Johan Untersteiner vill/vågar/tänker inte köra kallblod mer. Är han rädd? Ja, naturligtvis. Är det konstigt? Nja, det kan vi diskutera men det faktum att tillbud och olyckor bland just kallbloden nu verkar öka är något att fundera över. Själv har jag min egen lilla teori. Aveln går för snabbt, hästarna forceras mer och där verkar kallblodens lynne helt enkelt inte hinna med. Att farten “dödar” är ju väl känt. Jag har under de senaste femton, tjugo åren tjatat om att man borde harva upp banorna ett antal sekunder. Här har jag mest haft förslitning och skador i åtanke, vi får dessutom betydligt tråkigare lopp med de högre farterna och detta i kombination med att man nu kör med mindre marginaler ökar ju dessutom olycksrisken. Kring kallbloden tror jag mer att det beror på avel och en kortare väg från föl till starthäst. Detta ser vi även inom varmbloden. Jag är tämligen övertygad om att en travhäst idag gått i vagn betydligt färre gånger från första inkörningsdag till kvaldags. Detta troligtvis för att hästarna nu mer är maskiner som bara travar, även med Micke Nybrink i jollen. Detta i kombination med den höga farten och de små marginalerna gör att psyket inte alltid hinner med. På den “gamla goda tiden” fick man nöta betydligt längre och vid fler tillfällen för att få en häst startklar, en fördel med detta torde ju vara att hästen hinner med att mogna och bli mer harmonisk. Idag är det betydligt vanligare med tävlingshästar som inte kan gå in i en vinnarcirkel, få ett segertäcke på sig osv. I loppen går de i en trång skramlande vagn som får dem att liksom rusa i panik. Man kör upp sin häst, kloss i rygg, på framförvarande och tränger sig ner så fort “en halv” lucka uppenbarar sig. Stress, stress, stress. Efter mål så är man genast framme vid segerhästen och trycker tillbaka tussarna i öronen, kanske bara för att över huvud taget kunna hantera den kommande stunden i vinnarcirkeln? Just nu så är det då kanske kallbloden som börjar “koka över”. Naturligtvis gäller det här inte på individnivå och bland våra travtränare är kunskapen och förmågan att få hästarna i bra harmoni väldigt olika. OK, jag säger det igen, det går för snabbt, man forcerar för mycket och hästen blir mer och mer en maskin. Fast där bakom är det ändå samma gamla “tröga” skalle, med en själ och tanke som en vildhäst på steppen men nu, snurrande runt, runt, från spår fyra efter tre omstarter…
Så här filosofisk blir man när man precis tagit en LEO i väntan på kvällens grillade tigerräkor. Eftersom detta Fredagsbrev levereras så sent så blir det utan tips. Må gott så hörs vi igen nästa fredag.
Visste du förresten att Stefan Löfven alltid trott att man talar om fiskars lynne och temperament när man jämför surströmming med en glad lax.
Så får det bli…