vändningen verkligen kunna ligga nära nu?!
Jag anmälde till Gävle i ett långlopp och Coritzen fick spår fyra. Jag värmde som vanligt själv och när jag sedan pratade med Frick före loppet så sa jag, “-kör som vanligt från start och sedan in i svängen, kasta åt honom och smacka så ska du få se”. “Körorder” från liten amatör med klena resultat brukar inte falla i god jord hos toppkuskarna men nu var det ju inte vilken toppkusk som helst, det var Jim Frick. Alla ni småtränare och amatörer som haft glädjen att ha fått samarbeta med Jim vet exakt vad jag menar. Han var en av de få som faktiskt lyssnade och genuint brydde sig, på riktigt. “Kör”, loppet iväg och Coritzen ganska säkert till spets och väl där så närmar de sig första sväng. Jag står perfekt i kurvan och ser till min stora glädje att Jim viker fram körspöet och börjar smacka och ryta! Skulle det gå eller var det bara en tillfällighet i provloppet på Sundbyholm? Stabil som ett lås och nu efter svängen i betryggande ledning. Jag kände faktiskt att det det nu borde “vara klart”. Segern blev enkel och 18 gånger i odds var uppfriskande för både mig och min far. Jim var nöjd och glad, mest glad för min skull kändes det som…
Coritz Harold och Jim Frick, Gävletravet 1989.
Åren rullade på och i mer än 25 år hade jag äran att få samarbeta med Jim som körde flera hästar åt mig men med de flesta blev framgångarna sparsmakade. Det berodde nog mest på mina svårigheter att släppa mina älskade hästar och aldrig ge upp med dem. Flera gånger rekommenderade Jim mig att byta hästar. Hjärnan säger en sak och hjärtat en annan.
Ett annat roligt minne är från ett soldränkt Tylösand en varm sommarfredag för dryga tjugo år sedan. Jag var nere med min bästa vän “Foto-Lasse” (Disco-Lasse för er som minns hans moves med de tofsbeklädda loafers som virvlade runt på Lorrys dansgolv när det begav sig) som skulle fota under Sprintermästarhelgen. Dan Widegren vann Sprintermästaren på torsdagskvällen med Beijing Boy. Nu var det fredag och ledigt. Lasse och jag ligger och solar när vi hör ett brölande på dalmål och när vi vrider på våra huvuden och öppnar ögonen så ser vi fyra kritvita ben där två av dem är klädda i uppdragna tubsockor och Dalahäst-målade träskor! Jajamen, Frick är nere på stranden och minglar. De andra två vita smalbenen tillhörde Lelle Bengts eller Kutting Hedman, jag minns idag inte vem av dem. Underbart minne…
Idag så finns alltså inte Jim med längre och aldrig har väl travet känts så tomt och meningslöst som just nu. När jag fick se Alessandro Gocciadoro i startlistorna nere på Jägersro under Hugo Åbergskvällen så blev det så tydligt. Det VAR så mycket bättre förr och det känns skönt att veta att Jim Frick fick vara med när travet var som bäst i Sverige. Nu kan du koppla av och ha det lugnt och skönt och jag är övertygad om att du kommer hitta massor med glatt travfolk att tjata med. Har du lite tur så kanske du hittar din gamla dieselmerca med, så du kan åka bil med stil…
Med dessa ord vill jag tacka för den här gången, jag tänkte kraxa lite om Pridespektaklet som denna vecka pågår i det tysta men jag avhåller mig. Ha en härlig helg så hörs vi igen nästa fredag. Avslutar med en vinnare till helgens V75a som av en händelse avgörs på Rättvikstravet! Jag kan garantera att Frick håller ett vakande öga på både kuskar och häståkare. I femte avdelningen startar Nurmos Civilon igen trots att hästen såg usel ut senast. Detta höjer trots allt oddset på Enge Eros där vi nu får 23 gånger Dalahästen. Att det i vagnen sitter en kusk i Jims kaliber styrker projektet ytterligare, Kaboom.
Visste du förresten att Löfven på latin betyder “den obildade”.
Så får det bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar